En och annan lyfte på ögonbrynen när Veckans Affärer rankade tidningen Stureplans chefredaktör Alex Schulman som en av Sveriges Supertalanger i våras.
Nej, jag ska vara ärlig.
Det blev ett jävla liv, om vår beundran för Stureplan i allmänhet och ytlighet, substanslöshet och dekadens i synnerhet.
Men det var förstås inte därför vi gjorde det. Vi utsåg Alex Schulman till en Supertalang för att han är ett bevis på en trend i medievärlden, där profiler plötsligt blir mäktigare och mer framgångsrika än de medier de jobbar med.
Förklaringen är förstås internet och den snabbrörliga publiken. Vi på medieföretagen har aldrig primärt levt på att vi är så fantastiska på att berätta historier. Vi har levt på distributionsmonopolet. Det finns bara plats för tre tv-kanaler och du måste köpa ett tryckeri för tat kunna ge ut en tidning.
Idag kan vem som helst nå vem som helst av som helst i världen till i praktiken noll kostnad via nätet.
Det är klart att i den världen blir profiler plötsligt större än medierna de jobbar på (det här skrev vi mer om i Att:ention under rubriken MEDIECHOCKEN).
Som vi förutspådde redan i våras har Alex Schulman blivit ett strålande exempel på det.

I somras hoppade han av tidningen Stureplan, tog sin blogg och gick till Aftonbladet. På mindre än en månad byggde han upp en trafik på närmare 250 000 (!) besökare i veckan, vilket gör hans blogg till en av de 20 största mediesajterna i Sverige.
Samtidigt startade hans bror och fru också bloggar. Ingen av dem är några journalistiska mästerverk. Tvärtom, det handlar om deras liv, en dokusåpa i realtid, om du så vill. När Alex Schulman började driva trafik till sin bror och fru, nådde de snabbt 100 000 besökare var.
Kort sagt – familjen Schulman har blivit ett litet eget medieimperium.

Det intressanta är vad som händer nu. För trafiken de har skapat är värd någonstans mellan 20 och 35 miljoner kronor om året i annonsintäkter (lite beroende på hur många unika besökare de har). Och den extrema snabbrörligheten gör att de troligen skulle ta med sig de allra flesta även om Alex tackade för kaffet och lämnade Aftonbladet.se.
Och varför skulle han inte, egentligen? Han lär knappast få ut mer än någon miljon kronor av Aftonbladet. I egen regi skulle bloggimperiet generera tiodubbla, kanske det tjugodubbla.
30 miljoner kronor, byggt på tre månader. Det är mer alla i det svenska ”deckarundret”.
Nu kanske han inte tackar för kaffet, av olika skäl. Men det intressanta är förstås hur medieföretagen ska förhålla sig till fenomenet att medierna plötsligt behöver profilerna mer än profilerna behöver medierna.
En annan reflektion är att i gratisekonomin slår nakenchocker alltid djupsinnigheter. Därför blir det så mycket viktigare för betal-medier att skilja ut sig ännu tydligare, läs mer om det här.
Sverige har fått sina första superbloggare.
Det lär komma fler.