"Let money talk!"

Oheliga allianser finns inte bara i Dan Browns fictionböcker. Även i något så prosaiskt som svensk politisk debatt finner man dem. I kvoteringsdebatten har vänstern, statsfeminister och högertaktiker ingått en gemenskap där förmenta marknadsliberaler står sida vid sida av sociala ingenjörer och interventionister. På samma sida av argumentationslinjen finner man punschverandans konservativa och affärspressens slentrianvänster.

Vilsen feministambition

Detta säger förvisso en hel del om svenska debattörers vilsenhet vad gäller ideologisk hemvist, men det avslöjar också att borgerligheten sedan det röda 70-talet helt tappat självförtroende i jämställdhetsdebatten. Som om man gått på vänsterns bild av oss borgare som misogyna teknokrater utan hjärta.

Sannolikt är det just därför som vi idag ser famlande borgare som vinglar ut i kvoteringsdebatten och svänger sig med tunga vänsterargument, som att kvinnoandel i bolagsstyrelser handlar om rättvisa. (Direkt jämförbart med uppfattningen att de anställda ska äga produktionsmedlen för rättvisas skull.)

Eller med det nymoderata argumentet att marknadsekonomi funkar bäst utom just när det gäller kvinnors kompetens, varför man förespråkar styrelsekvotering med motiveringen att det ger lönsammare företag. Ett märkligt argument från politiker som alltid annars sätter sin tro till marknadens förmåga att avgöra vad som är lönsamt och inte.

Marknaden rättvisare än politiker

Som marknadsliberal är jag övertygad om att marknadskrafterna är långt rättvisare än någonsin politiker när det gäller att bedöma vilka bolag som är lönsamma, vilka styrelser som genererar mest vinst och därmed hur företagsledningar och styrelser bör vara sammansatta. Det är ju exakt detta som marknadsekonomi är så bra på. Varför skulle kvinnor och vår kompetens vara ett undantag? –Just let money talk!

Synen att kvinnor ständigt behöver särbehandling är starkt närvarande i jämställdhetsdebatten, inte minst vad gäller kvinnor i ledningar och styrelser. Om debattörerna tillåtit en längre historieskrivning än tillbaka till -68, hade man sett hur särbehandling och särlagstiftning varit själva kvinnokampens främsta måltavla. Insikten att lika rättigheter alltid är rätt kommer av erfarenhet av särlagstiftning och obegripliga undantag.

Statsfeminister på punschverandan

Sida vid sidan ställs allt oftare vänsterns statsfeminism, där kvinnan ska gå från att vara beroende av sin man till att istället bli beroende av staten, och en konservativ feminism där kvinnor och män är väsenskilda och särlagstiftning efterfrågas. Båda gör den särartsfeministiska analysen att jämställdhet är omöjligt utan särlagstiftning och olika villkor.

Det faktum att olikheter är långt större mellan individer än mellan könskollektiv förtränger man. Inte minst blir detta tydligt då det förment kvinnliga politiseras och kvinna antingen är synonymt med en förtryckt medborgare som inte vet sitt eget bästa utan behöver en stark stat, eller med föräldraskap (men då som moderskap) och därmed behov av allehanda socialförsäkringar.

Nu senast pekar en borgerlig debattör som Elise Claeson på Newsmill ut vissa kvinnor som okvinnliga’’ tomboys’’. Det påminner mig om när radikalfeminister betecknar kvinnor som inte känner sig förtryckta för ’’sociala män’’.

Borgerlig feminism

När borgerliga feminister irrat runt mellan statsfeminister, regleringsivrare, biologister och särartsfeminister har de glömt sin egen stolta historia. Kvinnorörelsen har historiskt varit ideologiskt liberal och därför ställt krav om likabehandling. Om kvinnors lika rätt att precis som män vara olika.

Liberal feminism handlar om just detta: Rätten att bli bedömd, berömd och bemött som en individ – inte som del av ett kollektiv. Att slippa höra ’’sådär gör du bara för att du är tjej’’ och inte säga ’’så typiskt karlar’’ så fort en man gör något vi ogillar.

En borgerlig feminism som vet sitt ursprung behöver varken blidka vänstern med regleringsiver, eller politisera föräldraskapet. Det liberala idéarvet som utgår från individuella rättigheter är blind för könstillhörighet och utgår alltid från principen att lika rättigheter alltid är rätt.