Revoltören i Vårdsverige

Fem sex mål var uppsatta. Egentligen gick det inte att uppfylla alla. Skulle hon ha varit extremt kostnadseffektiv hade personalen blivit missnöjd. Hade hon pressat arbetsscheman kanske det hade inneburit att andelen patienter som återinlades blivit för hög.

”Dagens bonussystem är i många fall upprörande, speciellt om man går till USA och England. Men när en företagsledning får allt högre bonus för varje år utan synbara resultat på vinst eller andra nyckeltal kan jag bara konstatera att styrelsen i de här fallen varit för mesig. Det får inte bli för lätt, då har ett systemfel uppstått.”

Hon såg några när hon anlände till sjuk­huset. Hon försökte rätta till dem och en av frågorna var att införa lika lön för lika arbete, vilket uppnåddes efter några års successiva justeringar. Hon avhöll sig från andra större strukturingrepp, vis av erfarenheterna från tiden på Pharmacia då företaget omorganiserades minst en gång var nionde månad, drivet av fusioner, uppköp och nya chefer som skulle visa handlingskraft.

Själv dröjde hon fyra år innan en större förändring genomfördes.

”De flesta omorganisationer sker av fel anledningar. Den första frågan brukar vara hur om­organisationen ska göras i stället för att fråga vad som kan göras i stället med den organisation som redan existerar. Då brukar man också upptäcka om det finns hinder som verkligen kräver en omorganisation. Stora förändringar innebär bara att personalen blir orolig och vänder sig inåt och efter en tid kan alla konstatera att man bara flyttat på problemet.”

Efter sju år sade hon upp sig av alldeles egen kraft på Danderyds sjukhus, således ett nästintill unikum inom svensk sjukvårdsförvaltning.

Två saker har hon nu tagit med sig till det svenska vårdklustret på Adolf Fredriks Kyrko­gata i Stockholm, där förutom Praktikertjänst även Försäkringskassans huvudkontor huserar snett mitt emot och Vårdförbundet i grannhuset intill.

Det ena är mottot att aldrig slå sig till ro. Det andra är att alltid bedriva omvärlds­bevakning, det gör nytta.

”Det fanns tendenser på Danderyd, som i alla andra specialistorganisationer jag sett, att specialisterna slog sig för bröstet och tyckte att de inte hade något att lära av andra. Då brukade vi se till att de fick besöka namnkunniga kolleger och kliniker i Sverige eller i utlandet. Det brukade ta skruv. När man väl insåg att resultaten inte var bäst fanns en enorm kraft och vilja att förbättra.”

Men där på Adolf Fredriks Kyrkogata tycker hon att hon befinner sig mitt inne i en revolution. Men det syns inga barrikader och ingen skanderar ”Vårdval till alla” på gatan. Det är en revolution initierad uppifrån, av borgerliga politiker.

”Med Vårdval i primärvården, som hittills införts i Halland, Västmanland och Stockholm och som kanske lagstiftas nästa år för hela Sverige, upphör flera av de begränsningar som nu finns i vården. Det talas sällan om det, men ransonering finns ju faktiskt. När jag ledde Danderyds sjukhus slöt vi ett avtal med Stockholms landsting om att utföra 500 höftledsoperationer under ett år. Vi kunde aldrig genomföra den 501:a operationen även om vi hade resurser, eftersom vi inte fick betalt för den. Det är en av anledningarna till att vårdköer uppstår.”

Hon är förstås part i målet.

”Vårdval innebär att marknaden, det vill säga patienterna, styr efterfrågan. Alla får, likt en skolpeng, en sjukvårdspeng som kan flyttas till den mottagning dit patienten vill gå. Reformen kommer att gynna oss på Praktikertjänst. Vi kan öppna fler mottagningar som startas av läkare som nu vill ta steget ut från den offentliga sjukvården.”

Nu ska hon i stället få Praktikertjänst att växa.

Praktikertjänst har cirka 8 300 anställda och mottagningarna drivs av tandläkare och läkare som också är aktieägare i Praktikertjänst. Tillsammans omsatte de 8,3 miljarder kronor förra året.

”Jag tycker att det är ett smart upplägg. Affärsidén förenar det lilla företagets entreprenörskap och effektivitet med det stora företagets resurser. Vi har några intressanta år framför oss.”

Än så länge är tandläkarna flest och störst i omsättning, mellan 40 och 50 procent av alla privattandläkare är med i Praktikertjänst. Nu väntar ett generationsskifte och det gäller att fånga in nya tandläkare i företagets famn.

”För drygt 10 år sedan var tandläkarna utsatta. De hade svårt att få ekonomin att gå ihop och över 500 flyttade utomlands för att etablera sig främst i England och Norge. Under de här åren var det också svårt att fylla platserna för att utbilda sig till tandläkare.”

Nu har tiderna förändrats och de yngre tandläkarna tänker annorlunda. Den så ka­ll­ade singelpraktiken med en stol och en sköterska är på väg att försvinna.

”De vill arbeta tillsammans och gnuggas med andra kolleger. Det leder till större mottagningar med andra specialister som tandhygienister på samma arbetsplats.”

Hon befarar också att det finns alltför stora förväntningar på tandvårdsreformen som införs den 1 juli i år.

”Jag tror inte att det blir så mycket billigare för patienten som ska laga några småhål och det är den vanligaste patienten. Däremot blir det billigare för dem som kanske haft svårt ekonomiskt att göra större och mer komplexa lagningar. Men det är klart att reformen blir bra för patienterna och tandläkarna. Staten satsar mer än tre miljarder kronor på reformen.”

Med vårdval ska läkarna bli fler än tand­läkarna. Det lär den senare yrkesgruppen inte ha så mycket emot. Då borde Praktikertjänsts egen interna prissättning på aktien ta sig uppåt. De senaste åren har aktien gått betydligt bättre än de flesta på Stockholmsbörsens listor med en uppgång på i snitt 13–14 procent om året. Ingen får äga mer än 10 000 aktier och antalet bestäms utifrån hur stor verksamheten är.

Så det närmaste året eller två ska Carola Lemne värva nya läkare och verksamheter.

”De ska helst vara sådana som har nya idéer och tydliga visioner för hur de vill bedriva verksamheten.”

De har att leva upp. Joakim Santesson startade Cityakuten 1983 i Praktikertjänsts regim. Eller Sveriges första närakut för barn vid Astrid Lindgrens sjukhus som företaget startade nu vid årsskiftet. En och annan innovation kan Praktikertjänst dock förtränga. I slutet av 1970-talet skulle Robert Weil, några och 20 år, ta sig an företagets kassa för att utöka den med hjälp av placeringar på börsen. Det höll på att gå åt fanders. Weil syntes i rubrikerna och de två vanligaste orden var vilda och spekulationer. Robert Weil fick söka sig annan försörjning.

”Nu har vi en mycket stabil ekonomi. Vi har råd att växa”, säger Carola Lemne.