Exklusivt ur Fredrik Virtanens "Kraschad"

Förstora

"Åh fy fan ja jag läste om det där hörru, skitjobbigt, men det är ju bara pengar."

Jag är framme vid till inspelningen av "Virta­nen+sällskap", efter att ha gått på Biblioteksgatan en dimmig höstkväll och tänkt på teveserien "Pojken med guldbyxorna", och allt är som vanligt på Spy Bar.

Kameramän, ljudtekniker, redaktör, projektledare och assistenter drar kablar, testar utrustningen, sätter ljus, lyssnar på bandets soundcheck. Det är dunkelt och kallt i lokalen, värmen ska komma från gästerna senare på kvällen. Folk ränner runt och roddar med olika saker, stämningen är hjärtlig men jäktad.

Alla som gör ett jobb gör det på ungefär halva tiden jämfört med en produktion med till exempel Kristian Luuk på Sveriges Television, inte ens det förresten, en man på TV8 gör tre mans jobb på SVT , vilket givetvis syns på produktionsnivån.
Men man kan vara bättre på andra vis. Till exempel på själva ämnesvalen eller egenarten.
Jag kommer som vanligt dit efter de flesta, jag bär en caffelatte från Trebutiken bredvid i handen.

"Manus? Ska vi gå igenom det," undrar redaktör Niklas.
"Jo. Snart. Hur står Nassen?"
"Har inte kollat på en timme."
"Kolla."
Vi struntar i manusarbetet, vi tittar på USA:s börskurser via en taskig belkinuppkoppling och suckar.
"Äh det vänder."
"Eller så går det rätt ner i prutti."
"Rätt ner i prutti är jag rädd. Eländesnyheterna slutar först när tsunamin landat."
"Beara då?"
"Bästa gosse," säger jag med Carl Bildt-tal, jag ligger lågt. Jag vet intet längre. INTET! Jag kan inte förlora mer nu. Lång sikt. Lång sikt eller jag är döden död.
"Jo."

Jag sminkas och vet att jag borde tänka på manus och det gör jag, men bara lite och utan verklig koncentration. Börsen har gjort ett hål i magen och jag litar på att efter 210 program kan jag det här.

Uppe i Gubbrummet håller Jonte på att fixa i ordning baren för kvällen och praktikanter, som jag kallar Intern 1, Intern 2 och Intern 3 enligt Bill Murray-modell i Life aquatic , gör grejer som jag inte vet vad det är. Öppnar fönster, stänger fönster, flyttar stolar, flyttar tillbaka stolar.

"Tjena läget!"
"Soft. Själv då?"
"Lugnt."

Det exakta replikskiftet har gällt i Stockholm tio år och inträffar säkert en miljon gånger varje kväll och minst tio gånger när jag går från nedervåningens sminkrum upp till baren i Gubbrummet.
Det betyder ingenting.
Man säger inte något verkligt, det är bara en modern variant av hej.

De jag inte träffar varje vecka vid tv-inspelningen måste jag vara mer pratsam med.
Gästerna.
Det är inget jag helt är bekväm med. Jag pratar inte med lätthet med människor när jag är utanför min yrkesroll, ett ganska vanligt drag hos journalister och även andra yrkesgrupper som författare eller popartister som oblygt spelar för 25 000 människor men helst vill vara osynliga på hemmapuben och som hatar att intervjuas i tidningar eller att kännas igen överhuvud taget.

"Tjeeeena, fan vad kul att du kom, äntligen!" säger jag till Johan Rabaeus.
"Jaföffan. Hur är läget?"
"Joförfan det är kanon. Tja, förutom att jag förlorat en miljon på börsen."
Lätt ridå. 

Folk reagerar olika när jag säger det.
Jag säger det inte ofta, jag säger det till vissa personer, dem som jag känner väl men inte träffat så ofta, de som jag vet har läst texten på Newsmill , men oftast inte.
Men ibland bara kommer det.
Blurp.

Jag har en förmåga att tänka högt, säga vad jag tänker rakt ut utan att sila orden genom uppfostrans filter. Det kan gälla allt. Från olämpliga skämt om minoriteter till grabbiga kommentarer om utseenden till helt alldagliga saker som hur man bäst tillagar en svampsoppa, ett nervöst tick gissar jag. Eller en släng av tourettes, har vissa antytt.

Skådespelaren Johan Rabaeus hade gott kunnat slippa få ta del av mina bekymmer men nu kom orden bara farande, det var vad jag hade på hjärnan.
Jag sade det med ett trött leende, som att det inte riktigt spelade någon roll, så som man gör, man håller fasaden, och jag tror inte att han hade läst min artikel om saken, men han visade på ett visst medlidande innan han undrade om det gick att få en smörgås.

Niklas och jag pratar om manus, kollar börskursen, pratar manus. Därpå börjar bandningen.
Då finns ingenting annat än Johan Rabaeus. Då finns ingen börskurs, inga problem utanför yrkesrollen som programledare. Koncentration.
Direkt efter är det hej och tack, en flasköl i baren och koll på hur USA stängde klockan tio.

Ett typiskt Stureplansbeteende, men inte av en typisk mäklare, utan av två journalister med lite rikemansdrömmar som tänkbart borde ägna sig åt vad de kan: journalistik och popkultur, även om Niklas under uppgångsåren – då det bara var att kasta pil på börsen och vinna - tjänade en rejäl hacka.
"Upp tre procent," säger Niklas.
"Kanon för mina små fonder," svarar jag och tittar ut över Stureplan som inte alls är lika glittrig som förr och det har inget med lågkonjunkturen att göra, det ansågs inte coolt under 00-talet med neonfärger, lysrör och reklampelare som på Times Square i New York där allt, alltid, är som vanligt obekymrat av tidens gång.

UTDRAGET ur "Kraschad" fortsätter på nästa sida >>>