Tillbaka i rampljuset

Staffan Salén blev knappast förtjust när han slog upp Veckans Affärer den där måndagen våren 2004. Under vinjetten "Misshandel på börsen" och med en stor bild på honom själv varnade vi för att minoritetsägarna i programvarubolaget Effnet på Nya Marknaden riskerade att bli överkörda av en grupp nya storägare, bland dem just Salénfamiljens investmentbolag Salénia.

Styrelsen i Effnet, ett IT-företag som aldrig slagit igenom och med enorma förlustavdrag, ville gå ihop med ett fastighetsbolag vars ägare - bland dem Salénia - skulle få kontrollen över Effnet. Och inte minst dess kassa på 80 miljoner kronor. Resterna av Effnet skulle sedan delas ut och det kvarvarande noterade bolaget leva vidare som en fastighetskoncern.

Styrelsen och det köpande fastighetsbolaget hade redan gjort upp och ställde i praktiken småägarna inför fait accompli. Därav misshandelsvinjetten.

Affären gjordes, bolagen slogs ihop och i juli 2004 delades Effnet ut. Kvar på Nya Marknaden blev fastighetsbolaget Sagax.

Därefter har Sagax aktiekurs stigit från 15 kronor till dagens strax under 70 (omräknat efter split). Det resterande Effnet har överraskat alla och har i dag både omsättning och vinst. Effnetkursen har gått från strax över 50 öre till 4,70 kronor.

En aktieägare i Effnet före affären har således haft en avkastning på nära 1 200 procent. På mindre än två år. En fullstädig jackpott.

"En tämligen mild form av misshandel", säger Staffan Salén när jag träffar honom och hans bror Erik i deras lokaler invid Strandvägen i Stockholm.

Ett prydligt kontor med ekpaneler och en slående utsikt över Nybroviken. Och med ett nummer av tidskriften Segling på besöksbordet. Sporten är stor i familjen, farfar var OS-medaljist och landets mest kände seglare på sin tid. Bröderna håller båda i gång hobbyn, inte minst via seglingsklubben Havsörnarna som grundades av farfadern och där Staffan Salén i dag är ordförande, med flera näringslivstoppar i medlemsledet.

Salénfamiljen äger fastigheten där kontoret finns. Ett nytt anonymare, lite mindre centralt Salénhus än den röda kontorsjätte på Norrlandsgatan varifrån det gamla börsimperiet en gång styrdes.

Härifrån förvaltar bröderna familjens tillgångar, främst i form av de två investmentbolagen Westindia AB, ägt av dem själva, samt Salénia AB, ägt av deras far, Sven Salén. Totalt handlar det om en bolagsgrupp med hel- och delägda tillgångar som tillsammans har en omsättning på nära 3,5 miljarder kronor. (Farbrodern och partnern i Saléninvest, Christer Salén har drivit sina egna affärer efter konkursen.)

Det är först under åren efter millennieskiftet som bröderna har jobbat heltid med familjebolagen. Erik Salén, 36, är industriell ekonom från Linköpings tekniska högskola och arbetade under 1990-talet på mobilutrustningsbolaget Allgon och senare hos småbolagsinvesteraren Bengt Stillström på Traction. Staffan Salén, 38, har varit snäppet synligare, som kårordförande vid Stockholms universitet i början på 1990-talet samt med jobb som nyhetschef på Finanstidningen och informationsdirektör och vice vd på Föreningssparbanken.

Det var faktiskt studentkårsuppdraget som var bakgrunden till fastighetsaffären.

"Studentkåren hade ett antal fastigheter och ansvarig för dem var ordföranden för förvaltningsutskottet i styrelsen, David Mindus. Han fortsatte sedan inom fastighetsbranschen. År 2000 hade han dragit i gång bolaget Stockholm Realty som investerade i lagerlokaler och han frågade oss om vi ville investera", säger Staffan Salén som i dag också sitter i styrelsen för Stockholms universitet.

Det var Stockholm Realty som fusionerades med Effnet och som i dag heter Sagax.

Även om de nu blivit mer publika med fastig­hetsbolaget har de båda bröderna drivit sin Westindiakoncern vid sidan av sedan mitten på 1980-talet.

