Mäktiga fiender

Gottfrid Svartholm hann inte ens ur taxin. Poliserna ställde sig på var sin sida om bilen.

”Vi vill tala med din passagerare”, sade den ene av dem till taxichauffören.

Det var tidigt på morgonen den 31 maj 2006. Svartholm var 21 år och grundare av fildelningsportalen Pirate Bay. Han hade väckts av beskedet om polisens attack och kastat sig i väg med taxin till kontoret vid Norrtull i Stockholm.

Men han skulle inte få en chans att rädda något. Svartholm lade två hundralappar i näven på taxichauffören och sade ”det är jämnt”.

Det var bara att byta bil och ägna dagen åt att svara på polisens frågor. Svartholm, med sitt långa tunna hår och det glesa skägget, kunde se likgiltig ut i de flesta situationer. Nu var han åtminstone en aning besvärad.

50–60 poliser hade slagit till mot elva tolv platser och beslagtagit allt vad servrar och datorer hette. Det skulle visa sig att ingreppet föregåtts av påtryckningar från den amerikanska filmsammanslutningen MPAA (Motion Picture Association of America).

Inte nog med det. Före påsk 2006 besökte representanter från svenska justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsen det amerikanska justitiedepartementet i Washington.

Enligt uppgifter i medierna varnade amerikanerna svenskarna om de inte vidtog åtgärder mot Pirate Bay. Statssekreterare Dan ­Eliasson förnekade att det sedan skulle ha legat bakom tillslaget mot Pirate Bay. Men han bekräftade i en intervju för SVT:s Rapport att konsekvenser av bristande samarbete med USA hade blivit klargjorda för honom.

Gottfrid Svartholm kunde lämna polis­huset efter sex timmars förhör. Han ringde runt till gänget kring Pirate Bay. Folk var nervösa när han fick tag på dem. Men bland det första han fick höra var ett glatt besked:

”Vi kan köra från Holland.”

Det skulle ta ett par dagar att få planen i lås. Sedan var Pirate Bay ute på nätet igen. Stor uppståndelse. Besökarna strömmade till sajten i miljoner. I samma veva blev regeringskansliets webbsida hackad.

Åklagaren utlovade efter några månaders förundersökning ett åtal i maj 2007. Men fortfarande ett år efter polisens gryningsraid mot nätpiraterna finns inget resultat av polisens utredning.

Pirate Bay är i dag det kanske största hotet mot Hollywoods hegemoni inom den internationella filmbranschen. Själva Pirate Bay är fortfarande en lös sammanslutning av självlärda programmerare och idealister. Nu lanserar man de första kommersiella tillämpningarna av den så kallade bittorrent-tekniken med Pirate Bays varumärke i botten.

Under våren har den svenska piratportalen flyttat fram positionerna ytterligare. Musiksajten Playble är redan ute på nätet. En filmsajt som vill utmana Youtube är på väg. Båda med ambitionen att betala upphovsmännen via reklamintäkter i stället för avgifter från användarna.

Gottfrid Svartholm kommer släntrande på gatan utanför pizzerian i Solna. Han vill inte släppa in mig i det nya kontoret en bit från pizzerian.

”De tycker inte om att ha journalister springande där”, förklarar han.

Men det ska lösa sig när vi behöver plåta honom i lokalerna. Nu tvekar han på trottoaren utanför pizzerian innan jag möter honom.

Han är fåordig om nya sajter först, men ­desto mer självsäker om polisutredningen.

”De famlar i mörker”, säger han.

”Jag var på senaste förhöret för tre månader sedan och förstod att de inte riktigt fattat vad vi håller på med.”

Att Pirate Bay dragit in kulor på reklam är uppenbart. Det förnekar heller inte Gottfrid Svartholm. ”Det har gått till att hålla i gång verksamheten. Vi har inte blivit rika.”

Pirate Bays donator, Carl Lundström, som figurerat i medierna med högerextremistiska åsikter, är ingen stor sak heller, tycker Svartholm.

”Jag bryr mig inte om vad han har för åsikter. Vi fick lite hjälp av honom med tillgången till bredband.”

Svartholm är till min förvåning fullständigt klar över att upphovsmän till musik och film ska ha betalt.

Logiken kan man fundera över. Men de har i alla fall själva insett behovet av att röra sig från gråzonen mot en helt legal kommersialisering av fildelningen.

I Malmö har en av de tre i Pirate Bays kärntrupp, Peter Sunde, dragit i gång sajten ­Playble ihop med rockbandet Lamont och uppbackade av rapartisten Timbuktu. Och med tanken att betala artisterna med reklam­intäkter.

”Mitt projekt är en filmsajt. Som Youtube ungefär. Men det är fortfarande på idéstadiet. Jag vet inte om det kan funka med reklam­intäkter”, säger Svartholm.

Vi sitter en timme över var sin öl på pizzerian. Jag påpekar att en bredbandsskatt är ett av förslagen som dykt upp i det nya medie­klimatet. Men då studsar Svartholm till.

”Jag tycker inte man ska betala skatt över huvud taget”, säger han.

”Inte över huvud taget?”

”Nej. Ja, kanske 2 procent till militär och polis för att staten ska fungera.”

Udden är utan tvekan riktad både mot staten och de stora internationella monopol­bolagen hos den unge entreprenören.

