Svenska designundret på efterkälken

När regeringen proklamerade designåret 2005 var ambitionen att Sverige skulle bli bäst i Skandinavien på form och design. Sikta mot stjärnorna, nå trätopparna. Bäst är Danmark och Finland, medan Norge leder arkitektligan. Sveriges läge är inte i vinnarhålet.

Danska staten har inte lämnat dansk form åt slumpen, utan pumpat in pengar på marknadsföring av dansk smak, dansk tradition och dansk mat, inte minst i USA. Det nya får sitt, men över scenen lyser ständigt PH-lampan och Hans Wegners och Arne Jacobsens stolar ingår i basutbudet.

De klassiska ikonerna från femtiotalet, då världen  talade med andakt om Scandinavian modern, drar det danska designtåget. Både Danmark och Finland är bättre på att slå mynt av sina gamla fixstjärnor. Alvar och Aino Aalto är levande begrepp i Finland. Liksom Marimekko, vars renässans borde överraska finnarna själva. Nya vd:n Kirsti Paakanen kommer från reklambranschen och har skamlöst
kramat sista droppen ur den färgglada blomman Unikko från 1965.

Växter och blommor har allmänt högkonjunktur, det prunkar, blommar och slingrar på allt just nu. Det gödslar också en svensk klassiker som Josef Frank – vars aktier stiger internationellt. Svenskt Tenn surfar med, men måste planera för framtiden när rättigheterna till Frank går ut.

Många längtar efter ett svenskt design­under, men det är svårt att se något. De svenska framgångarna är spridda och ser mycket olika ut.

Stor uppmärksamhet får designgruppen Front, som går från klarhet till klarhet i Europa och Japan, med humor och skärpa. De fyra tjejerna är inspirerade av gränsöverskridande, koncepttänkande Droog Design från Holland. Deras rykte är stekhett, men de tjänar inga pengar och skulle behöva en riskkapitalist.

Mer medelålders Claeson Koivisto Rune har verkligen slagit internationellt, med inredningar, objekt och möbler. Gruppen No picknick har haft framgångar med Sony Ericssons telefoner och gamla Ergonomidesign från sjuttiotalet har inte tappat greppet. Tvärtom. Men när världens blickar riktar sig mot Sverige är det Ikea som tornar upp sig. Men Ikeas konst är mer raffinerad inom marknadsföringen än inom formskapandet.

Hemma i Sverige har intresset för design­utbildningar inte mattats av. Tom Hedqvist, legendarisk formgivare och rektor för Beckmans i Stockholm, låter nästan bekymrad:
”Det är inte lätt att navigera i floden av objekt som väller fram. Varken formgivare eller konsumenter kan värja sig. Hållbarhet, miljön, resursfrågorna tränger på, men har knappast slagit igenom.”

Han påminner om Sveriges gamla rykte av förnuft och rationalitet. När världen intresserar sig för Sverige är det mer för välfärdsmodellens rykte än för det blonda böjträet.
”Ikea har utan tvekan höjt den goda smakens minsta gemensamma nämnare. Det finns något smart och folkbildande över det.”

Men Ikea har också massproducerat vår rastlöshet och dekorationshysteri. En ny kollektion i veckan, ett nytt kök i veckan, är varken smart, folkbildande eller rationellt ur hållbarhetssynpunkt.
”Jag får svårt att andas när jag tänker på den här floden av prylar”, suckar Tom Hedquist.
”En kritiker skrev om studenternas vår­utställning, och  kallade dem för självupptagna. Det stämmer nog. Nittiotalsungdomarna är redan helgonförklarade av sina föräldrar. Hur ska det sluta?”

När jag ber Ivar Björkman, rektor på Konstfack, att spana efter designtrender svarar han så här:
”Etiska frågor kommer så sakta att bli allt viktigare. Ett konsumtionskritiskt drag blir tydligare. Man ser mer av unikat – och det beror mycket på att tekniken förändras.”

Han nämner den tekniska revolutionen med intelligent textil, där Sverige hävdar sig väl. Andra trender är paradoxalt nog hantverks­romantik och slöjd­extremism! Och koncepttrenden har inte mattats av, spännande formgivare går på gränsen mellan konst och design. Inte bara Front.