Matkrisen sprider sig

Investerarna frågade om processen för markköpen.
”Vem är det som säljer marken till er?” undrade mannen som var investerare från New York.
”Det är mest de äldre”, sade Michel Orlov. ”De har stannat kvar på landsbygden, medan de yngre givit sig av till städerna. Där lever de ofta ytterst primitivt, bor i källare och jobbar hårt. Det är inget angenämt liv.”

Naturligtvis skulle de gärna vilja återvända till sin hembygd igen, trodde Michel Orlov. Om de fick chansen att försörja sig på landet skulle de flytta tillbaka.
”Så de kan bli anställda i ert bolag nu?” frågade New York-investeraren.
”Vi driver bolaget väldigt kostnadseffektivt och kan därför inte anställa så många”, sade Michel Orlov.

Deras satsning på storskalighet och teknologi gjorde att det inte behövdes så mycket folk. De tog bara de bästa.
”I förra veckan avskedade vi en traktorförare sedan han plöjt någon annans åker med våra redskap”, sade Orlov. ”Vi vill markera att vi inte accepterar sånt.”

På den ryska landsbygden tillhörde svartjobb och byte av tjänster vardagen. Byborna hade ofta överlevt tack vare lite hjälp från kolchoserna, lite spannmål till djuren, lite gödsel till trädgårdslandet.
Att sådana varor stals var så vanligt att byborna inte ens betraktade det som stöld. Men Agroinvest ville införa en helt ny kultur där strikta anställningsförhållanden skulle råda, precis som i väst.
Mannen från New York frågade vad de betalade. Om dessa fattiga bönder sålde sin värdefullaste tillgång så betalade de väl ordentligt?

”Oh, vi betalar inte mycket för marken”, sade Michel Orlov. ”De sociala problemen på landsbygden är enorma, det är inget som vi kan lösa, då skulle vi gå under. Men vi kan ge ett fåtal en ny livsstil, några lyckliga få. Och om de tjänar pengar kan de få råd att anlita någon granne att plöja potatis­landet. På så sätt sprider sig inkomsterna och ger fler jobb. En traktorförare har exempelvis startat en bio i sin hemby. Det är sånt som händer när folk i byarna börjar tjäna pengar.”

Efteråt gick investerarna ut på torget framför kontors­huset. De stod i skuggan under träden och diskuterade.
”Det är tufft för dem som säljer sin mark”, sade Lars Höckenström från Catella. ”Om priset sedan stiger så känner de sig lurade.”
”Men det är ingen som har koll på det här”, sade Sture Gustavsson.

Lars Höckenström var inte lika säker.
”Det är klart att det kommer att snackas”, sade han. ”Sånt sprider sig.”

Jacob Jonmyren från RAM, Rational Asset Management, en kille i trettioårsåldern, tyckte att det var det ryska systemet som orsakat dessa orättvisor.
”Om man äger mark för 100 rubel och sedan måste betala 300 rubel för att få den registrerad, då är det ju systemet som tvingar folk att sälja”, sade han.

Henrik Persson erkände att han tänkt mycket på detta. Att de köpte marken så billigt. Var det moraliskt? Det var väl vad alla gick och funderade på. Men vad skulle de annars kunna göra? Det var ju inte deras fel att den ryska landsbygden hade blivit så förfallen.

Henrik Persson hoppades att deras markköp skulle leda till att utvecklingen kom i gång, så att det började byggas skolor och hus och vägar.
Alla klev in i bussen igen.
Mats Carlsson, mäklaren från Öhmans, satte sig mitt i bussen.
Han hade sina mörka solglasögon på sig.
”Dom säger att du är market maker för aktien”, sade investeraren från New York och undrade om det fanns några aktier att köpa.
”Tyvärr, det är svårt”, sade Mats Carlsson. ”Många vill köpa men ingen vill sälja.”

Även Robert Eriksson frågade Mats Carlsson om det inte fanns några Black Earth Farming-aktier till salu.
”Du har bussen full av köpsugna spekulanter just nu”, sade han.
Mats Carlsson nickade och skrattade. Han hade varit på investerarresor förr, inte minst med Lukas Lundin.
”Nu kunde jag göra ’en Lukas’”, sade han. ”Gå längst fram i bussen och kassera in pengarna.”

Processen att köpa marken var lång och omständlig. Bara själva processen att registrera marken gjorde att den gick upp i värde. Black Earth Farming hade med sitt ryska bolag Agroinvest utvecklat denna teknik.

På distriktskontoret i Voronezj jobbade kanske hälften av medarbetarna med markköpen. Denna del av bolaget var helt dominerad av ryssar, medan utländska jordbrukskonsulter som Robert Coleman, Sture Gustavsson och Mark ­Lewis var inriktade på att få i gång jordbruksproduktionen.

För att få köpa mark krävdes politiska kontakter. Det var den gamla partiapparaten som i praktiken fortfarande styrde landsbygden. De gamla partibossarna hade nu blivit borgmästare eller kommunalråd. Därför gällde det för Agroinvest att först komma överens med de lokala politikerna.

Därefter kunde processen börja. Bolaget satte först ut en annons i tidningen för att tala om att man ville köpa mark i området. Därefter kallades byborna (”paj”-ägarna) till ett möte. På detta möte försökte bolagets representanter övertyga markägarna om att de borde sälja sin mark, och bolaget meddelade också det pris man tänkte betala.
Byborna fick sedan fundera på erbjudandet under några veckor.

 I Sochki by söder om Lipetsk stod en prydligt klädd man på trappan till samlingshuset och diskuterade markförsäljningen som pågick därinne.
”Jag har brukat marken här så länge jag kan minnas”, sade mannen. ”Fyrtiosex år av mitt liv har jag givit denna moder jord.”

Men han var nöjd. Hans kläder var prydliga och han hade kavaj.
Om han skulle träffa någon kvinna som ville dansa med honom, förklarade han med ett skratt. Bäst hade de haft på 80-talet. Då hade allt slagits ihop till en sovchos och de hade fått lön. Men sedan gick det utför.
”Aldrig har det varit så vildvuxet på fälten som nu”, sade han sorgset.

Därinne i det gamla slitna huset köpte Agroinvest denna dag nästan 700 hektar mark från byborna. De hade fått dit 137 invånare från byn. Gamla gummor kom vandrande med sina snidade käppar och med hucklen på huvudet. En äldre man som fått benet amputerat skjutsades dit med bil. Hela försäljningen övervakades av notarius publicus, en kvinnlig advokat och hennes två medarbetare. De frågade alla lika noggrant: ”Har du 5,4 hektar mark?” Ja, svarade folk.
”Och du har bestämt dig för att sälja marken?”
Ja, svarade de återigen. ”Då ska du skriva under här.”