Bidrottningar visar att kvotering behövs

Peggy Bruzelius tänker lämna alla sina styrelseuppdrag i Sverige om en kvoteringslag skulle införas. Det säger hon till VA:s reporter Emanuel Sidea i en intervju. Det är ett starkt uttalande. Visserligen säger hon att hon även lämnar landet om socialdemokraterna vinner valet, så hon verkar inte vara främmande för flyktstrategin.

Det känns lite som ett förhållande i tonåren när den ena parten hotar att göra slut om han/hon inte får som han/hon vill.
Ingen man har hittills uttryckt ett så starkt personligt motstånd mot kvotering. Man blir lite nyfiken. Varför känner hon så? Är hon rädd för att man ska tro att hon, Peggy Bruzelius själv, är inkvoterad?

Då undrar man ju hur hon kan veta att hon inte är det redan idag? Hon tillhör ju den lilla klick som blivit ”godkänd”. Som någon annan redan valt och därför är ok att välja igen. Dessutom är hon kvinna, så det bättrar ju på statistiken…

”Jag tycker att själva lagen är en sådan förolämpning mot de kompetenta kvinnor som sitter i styrelser”, säger hon.

Tänk att män verkar aldrig känna sig förolämpade när de blir inkvoterade i styrelser för att de är män och tillhör ett visst nätverk. I bolag som Nordea eller SAS där platserna ska spridas mellan Norge, Danmark och Sverige verkar inte svensken känna sig besvärad över att han fick jobbet för att han var kompetent OCH svensk.

Det råder ingen tvekan om att Peggy Bruzelius är en kompetent kvinna. Och varför råder det ingen tvekan? För att hon har fått möjlighet att visa det.
Vad Peggy Bruzelius är rädd för är att prestationen att ha nått ditt hon nått ska devalveras. Hon har nämligen lyckats trots att hon är kvinna. Inte oavsett. Inte på grund av.
Den prestationen är värd att beundra. Hon har sprungit maraton med grabbarna.

För att lyckas med det som Peggy Bruzelius gjort, krävs det att man spelar på männens arena. Hon har anammat språket, hon har anammat koderna. Och en av koderna är att man inte vill ha kvotering.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Peggy Bruzelius har mött motstånd i sin karriär just för att hon är kvinna. Att hon i början av sin karriär kallades ”Barneviks glädjeflicka” ger oss en hint av vad hon tvingats utstå. Men hon överlevde och är nu en av grabbarna.

Det Peggy Bruzelius gör kallas för bidrottningssyndromet. Hon har ”godkänts” av de andra makthavarna och agerar ut deras koder.

Professor Rosabeth Moss Kanter på Harward Business School skrev om det här redan på 70-talet. En minoritetskvinna agerar gärna gate-keeper för att behålla sin unika status och för att vara lojal mot koderna hos dem som valt in henne.

Det absurda är att kvinnorna själva i den fördelningen som är idag kan utgöra en stark bromskloss, mycket starkare än om det inte funnits några kvinnor alls.

Så Peggy Bruzelius uttalande i sig visar på en låsning som verkligen kräver just kvotering – ett strukturellt ingrepp för att lösa upp en destruktiv knut.