Lågkonjunkturen och nedläggningshotet mot Saab har riktat ljuset på de stora ödesfrågorna för Sveriges framtid: Vilken bransch är egentligen motorn i Sveriges ekonomin? Hur säkrar vi tillväxten, produktiviteten och välfärden på lång sikt?

Det vanligaste svaret är tjänster. IT-tjänster, vårdtjänster, turisttjänster, marknadsföringstjänster och fritidstjänster. Sveriges övergång från varutillverkare till tjänsteproducent gör oss på sikt inte bara rikare utan också bättre rustade för svängningar i konjunkturen. Historiskt vet vi nämligen att regioner med högre andel tjänsteföretag inte är lika känsliga när den globala efterfrågan på producerade varor viker nedåt.

Debatten om Saabs vara eller inte vara har fungerat som en vattendelare. På ena sidan globaliseringsoptimistiska framstegsoptimister – på andra sidan nostalgiska Saabkramare, fastkörda i det förgångna. De inser inte sitt eget bästa, Trollhätteborna som protesterar utanför Stallbackens bilfabrik och sedan jublar åt Victor Mullers löften. Klart är att näringslivet befinner sig i en strukturomvandling där produktionen är global och inte lokal.

Det började redan på 1960-talet när den svenska tekoindustrin lade ner fabrikerna i Norrköping och Borås och flyttade den arbetsintensiva produktionen av kläder till Portugal, Turkiet och Spanien. Tio år senare var turen kommen till de stora varven i Uddevalla, Göteborg och Malmö. Efter andra världskriget hade kostnadsläget i Sverige rusat ifrån övriga världen till följd av löneökningar, stigande inflation och återkommande revalveringar. Det blev för dyrt att svetsa fartygsplåt och varven konkurrerades ut av tillverkare i Sydkorea och Japan.

På tio år pumpade staten via bolaget Svenska varv in cirka 40 miljarder kronor i varvsindustrin, men räddningsaktionen var dödsdömd. Varvskrisen lärde både staten och näringslivet att en utkonkurrerad industri inte kunde hållas under armarna med skattemedel. Samtidigt visade exemplen Uddevalla och Malmö att hårt drabbade orter kan resa sig igen.

De historiska parallellerna är uppenbara mellan Uddevalla 1986 och Trollhättan 2009. Samtidigt är skillnaderna påtagliga. Saab Automobiles kris är inte i första hand ett resultat av skenande höga svenska arbetarlöner och ineffektiv produktion. De svenska bilbyggarna har inte konkurrerats ut av lågavlönade arbetare i Kina, Indien och Rumänien. Däremot konkurrerar Trollhätte­fabriken med produktionsenheter som hålls under armarna av statliga miljardstöd. I Tyskland beviljade delstatsregeringen i Hessen 15 miljarder kronor i omställningslån för att rädda Opel.

I Frankrike håller staten Peugot Citroën under armarna med 30 miljarder kronor i lån. I USA har staten pumpat in ofattbara 600 miljarder kronor i bilindustrin. Det är en grov förenkling att förklara Saabs kris med för höga produktionskostnader och ineffektiva tillverkningsprocesser.

Förklaringen är snarast tjugo år med värdelösa ägare som ömsom investerat ömsom skurit ned för att sedan rada upp det ena strategiska misstaget efter det andra. Dessutom befinner sig hela den internationella bilindustrin i en djup lågkonjunktur där endast ett litet fåtal tillverkare visar vinst.

Saabs kris är alltså inte detsamma som tillverkningsindustrins kris. I dag är över 700 000 svenskar sysselsatta inom tillverkningsindustrin. Det är en hög andel av den totala arbetskraften, nästan 15 procent. Samtidigt är det tveklöst så att industrijobben blivit färre de senaste trettio åren. 1987 var över 1 miljon svenskar sysselsatta inom tillverkningsindustrin, 1997 hade antalet sjunkit till 800 000 och 2007 var antalet nere i 691 000 svenskar.

Tendensen är tydlig. Men betyder det då per automatik att industrins betydelse för samhällsekonomin har reducerats med 30 procent? För ett par år sedan publicerade Svenskt Näringslivs-ekonomerna Stefan Fölster och Göran Grahn en studie med titeln ”Industri och tjänster – båda behövs för tillväxt” där de över tid jämför utvecklingen för tillverkingsindustrin och tjänstesektorn.

De bägge ekonomerna slår fast att statistiken som delar in arbetsmarknaden efter näringsgrenar är bedräglig. I stället för att stirra sig blind på den minskade andelen svenskar som har sin sysselsättning i tillverkningsindustrin och den ökande andelen människor som arbetar med tjänster ska man titta på det samlade produktionsvärdet och dela upp det efter näringsgren.

LÄS HELA DOKUMENTET I NYA NUMRET AV VECKANS AFFÄRER