"Jag skäms över oss journalister"

Av alla sorgerliga politikerskandaler är ändå Schenströmaffären sorgligast.
Tänk dig följande: En tisdagkväll går du på krogen med en kompis. Ni sitter i ett par timmar och gaggar förtroligt om livet, kärleken och politiken. Ni nojsar också, lite på skoj så där. Du utnyttjar din grundlagsskyddade rättighet att läcka lite om intriger och maktspel på din arbetsplats.
Ni knäcker ett par vinare också. Inget flashigt vin med slott på etiketten, utan vanligt hederligt rödtjut. Just eftersom du snackar lite jobb åtar sig din kompis att pröjsa notan.
Det ingår nämligen i hans arbete att snappa upp och använda sig av fakta om spelet bakom kulisserna på just din arbetsplats.

Men vad du inte anar när du sitter inte ont anande är att en paparazzi från en av landets ledande kvällstidningar lurar på andra sidan gatan. En hyena med teleobjektiv är på ute på jakt.

Nästa dag syns de smygtagna bilderna på dig och din kompis över hela stan. Istället för att göra det du är anställd att göra, nämligen leda arbetet på landets högsta och viktigaste politiska myndighet, tvingas du svara på en massa frågor om det olämpliga i att du och din kompis umgås.

Ingen av de som ringer och jagar på nyheten säger eller skriver det rätt ut (utom sanningens försvarare nummer ett här på jorden, SVT:s Elisabeth Höglund) men det står att läsa på raderna mellan de svarta rubrikerna: Det passar sig inte att umgås med journalister på det där sättet! Usch, och att bälga i sig vin på det där sättet! Näe, inte när man är politiker.

Drevet av flåsande och gläfsande moralväktare är i full gång. Till slut får de blodvittring. Den där kvällen då du för en gångs skull inte är på jobbet har du jobbjour!
Skandal!
Bestörtning!

Se där, ytterligare en politiker som gör fel!
Och din kompis, som du talat så förtroligt med, visar sig ha en riktigt böjlig ryggrad. Han offrar dig genom att säga att du glad i hatten den där tisdagskvällen.

Enligt färska Sifo-siffror fortsätter förtroendet för våra svenska politiker att dala. Men det finns en yrkeskår med ännu lägre förtroende hos allmänheten, nämligen min egen. Och inte lär det bli bättre efter Anders Pihlblads svek och kvällstidningarnas spelade upprördhet.
Problemet är att journalistmoralen inte har stöd i opinionen. Journalisterna vill ha oförvitliga politiker. Men väljarna vill ha politiker som är vanliga människor som har kontakt med verkligheten.

Har ni förresten tänkt på att så fort en av våra folkvalda slutar bete sig som politiska broilers och säger saker som väcker lite reaktioner så tar journalisterna på sig sina glänsande rustningar av hög moral.
Björn Rosengren talade klarspråk om norrmännens nationalism. Pär Nuder resonerade fritt och humoristiskt om fyrtiotalisterna. Och Göran Persson talade förtroligt om hur synd det var om Carl Bildt.

Krönikörerna och kommentatorerna gick i taket. Men gjorde allmänheten det också?
Jag tror inte det.
Ulrika Schenströms avskedsansökan är ytterligare en skalp för Aftonbladet, som var först med storyn. Men det är knappast någon bedrift, utan snarare en Pyrrhusseger. För den största förloraren i sammanhanget är varken alliansregeringen eller Ulrika Schenström, utan Sveriges nyhetsmedier.

I går var det Ulrika Schenström som spelade huvudrollen. I morgon är ordningen återställd. Då har turen kommit till deltagarna i "Bonde söker fru", "Idol" och "Ensam mamma söker".