Svenskarna rider den Indiska tigern

Vi åker norrut den här morgonen, ut ur Bombay city i riktning mot förorten Thane. Det märks att vi lämnar kusten för den redan höga temperaturen letar sig ännu högre över 30-gradersstrecket. Resan är cirka 50 kilometer, men här i Bombay mäter ingen vägsträckor i kilometer utan i tid det tar att färdas, något som varierar kraftigt mellan olika klockslag på dygnet.

Eftersom vi reser i motsatt riktning mot morgontrafiken in till staden är köerna lindriga och efter en och en halv timme skymtar vi målet. På en femvånings betongbyggnad intill en stor rondell hänger stora banderoller med ett namn vi känner igen: Gunnebo.

Det svenska säkerhetsföretaget öppnade sitt indiska huvudkontor här för bara två dagar sedan. Hyran för det nybyggda kontoret i Thane är en tredjedel jämfört med ett kontor i de centrala finansdistrikten i Bombay och en viktig orsak till att Gunnebo och många andra internationella företag i Bombay väljer att etablera sig i en förort.

När Gunnebos Indien-vd Nicholas Roberts bestämde sig för att flytta huvudkontoret hit för ett halvår sedan sa fastighetsägaren att hela byggnaden skulle stå färdig med inflyttade företag och butiker i slutet av april. Men huset är fortfarande en utblåst byggarbetsplats där stendammet irriterar näsan. Det enda som är inrett och befolkat är Gunnebos lokaler högst upp med 110 anställda. För några veckor sedan kom koncernchefen Göran Gezelius hit från Sverige för att delta i en speciell hinduisk invignings­ceremoni, så kallad puja. Gästerna målades med rött sandel­träpulver i pannan för att bringa lycka till det nya kontoret.

En uniformsklädd vakt tittar misstroget på fotografens stora systemkamera när han tar några bilder på de vackert dekorerade lastbilarna som står parkerade utanför byggnaden. Indiska lastbilar har mycket gemensamt med kurbitsmålningar från Dalarna – storblommiga naiva mönster som livar upp vardagliga ting som skåp och lastbilar. Här i Indien varvas blomrankorna gärna med en elefant eller en helig ko utanpå förarhytten. Och så den obligatoriska uppmaningen att tuta, som syns bakpå alla transportfordon: ”Horn please”. Alla trafikanter lyder ordern och hänger oupphörligt på signalhornet för att meddela sin plats i det ständiga tumultet på vägbanan. Larmet i trafiken blir därefter: ett ständigt tjutande som permanentboende i Bombay måste lära sig att stänga av om de vill undvika hjärtflimmer.

Nicholas Roberts vet hur det låter, berättar han när vi har letat oss förbi cementblandarna och in i svalkan på Gunnebos nyinredda kontor. Han bor i den exklusivare stadsdelen Bandra i norra Bombay och har cirka en timmes resa till och från jobbet.

”Bombay är en rätt tuff stad att bo i. Det är trångt och förorenat. Men som stad för affärsmöjligheter är den överlägsen allt annat”, säger han.

Gunnebos affärer i Indien började med förvärvet av Chubb Safes för sju år sedan. I Chubb Safes ingick dotter­bolaget Steelage som har tillverkat inbrottsskyddande bank- och säkerhetsskåp i Indien i 75 år. I dag har Steelage bytt namn till Gunnebo India. Nicholas Roberts ser stora fördelar för ett svenskt företag att köpa sig in på den indiska marknaden.

”Att få tillstånd för en helt ny verksamhet i Indien tar mycket tid och ­energi. Om du köper ett företag här har du allt det på plats. Dessutom finns det en tidigare kännedom om ­företaget att bygga vidare på.”

Gunnebos försäljning på den indiska marknaden är ungefär 200 miljoner kronor per år, 3 procent av den totala omsättningen. Men medan koncernen i genomsnitt ökar försäljningen med bara ett par procent per år, växer försäljningen i Indien med 15 procent per år. Om tillväxten håller i sig är Indiens betydelse för Gunnebo om några år betydligt större.

Produkterna som säljs i Indien tillverkas i två fabriker i Gujarat och Madras (Chennai), med totalt cirka 700 arbetare.

”Vi har svårt att hinna med produktionen och planerar att bygga ut fabriken i Gujarat och skaffa nya maskiner för att möta efterfrågan”, säger Nicholas Roberts.

Det mesta av försäljningen är säkerhetsskåp och kassavalv till banker. Inpasseringssystem och säkerhetslösningar för flygplatser och tågstationer är det andra affärsområdet som Gunnebo hoppas mycket på i Indien, i samband med den oundvikliga upprustningen av landets eftersatta  infra­struktur. Men tutandet på Bombays gator upphör inte för det.

