Mjukare strategi

Medan amerikanerna på Nasdaq och de två oljestaterna Dubai och Qatar slogs om Stockholmsbörsen vägrade Aktiespararnas ledning in i det sista att ta ställning till vad de skulle tycka om buden.

Att skynda långsamt och försiktigt är kännetecknet för den nya ledarduon, vd Elisabeth Tandan, och ordföranden Hans Tson Söderström. Det är bara den ärrade bolagsbevakaren Gunnar Ek – som fått börsskandalen Carnegie på sina axlar – som rutit som vanligt och sen i våras krävt Stig Wilhelmssons och styrelsens avgång.

Eisabeth Tandan, som förra hösten tog över vd-jobbet efter den stridbare men de sista åren hårt kritiserade Lars-Erik Forsgårdh, är inte ute och frontar som sin före­trädare.

”Det stämmer inte. Söker du på nätet ska du se att jag varit rätt mycket ute i medierna, men kanske i andra frågeställningar och på ett annat sätt.”

Elisabeth Tandan har strött debattartiklar omkring sig och riktat krav på lägre beskattning och bättre skydd för småägare vid fusioner. Hon vill se fler private equity-bolag på börsen och menar att regeringen borde sätta Vin & sprit på börsen och låta allmänheten köpa först. Hon har också intervjuats flera gånger under sitt första år som vd, och levererat kommentarer till journalisterna som ringt upp.

Men på bolagsstämmor och vid enskilda affärer – den arena där grävlingarna från Aktiespararna bitit sig fast i företagsledningars och styrelsers hälsenor och gjort organisationen till en respekterad maktfaktor – har hon  hittills inte gjort något avtryck.

Aktiespararna startades av de två ekonomi­journalisterna Lars Ramklint och Carl Swarz på Hotel Foresta på Lidingö 1966, när finansminister Gunnar Sträng hotade med hårdare beskattning av aktievinster. På Stockholmsbörsen fanns drygt 100 bolag och årsomsättningen var bara 700 miljoner.
Aktiespararna utvecklades så småningom till rena folkrörelsen och har i dag 150 lokalavdelningar och  en stor frivilligkår med  ideellt arbetande. Organisationen har flera tunga skalper i bältet. 1978–79 stod den terrier­aktige ordföranden Håkan Gergils på barrikaderna och stoppade Volvo/Norge-affären, då norska staten skulle få köpa 40 procent av Volvo i utbyte mot tre gas- och oljerättigheter i Nordsjön. 1993 var Aktiespararna med Lars-Erik Forsgårdh i spetsen en av motståndarna till PG Gyllenhammars planerade fusion med Renault. ”Volvo vinner” ”Ingen chans för Aktiespararna” ”Stoppa Renault-affären”, stod det på Dagens Industris löpsedel den hösten.

Men det blev fusionsmotståndarna med Aktiespararna i täten som segrade till slut, Gyllenhammar lämnade Volvo och Sverige före jul det året. Sen bråkade Lars-Erik Forsgårdh om Skandia-ledningens bonusar och det var Aktiespararna som efter tio års envetet arbete drev igenom bolagskoden 2003.

Däremot förlorade oranisationen vid fusionen mellan Astra och Zeneca, och när tyska industrigruppen Linde köpte Aga.

Det återstår bara två dagar innan Nasdaq och Borse Dubai höjer budet på OMX och får storägarna med sig när jag träffar Elisabeth Tandan på Aktiespararnas kansli på Rådmansgatan i Stockholm. Det vet vi förstås inte då. Elisabeth Tandan, som gärna framhåller att Aktispararna är världens största aktieägarorganisation, räknat per capita, vill fortfarande inte ge besked om OMX-affären.
”Nej, vi har inte tagit ställning. Det är ett intressant upplägg, men vi har inte sett prospektet än och arbetar nu med några frågor till de eventuellt nya ägarna som vi vill att de ska svara på. Sen analyserar vi konsekvenserna.”

Hans Tson Söderström, ordförande sen i våras, sa i en debatt om OMX att det är slut med att ”skjuta från höften” hos Aktiespararna. Vad betyder det?

”Det får han stå för. Men det är klart att min och Hans ledarstil kommer att prägla förbundet. Vi jobbar mycket med processer och strukturer för att få fokus på vilka frågor vi uttalar oss i och hur vi gör det.”

Hur menar du?

”Vi jobbar bland annat med dagsrapporter över de viktigaste frågorna och träffas varje fredag för att diskutera vilka ställningstaganden vi ska göra. Vi gör gedigna, lite längre analyser och är kanske mer försiktiga till uttalanden. I OMX-fallet har det tagit lite längre tid än det skulle gjort tidigare, men vi vill vara säkra på att landa rätt. Det är en stor fråga, inte bara för OMX aktieägare utan framför allt vad som är bäst för våra medlemmar i framtiden.”

Är det inte konstigt att medan det är tyst från dig, går din företrädare Lars-Erik Forsgårdh ut i Ekot och Dagens Industri och säger att ägandet av OMX bör stanna i Norden.

”Det är hans personliga åsikt, och han är naturligtvis fri att uttala sig.”

Elisabeth Tandan är lika medietränad som vilken börs-vd som helst. Hon ger förutsägbara svar om hur viktigt det är att institutionerna inte tar över aktieägandet och hur fantastiska medlemmarna är. Men några hårda volleyslag blir det inte. Hon pratar mer som en förvaltare och säger ”opinionsbildningen är viktigast men den är bara en delkomponent i min arbetsdag”.

Köpte du aktier själv när du pluggade och när du forskade på Handels?

