Vargön torsdag kl 10.30 Sture Karlsson manövrerar den väldiga smältugnen från en stol som ser ut som den var hämtad från en spelarkad för tonåringar. Med dubbla joystick och tre tv-monitorer skjuter han in precis rätt mängd råmaterial för att temperaturen ska hålla sig stadigt en bit över 1 500 grader. Det är vid det gradtalet som krommalmen reduceras och råmaterialet spjälkas upp.

Stoftpartiklar och koldioxid går upp i rök. Kvar i ugnen finns slagg och ferrokrom, en legering av järn och krom, som tappas upp i stora kärl med en travers. Den färdiga ferrokromen skeppas sedan i väg från hamnen i Vänersborg och vidare ut på världsmarknaden. Vargön Alloys är en av Europas största tillverkare av ferrokrom, en råvara som används inom tillverkningen av rostfritt stål.

”Arbetsmiljön har blivit bättre. Förut fick man skära sig fram med kniv här, så rökigt var det” säger Urban Wallander.

Han är skiftförman och en av 140 anställda på före­taget. För ett år sedan var man 250 anställda varav 90 gick på fem skift dygnet runt, sju dagar i veckan. Men i slutet av 2008 störtdök efterfrågan och stålverken ställde in sina beställningar av ferrokrom. 100 personer varslades om uppsägning i två omgångar. Mellan maj och augusti förra året stängdes de fyra smältugnarna på Vargön Alloys helt ner.

Urban Wallander och hans arbetskamrater fick sysselsätta sig med att reparera, måla, städa och röja upp på det stora fabriksområdet vid älvens strand. I dag är produktionen i gång igen, men bara en av fyra ugnar ”brinner”. Genomsnittsåldern är hög, över 50 år. Det var de yngsta som fick lämna efter det senaste varslet. Ändå är det inte lönenivåerna i sig som är det största bekymret för fabriksledningen. ”Lönekostnaderna är en otroligt liten del av vår totala utgift. Vår affär är betydligt mer beroende av priserna på råvaror, energi och infrastruktur”, säger Johan Svensson, vd på Vargön Alloys.

Tillverkningen av ferrokrom är extremt konjunkturberoende och bestäms av det globala utbudet och efterfrågan på rostfritt stål. Vargön Alloys råvara och slutprodukt prissätts varje minut på världsmarknaden. Det största hotet mot verksamheten är inte ökade metall­arbetarlöner, utan att konkurrensen snedvrids av de styrande i konkurrerande utvecklingsländer. Höjda indiska importtullar, slopade koldioxidskatter i Sydafrika eller ökade energisubventioner i Kina slår direkt mot Vargön Alloys lönsamhet.

Denna februaridag verkar Vargön ligga i Sibirien och inte i Västergötland. Utomhus är det nio minusgrader och värmen i fabrikshallen får snön på taken att sträcka sig ned längs fasaden i flera meter långa istappar. Då och då bryter ett dovt muller igenom den vinande snålblåsten. Ljudet kommer från två stora grävskopor som metodiskt äter sig igenom plåtcisterner och betongfundament på andra sidan stängslet.

I december förra året lade Lundberg-ägda Holmen ned det 134 år gamla pappersbruket. 340 anställda förlorade jobbet. Den stora pappersmaskinen plockades ner och skickades till Kina. Just nu diskuterar politikerna och tjänstemännen i projektgruppen Vargöns framtid, vad industritomten ska användas till härnäst – pelletsverk, solcellslaboratorium eller vindkraftsfabrik. Under tiden eldar Urban Wallander och hans kolleger i smältverket på ugnen. Allt de anställda och deras turkiska ägare Yildirim Group kan göra är att hoppas på bättre tider och högre efterfrågan på rostfritt stål