"Ett arv från vår farmor var grunden. Vi har haft privilegiet att ha arbetsgivare som har tolererat att vi skött det här vid sidan av, så länge det inte har krockat med jobbet", säger Staffan Salén.

Det märks att de är uppfödda i affärer. Uttryck som "köra business" (driva företag) och "raff" (raffinaderi) trillar naturligt över läpparna. Men bröderna är inte några torra kamrerstyper. Deras svar är välformulerade och inte sällan avlevererade med en torr, knappt skönjbar sarkasm modell brittisk. Även när det gäller formuleringskonst har de att brås på, farfar skeppsredaren var en estradör av mått och grundade på 1930-talet Visans vänner ihop med Evert Taube.

Brödernas företagsverksamhet inleddes egentligen i början av 1990-talet. När finanskrisen slog till satt de, till skillnad från många andra, likvida. De förvärvade då Larguskoncernen vars huvudverksamhet var ett antal handelsbolag världen över. Det största och i dag enda i familjen återstående är Landauer Ltd, baserat i London och grundat 1878.

Landauer handlar i en rad produkter över hela världen, främst fiskerivaror. Men bolaget handlar också i olika sorters halvfabrikat samt fibrer och honung (!).

"Det var några av våra medarbetare som upptäckte att det inte fanns någon som var intresserad av att sälja honung i större förpackningar. Större matföretag och storkök vill ju knappast köpa hundratals små burkar. Så på Landuaer tog man fasta på det och har nu en fabrik i Cambridge som bereder och förpackar honungen, vi levererar i allt från 25-kiloshinkar till hela tankbilar", säger Erik Salén.

Bolaget har efter köpet i början på 1990-talet vuxit långsamt men stadigt, med undantag för ett större skutt.

"Vi fick höra att en av Landauers kunder var till salu, en matdistributör, som vi då också förvärvade", säger Erik Salén.

Bolaget omsätter i dag en dryg miljard och redovisar en vinst på runt 30 miljoner kronor.

Familjens gamla shippingkontakter märks i Landauer, och kanske än mer i brödernas andra större utländska verksamhet. I mitten på 1980-talet hörde två medarbetare av sig från den gamla familjegruppens oljearm, Salén Energy.

"De hade fått höra talas om ett tankpråmrederi i Texas som var till salu, och behövde hjälp med finansieringen", säger Erik Salén.

Det handlade om Higman Barge Lines, som kör oljepråmar på floder och kanaler i det amerikanska inlandet, upp från raffinaderierna i Texas och Mexikanska Gulfen. Brödernas bolag äger 25 procent i Higman, som omsätter cirka 700 miljoner kronor och gör en rejäl vinst, en bit över 30 miljoner kronor - lite beroende på aktuell dollarkurs.

Riktigt lika bra går inte familjeimperiets tredje större rörelse. Saléns har sedan 1987 haft ett omfattande engagemang i det svenska inrikesflyget. Efter ett antal sammanslagningar av mindre aktörer formades år 1993 flygbolaget Skyways.

Under hela 1990-talet expanderade Skyways, och nådde toppen omsättningsmässigt år 2000 med en försäljning på cirka 1,4 miljarder kronor. Sedan kom 11 september, flygkrisen och bolaget har därefter gått igenom en smärtsam omstrukturering. Den brutala bantningskuren har bland annat inneburit att antalet anställda har minskat från 750 till 350, och nya sparprogram väntar.

Men det är långtifrån enbart den internationella konjunkturen som slagit mot Skyways.

"Enligt alla regler ska det fungera med en stor aktör på inrikesmarknaden som sedan lämnar ett antal linjer till en eller ett par mindre aktörer, som kan få lönsamhet på dessa. Men den svenska inrikesmarknaden verkar inte fungera enligt några regler", säger Erik Salén och fortsätter:

"Först har vi en jätte, SAS, som har egna problem och agerar irrationellt, och fortsätter konkurrera på linjer där de inte borde vara. Sedan finns en utländsk aktör, Finnair, som bara finns på den svenska marknaden för att förstöra för SAS."

"Dessutom finns Malmö Aviation, kontrollerat av norska Braathens, som sitter på enormt långa leasingavtal för planen och måste hålla dem flygande. Lägg därtill Fly Me, där jag är lite förvånad över att börsen ställt upp med riskkapital som de gjort. Jag tror att det är ett faktum att Sverige i dag har Europas mest konkurrensutsatta inrikesmarknad."