Gottfrid Svartholm var 16 år när han beslöt sig för att strunta i gymnasiet och som självlärd dra i gång en egen konsultverksamhet inom mjukvara och datasäkerhet.

Han blev inbjuden till Mexiko efter en data­festival i Holland. Föreläste om datasäkerhet och nappade sedan på ett erbjudande att flytta till Mexico City och jobba för en mindre datakonsult.

Det var på hösten 2003. Han var 18 år och hade varit med och grundat Piratbyrån under sommaren, den ideella organisationen för pluralism och fri fildelning med sympatier till Piratpartiet som ställde upp i höstens riksdagsval.

Efter IT-hajpen var Napster borta och flera andra fildelningssajter med kanaler för direktkontakt hade börjat få svårigheter. Inte minst i USA efter FBI:s ingripanden.

Torrent-tekniken, alltså den programvara som ger användarna möjlighet att via fragment hos andra uppkopplade användare bygga upp den eftersökta filen, var ny på nätet (se separat artikel).

Svartholm drog sig undan till källaren hos datakonsulten i Mexico City. Där stod en gammal burk utan chassi som han via radiolänk kunde koppla upp sig på nätet med.

Internetleverantören pratade inte engelska och Svartholm kunde inte spanska. De återkommande översvämningarna i källaren gjorde inte saken enklare. Men så småningom började han få torrent-tekniken att fungera. Han behövde bara bygga ett index för att användarna skulle veta var de skulle leta för att hitta filerna. Därmed föddes Pirate Bay.

Pirate Bay kan försvara sig med att man inte tillhandahåller fildelning. Bland deras försvarare på Piratbyrån brukar man påpeka att Pirate Bay bara tillhandahåller ett index, precis som Google.

Hur långt det nu håller. Jag får det i alla fall bekräftat att det går trögt för polisen i utredningen av Pirate Bay. På Rikskriminalens IT-avdelning är utredarna glada att slippa böka med alla servrar och datorer som tagits i beslag.

Den ansvarige utredaren hos Läns­kriminalen, Jim Keyser, konstaterar med en suck:

”Det blir inget resultat före september.”

Det var inte bara Pirate Bays servrar som beslagtogs förra året. Det var även Svartholms servrar i hans webbhotell och andra servrar som stått i samma lokaler.

Åklagaren, Håkan Roswall, har irriterat vägrat släppa ifrån sig något ur beslaget, när ägarna klagat. Men även Roswall hade sina dubier vid upptakten till attacken mot Pirate Bay.

Redan i mars 2005 hade justitiedepartementet gett Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndig­heten och Rikspolisstyrelsen i uppdrag att göra en översyn av brottsbekämpningen på immaterialrättens område.

Även Antipiratbyrån, som ibland anklagats för att vara Hollywoods förlängda arm i Sverige, ombads komma med synpunkter. Och Antipiratbyrån hävdade att Sverige inte uppfyller sina internationella åtaganden, med hänvisning till att Pirate Bay tillåts bedriva sin verksamhet.

Åklagaren Håkan Roswall däremot, skrev i ett PM:

”Personerna bakom sajten är inga dumskallar. Trots att branschföreträdarna ofta hävdar motsatsen har man enligt min mening uppenbarligen studerat den svenska upphovsrättslagstiftningen och utnyttjar dess möjligheter att försvåra lagföring.”

I USA är det betydligt tuffare för fildelare, ibland med fleråriga fängelsestraff efter FBI:s insatser.
Men det är inte bara själva juridiken och brottsbekämpningen som kan förklara att Pirate Bay och andra svenska nätpirater är världsledande.

Spridningen av datorer i de svenska hemmen har varit stor ända sedan Commodore 64-tiden i mitten på 80-talet. Föregångarna till dagens fildelare var först i världen med att knäcka kopieringsskydden på dataspel.

Sverige har varit ledande i utvecklingen av internetuppkopplingar till en bred allmänhet och har i dag en tillgänglighet på bredband som få andra länder.

Uppmärksamheten kring Pirate Bay i internationella medier har varit omfattande. Nyligen hade amerikanska magasinet Vanity Fair ett reportage om Hollywoods krig mot Pirate Bay, med slutsatsen:
”Om Hollywood vill stoppa piraterna – som kostade filmindustrin sju miljarder dollar under 2005 – så måste den gå samman med dem, inte besegra dem.”

Ledningen för Pirate Bay sitter nu med en inbjudan från Oxford University att komma och föreläsa. Tidigare våras annonserade de på ett diplom till kungen för att Sverige är främst i världen på fildelning.

Gottfrid Svartholm har viss anledning till självtillit. Jag söker honom igen på söndag eftermiddag den 20 maj. Då ligger han och sover strax före klockan tre. Men på kvällen är han tillbaka på kontoret i Solna.

Han har sparkat av sig gympadojorna och sitter i skräddarställning framför datorn, när jag får tag i honom på telefon.

Det är då han beskriver sin idé om en filmsajt. ”Det är dags för oss att börja tjäna lite kulor”, säger han.
Jag undrar vad Gottfrid Svartholm menar med att sajten ska ha en ”Pirate Bay-mentalitet”.

”Den ska inte vara så enkel som Youtubes. Den ska vara lite kaxigare”, svarar han.

I bakgrunden låter det som en förfest med glada röster och klingande glas.