”Kommunaltrafiken i Bombay kommer inte att fixas på fem år. Det kommer att ta 30 år, kanske längre”, säger Nicholas Roberts.

Indiska staten har inlett ett program för upprustning av 35 stora och 1 000 mindre flygplatser i Indien.

Bombays internationella flygplats vittnar om behovet. Inget mer än namnet tyder på att den överfyllda flygterminalen med förvirrade köer i alla riktningar är en av de viktigaste knutpunkterna för Indiens kontakter med omvärlden. Enbart på denna flygplats väntar investeringar på motsvarande 15 miljarder kronor de närmaste sju åren, ­enligt regeringens budget – investeringar som Gunnebo väntar på att få ta del av.

Om några timmar ska den svenske finansmannen John Wattin och hans son Martin Wattin ge sig i kast med ­kaoset vid incheckningsdiskarna.

Men innan nattplanet lyfter från Bombay laddar de för kvällens lansering av sitt senaste riskkapitalprojekt i Indien, datasäkerhetsbolaget Syntensia. Lanseringen av bolagets nya produkt firas med en påkostad mottagning på femstjärniga Intercontinental Grand, ett av Bombays finaste hotellpalats.

Indiska affärsmän fyller den stora konferenssalen i hotellets bottenvåning. Abbas ”Dancing Queen” dunkar i högtalarna. På två stora filmdukar rullar bildspel med Santa Lucia, Björn Borg och Greta Garbo bland röda timmerstugor och snötyngda granar. Sverige är på säljturné och våra blågula nationalsymboler är fortfarande lika svindlande för en indier som en starkt kryddad garam masala är för en svensk.

Det är John Wattins första resa till Indien. Han är elegant klädd i kostym, ljusrosa skjorta och slips i samma pastell. De 200 indiska affärsmännen lyssnar spänt och antecknar i sina broschyrer när han ställer sig på scenen och berättar om Syntensia, där han själv är styrelseordförande och sonen Martin Wattin styrelseledamot.

På hösten 2005 kontaktades herrarna Wattin av entreprenören Kaushik Thakkar, som tidigare var IT-säkerhetskonsult på WM-data och har startat flera olika IT-bolag. John och Martin Wattin bestämde sig för att investera 1,5 miljoner kronor i hans nya bolag Syntensia. Pengarna har använts till att utveckla den datasäkerhetsprodukt som nu introduceras i Indien.

Vad det handlar om är en liten vit låda som kopplas till företagets datornätverk och som John Wattin har döpt till White Knight. I lådan ryms olika datasäkerhetslösningar som brandväggar, intrångsskydd, virusskydd och filter mot oönskad e-post. Målgruppen är små och medelstora företag som vill skydda sina datorer. Säkerhetstjänsterna säljs som ett abonnemang där programmen i lådan uppdateras med nya versioner mot en fast avgift på cirka 350 kronor per månad.

Syntensia har 15 anställda i Indien och planerar att anställa ytterligare 30 personer i år. En stor del av dem kommer att jobba med telefonförsäljning, något som kan ses som en anpassning till den bristfälliga infrastrukturen i Indien. Att träffa alla kunder är en omöjlighet.

”Du kan göra högst tre kundbesök här per dag”, säger Kaushik Thakkar, som bott i Sverige sedan han var fem år men har sina rötter i Bombay.

Totalt uppgår investeringen i Syntensia nu till 15 miljoner kronor. Bland de nya delägarna syns teknikfrälsta investerare i John Wattins personliga nätverk, däribland Pontus Lindwall och Per Hamberg, vd och styrelsemedlem i Betsson där John Wattin själv är styrelseordförande. Ulf Hubendick, styrelsemedlem i Aspiro och Carl Palmstierna, styrelsemedlem i Elekta, har också satsat pengar i Syntensia.

”På några år ska det här bli ett väldigt stort företag”, säger John Wattin.

Att lanseringen startar i Indien är ingen slump. Här finns två miljoner små och medelstora företag som kopplar upp sig mot internet och, inte minst viktigt, pratar engelska.

Få företag kan visa upp ett dataskydd av europeisk standard. Att indierna stannar kvar och äter av buffén som serveras efter presentationen är ett tecken på att de har förtroende för svenskarna och deras White Knight, enligt Kaushik Thakkar. Maten är klassiskt indisk som gästerna är vana vid, men det är fortfarande Abba som sjunger i bakgrunden när den vite riddaren höjer sin lans över Indien. John Wattin höjer sitt champagneglas:

”Det är positivt att vara här. Det finns en stark entreprenörsanda och en ekonomi som blommar ordentligt.”