”Jag har köpt i olika perioder, och var som mest aktiv i mitten på 90-talet. Men jag började intressera mig för aktier i slutet av 1980-talet, så jag har alltid köpt aktier och varit intresserad av aktiemarknaden. Det finns perioder då man har mer eller mindre utrymme och tid att engagera sig.”

Ett svar som bara kan komma från en som inte är aktieentusiast.  Entusiasterna – bland de många av de medlemmar som strömmar till förbundets över tuden årliga aktieträffar –  pratar alltid om sina affärer. Om superklippet i SEB när banken stod i 4 kronor i början på 90-talet, uppgången i Hexagon som betalade hela familjens resa till Florida och hur länge man ska ligga kvar i Boliden.

Litografin med det gamla börshuset vid Stortorget i Gamla stan på väggen i Elisabeth Tandans arbetsrum hänger kvar sen Forsgårdhs tid. Men de fyrkantiga, svarta Ikeafåtöljerna som vi sitter i har hon själv valt ut. Hon är designintresserad, fast hinner inte mycket på grund av det nya jobbet och säger att hon inte heller tagit i en golfklubba sen sommaren 2006. Tre fyra kvällar i veckan är hon ute i landet och träffar medlemmar.

Det är inte mer än ett stenkast till Handels, där Elisabeth Tandan började forska i finansiell ekonomi för 17 år sen, efter att ha jobbat som penningmäklare och med affärsutveckling på IBM. När hon och en kollega erbjöds forskningstjänster på Carnegie Mellonuniversitetet tvingades hon tacka nej. Första barnet var på väg.

”Jag hade väldigt gärna rest till USA och forskat, och tappade lite av geisten när det inte gick. Sen blev det för mycket med småbarn, IBM och forskning samtidigt så jag bestämde mig för att lägga forskningen på is.”

I stället blev det  managmentkonsulting på Cap Gemini och senare jobb som affärsområdeschef på försäkringsbolaget Marsh.

”Det var en före detta konsultkund som tipsade om  att Aktiespararna sökte en ny vd och sa att jag var som klippt och skuren för jobbet. Jag tog reda på vad som gällde, och tyckte det skulle vara spännande att få jobba med de här frågorna och också med förändringsprocessen.”

För Elisabeth Tandan är det nya jobbet ett karriärsteg. Men det var till en oprövad kraft som Aktiespararna gav uppdraget att stoppa medlemsraset och föryngra den manliga bastionen. Elisabeth Tandan hade aldrig besökt en bolagsstämma, och saknade både erfarenhet från aktiemarknaden och opinionsarbete när hon tog jobbet.

Nu var det ingen strid ström av kandidater till jobbet. De som kan området fick bättre betalt i finansbranschen, och de infekterade interna striderna  på Aktiespararna skrämde inte bara bort medlemmar utan också vd-­aspiranter. Strax före jul 2005 sparkade Lars-Erik Forsgårdh sin närmaste man, chefjuristen Lars Milberg, som ville bli ny vd. Sen blåste det upp till strid om ordförandejobbet, och valberedningen bråkade öppet i pressen.

Det förefaller märkligt att den stridbare och kunnige Forsgårdh – som kunde ringa till redaktionerna och ilsket kräva ”skicka bara någon som kan räkna till presskonferensen” kunde matcha fram någon med så lite kompetens och erfarenhet som sin efterträdare. En ledares slutbetyg avgörs ju också av hur han eller hon ordnar sin succession.

Forsgårdhs belackare misstänker att han ville ha en lättstyrd, ofarlig vd eftersom han hela tiden planerade att ta över som ordförande – trots att Aktiespararna i sin ägarpolicy motsätter sig att vd:ar går vidare till ordförandeskap i bolagen. Lars-Erik Forsgårdh, som förnekat att han tänkte ställa upp, dök ändå upp som föreslagen kandidat vid förbundets bråkiga stämma i våras. Men det blev Hans Tson Söderström, adjungerad professor i konjunkturanalys och makroekonomisk politik vid Handels och tidigare ordförande för SNS, Studieförbundet Näringsliv och samhälle, som greppade klubban.

Nu har bråken och dammet lagt sig och Elisabeth Tandan håller på att staka ut en ny kurs för det 41-åriga förbundet. Sen 2000 har man tappat nästan hälften av medlemmarna, från 140 000 betalande till under 77 000 vid senaste årsskiftet. 

Trots att börsen gått upp i flera år, har medlemsraset fortsatt. Förra årets rekordyra reklamkampanj som gick på minst 6 miljoner kronor – som sjösattes innan Elisabeth Tandan tog över – blev ett misslyckande.

Medelåldern i förbundet är hög, 60 plus, och 77 procent av medlemmarna är män.

För att få in fler yngre, och framför allt fler kvinnor, satsar Elisabeth Tandan nu målmedvetet på fondspararna.

”Staten har lagt ansvaret för pensionen på individens axlar, men inte gett några verktyg för att folk ska kunna göra det. Där har Aktiespararna en viktig uppgift. Åren mellan 30–50 har man inte mycket tid mellan barn och jobb, och vi måste anpassa medlemskapet efter deras behov. Hos oss kan man enkelt och tryggt få bättre koll på sitt sparande, man kan spara i PPM-portföljer med hög eller låg risk eller en tusenlapp i månaden åt barnen i aktieportföljer utan de höga avgifter som bankerna tar ut.”

Under våren har Aktiespararna hållit kvinnoträffar för icke-aktiesparare och 40 till ska hållas i höst. Det har gett nya medlemmar, men totalt pekar kurvan fortfarande nedåt. Mellan juli 2006 och juli 2007 blev nettotappet  600 medlemmar.

forts. del 2