DE FÖRKLARAR KRIG

Det gröna kriget är här. Klimatdebatten är på väg in på sitt tredje år i centrum av samhällsdebatten. Och det är ett intressant läge. På många håll är det lätt att få känslan av att frågan om klimatförändringarna är tämligen odramatisk, något som inte kommer att påverka oss i någon större utsträckning, eller åtminstone påverka alla på samma sätt.

Inget kunde vara mer fel. Klimatförändringarna handlar inte om att ändra en faktor på kostnadssidan i ett excelark, när Reinfeldt & Co bestämmer sig för en koldioxidskatt eller handel med utsläppsrätter. Klimatförändringarna är en förändringskraft som har potential att rita om de flesta marknader i grunden.

New York Times-krönikören och författaren Thomas Friedman kallar det som väntar ”Det gröna kriget”. Och som alla krig kommer också det gröna kriget att ha både vinnare och förlorare.

Många företag har bestämt sig för att utnyttja klimatförändringarna för att sno åt sig andelar på etablerade marknader. Det är din affär de utmanar och förändringarna kan gå snabbare än du tror. Ny teknik och nya konsumenttryck kan snabbt rubba balansen på marknaden. VA har träffat sju gröna vågare som gör just detta (se relaterade länkarna intill).

Fråga bara bilbranschen. Försäljningen av miljöbilar, framför allt etanolbilar har gått genom taket, samtidigt som SUV:ar har blivit närmast omoraliska. Men exemplet med etanolbilarna, visar också behovet av att inte bara lita på konsumenternas medvetenhet. Klimatfrågan är alldeles för komplex för det.

En hel del pekar på att etanolsatsningen i historiens backspegel kan visa sig vara ett grandiost politiskt fiasko. Det är förstås förödande. Om vi lyckats skapa en kraft och vilja som får konsumenter att satsa sisådär en kvarts miljon på det som man tror är ett klimatvänligt val ” samma kon­su­ment som bara ett år senare döms ut som en hungerimperialist som skövlar jordbruk­s­mark, kan vi få en rejäl backlash för hela kli­mat­konsumtionen.

Vi ser samma tryck och vilja att konsumera grönt på de flesta områden, från matbutiken till kläder och resor. ”Green has hit Main Street”, som Thomas Friedman formulerar det. Att det behövs nya mellanhänder som guidar oss i det, är förstås en underdrift. Att det gröna Google inte startats ännu är en gåta. Men det kommer, det kommer.

Och framför allt skapar konsumenttrycket nya affärs­möjligheter. En av dem är den koldioxidlagring som energibolagen, däribland svenska Vattenfall, satsar hårt på att lansera. Det handlar enkelt uttryckt om att pumpa tillbaka koldioxiden i lager under havsytan. Genomför man den här satsningen handlar det om världens största infrastrukturprojekt någon­sin. Gigantiska investeringar, gigan­tiska inno­va­tions­­vinster och därmed gigan­tiska affärs­möjligheter.

Men jag saknar en sak i hela klimatdebatten. En grund att stå på.

Miljörörelsen driver just nu hårt en charmlinje, där man aktivt propagerar för att klimatfrågan inte handlar om att krypa tillbaka till grottorna.

Gott så. Men det finns en fara i att lita blint på framtida teknikutveckling, och också en moralisk dimension. Faran är att vi väntar på regler och teknikutveckling medan kon­sumenter söker andra alternativ och konkurrenter springer ifrån oss. Den mo­raliska frågan handlar om ansvar och risk. Att lita på teknik innebär också att frånsäga sig ansvaret till någon annan.

Det är farligt att göra klimatfrågan till en rent teknisk och logisk fråga. När tidningen Wired argu­menterar för att det är mer klimatvänligt att köpa en begagnad Toyota från tidigt 1990-tal i stället för att satsa på en ny hybrid-Prius, eftersom Priusen kommer med en klimat­skuld från tillverkningen – en klimatskuld som den begagnade bilen redan betalat av, har man vis­­serligen rätt i sak. Men moraliskt är det förstås förkastligt att köra runt med bilar som slukar mer bensin eftersom marginalnyttan just nu är större.

Klimatfrågan är ingen marginalfråga, ingen optimeringsfråga kring när inve­steringar är lönsammast.

Det är här vi behöver ett nytt ledarskap, en ny ideologisk kontext att röra oss i.

En Texas-guvernör visade 1999 hur stark förändringskraften i politiken kan vara. Guvernören tog beslut om att företagen i Texas 2009 skulle producera 2 000 megawatt förnyelsebar energi. Vad som hände? Tolv nya uppstickarföretag kastade sig in på marknaden, vilket gjorde att målet nåddes redan 2005.

Guvernören hette George W. Bush. Några slutsatser av sin satsning i Texas drog han som bekant inte i Vita Huset. Det öppnar i sin tur fältet för ett nytt ledarskap vidöppet.

Fredrik Reinfeldt har ganska klart uttryckt att det är en roll han tänker ta. Sveriges ordförandeskap i EU 2009 sammanfaller med klimatkonferensen i Köpenhamn, då vägen till ett nytt Kyotoavtal ska stakas ut. Själv kan jag inte frigöra mig från känslan av att det ännu så länge är ett svagt ledarskap.

Vi behöver en grön ideologi. Idéer som kan samla alla, från liberaler till socialister. Och som framför allt kan ena välmående västländer med tillväxthungriga tigerekonomier. En ideologi som är pragmatisk nog att ta hänsyn till de speciella krav som klimatfrågan ställer. Som inte slentrianmässigt hänvisar till sin grundideologi där marknaden styr eller staten reglerar.

För det är mer komplext än så.

Norges statsminister Jens Stoltenberg fick utstå mycket spott och spe när han utsåg satsningen på koldioxidlagring till ”vår egen månresa”.

Han kan ha haft rätt eller fel i sak. Det är inte poängen. Vi behöver en grön vision. Ett mål att röra oss mot, en gemensam dröm. Oavsett om du är statsminister med ansvar för ett land, vd i ett storbolag eller entreprenören med den nya omvälvande idén.

Rekordgenerationen skapade en osannolik ekonomisk tillväxt genom återuppbyggandet av Västvärlden efter andra världskriget.

Den gröna generationen har chansen att göra samma resa. För det krävs ledarskap, innovation och snabba fötter. För annars är det snart någon annan som använt sina gröna fingrar för att norpa dina gamla smutsiga intäkter.

Det gröna kriget har bara börjat.