Skyways omsätter i dag en bit under miljarden, och gjorde en förlust i fjol på 50 miljoner.

Men allt är inte mörker i Saléns flygaffärer. Vid sidan av Skyways driver de ett slags regionalflygets limousinservice: Borlängebaserade Direktflyg.

"Affärsidén för Direktflyg är den för flygbranschen, i stort något ovanliga att faktiskt ta betalt vad det kostar", konstaterar Staffan Salén torrt.

Bolaget flyger på fasta tider till ett antal mellanstora och större orter i Sverige, dock inte Stockholm. Verksamheten omsätter runt 100 miljoner kronor och bröderna Salén räknar med vinst i år. Till skillnad från Skyways, som ligger i faderns Salénia, är Direktflyg en helägd del av brödernas Westindiakoncern.

Saléns flyggrupp har också ett tredje ben, Amapola Flyg. Bolaget bildades 2004 för att ta över Postens flygverksamhet, som tidigare skötts av Postens eget företag Falcon Air. Bolaget, som i år omsätter runt 180 miljoner, flyger post på natten och tar frakt på dagen.

Varken Skyways eller Direktflyg äger sina flygplan. Efter smärtsamma erfarenheter av ägande i både fartyg och flygplan hade familjen svurit på att inte "äga plåt" igen. Men never say never again.

"Efter 11 september har priserna på flygplan fallit och fortsatt att falla. Samtidigt har dollarn gått från 11 till 7 kronor. Och när ett antal mindre plan blev till salu var det så billigt att vi sa: okej då!", säger Erik Salén.

Det var i fjol som bröderna via sitt bolaget köpte fyra turbopropellerplan av typen Fokker 50 samt fem J32 jetstreamplan, för totalt runt 100 miljoner kronor - den hittills största enskilda investering som bröderna har gjort. Flygplanen är nu samlade i bolaget Largus Aviation som hyr ut dem till egna och andras flygbolag.

Vid sidan av fastigheterna och flygköpet har Salénbröderna gjort en handfull riskkapitalinvesteringar. Den största är IT- konsultförmedlaren Ework, som VA i fjol utnämnde till årets IT- utmanare ("Börsnotering står inte på agendan i dag, men det är någonting som vi kanske får diskutera i styrelsen.") Här finns också kapitalförvaltaren Strand, med drygt 1,2 miljarder kronor i förvaltat kapital.

Mindre, men kanske mer spektakulära, är investeringarna i bantarbolaget GI Viktkoll samt X5 Music, som köper upp digitala musikrättigheter för att sälja vidare till nätshoppar som Itunes. Erik och Staffan Salén säger sig vara intresserade av att köpa in sig i fler bolag, men att det blir svårare och svårare att hitta bra objekt till rätt pris.

"Marknaden för onoterade bolag känns snart lika överköpt som den noterade. Så sannolikheten är nog större att vi står som säljare just nu, än som köpare. Men vi tittar hela tiden på nya propåer, förra året granskade vi ett nittiotal", säger Staffan Salén.

Sålt har de gjort med en del av sina östeuropeiska investeringar. De tillhörde bland annat dem som satte pengar i Mattias Westmans och Paul Leander-Engströms Prosperityfond. Men de säger sig ändå tro mycket på östeuropeiska marknaden på längre sikt.

När det gäller nya investeringar finns inga begränsningar beträffande bransch. Det behöver till exempel inte alls vara flyg, trading eller shipping, där deras erfarenhet finns främst.

"För oss är det viktigare att investera i rätt personer. Vi har privilegiet att vara opportunistiska investerare, som aldrig behöver hetsas in i en affär eller marknad och som kan köpa det som alla andra tycker är tråkigt just då", säger Erik Salén.

Bröderna säger sig inte ha blivit så påverkade eller rädda efter att ha växt upp i skuggan av den största företagskonkursen sedan Kreugerkraschen. Men en sak har de fått med sig.

"Om vi ska säga att vi lärt oss någonting", säger Staffan Salén och tittar på sin bror "så är det väl just fördelen med att sprida riskerna."