Det är förvisso riktigt.
Till exempel det osäkra ekonomiska klimatet, allt fler moderniseringsprojekt och en förändrad affärsmix har vid flera tillfällen tidigare lyfts fram som faktorer som kan påverka Ericssons negativt.
Men någonstans har budskapet inte gått hem och Ericsson inte tillräckligt poängterat riskerna.
För aktiemarknaden har inte tagit dem i beaktande, alternativt inte förstått digniteten av det Ericsson har försökt säga. Och kommunikation bör ju i någon mening ske på mottagarens villkor, inte på avsändarens. Det är grundläggande.
Och att budskapen inte hade gått hem måste ju Ericsson också ha noterat eftersom marknadens estimat var kända och tillgängliga.
Alltså, hur man än vrider och vänder sig blir det Ericssons fel att ingen anade vartåt det barkade.
Det här att underdriva hot och överdriva möjligheter är i och för sig något i princip alla börsbolag ägnar sig åt – i jakten på kontroll över börskurser och högre börsvärden – men som Ericsson verkar ha inbyggt i sina gener.
För det är ju inte första gången just Ericsson hamnar i blåsväder i samband med justering nedåt – och sedan skyller på att de visst har berättat hur landet ligger och påpekar att analytikerna borde ha begripit bättre.
Mot bakgrund av bolagets erfarenheter är det faktiskt anmärkningsvärt att det inträffar ännu en gång, att Ericsson, ett av landets mest välbevakade företag, vacklar i sin relation till investerarna.
Visst, det är givetvis en svår balansgång, och en tolkningsfråga, att väga varning mot rapportering som vanligt. Och en notering på börsen är en stark drivkraft som bidrar till att bolag framhäver sin förträfflighet efter bästa förmåga.
Men för mycket av det goda leder obönhörligen till ordentligt negativa reaktioner, kraftigt försvagad trovärdighet och oundvikliga diskussioner om vem som bär skulden för att det blev tokigt.
Så här står nu Ericsson och tvingas försvara sig.
Ännu en gång.
I en sandlådedebatt utan vinnare.
Jag kan ibland fascineras över den så utbredda rädslan bland direktörer att vara uppriktiga, tydliga och sannfärdiga. Svenskt näringsliv lever generellt i tron att allt måste vara så himla positivt. Faktum är att en del till och med far med halvsanningar i strävan att framställa sitt bolag som ovanligt framgångsrikt.
Varför då, kan man undra, i en värld där verkligheten har en obehaglig förmåga att hinna ikapp till och med allra mest opportunistiska?
Jag menar, det innebär ju bara att man förlorar tolkningsföreträdet, tappar kontrollen och framstår som oärlig.
I fallet Ericsson handlar det nu om att återvinna marknadens förtroende, för vare sig bolaget vill eller ej är investerarna en avgörande intressent i verksamheten.
Eller, det är nog bättre att inse att de finns där, analytikerna och journalisterna, med alla sina fel och brister, och att de faktiskt spelar roll.
Det går liksom inte längre att betrakta omvärlden som befolkad av individer som ändå inget begriper, ständigt missförstår och bara är ute efter att fälla firman.
Den attityden kommer ofelbart leda till att Ericsson tappar balansen igen.