Överkonsumtionens fall

Vi satt på en bänk och tittade ut över Anatolij Molins jordlott. Hans trädgårdstäppa sträckte sig ner till floden Bajgora.
”Efter Sovjetunionens sammanbrott fick vi klara oss på det vi kunde odla här”, sade han.

Överallt i de forna Öststaterna hade folk försökt få lite kontanter genom att sälja grönsaker eller till­hörigheter på lokala loppmarknader som växte fram som svampar ur jorden. Bankerna hade im­ploderat, besparingarna gått upp i rök och valutan blivit värdelös.
”Jag minns 1994 då jag sålde lök för 2,5 miljoner rubel”, sade Anatolij Molin. ”Då var jag miljonär. Jag åkte och köpte en tv för 2 miljoner rubel, en Pana­sonic. Det skrattade folk åt, varför köpte jag en så dyr tv? Men den tv:n har jag kvar fortfarande.”

Jag tänker på familjen Molin som jag skriver om i min bok ”Svart jord” (se sid 38) när jag läser att reallönerna i USA under de senaste 35 åren stagnerat för de flesta amerikaner. Men i stället för att odla grönsaker eller sälja ägodelar på loppmarknader har de levt på krediter. När huspriserna gick upp kunde lånen sättas om och ge pengar till konsumtion. Det är denna lånefinansierade konsumtionsökning som varit drivkraften i de senaste årens tillväxt.

Nu har ohållbarheten i denna låneekonomi av­slöjats med full kraft. En lånebubbla på ofattbara 500 biljoner dollar (500 miljoner miljoner) har byggts upp på Wall Street och spritts över världen i form av papperskonstruktioner som ingen längre vill ha. Nedskrivningen av denna skuld kommer att gå fram som en orkan över världen. Alla vill plötsligt minska sin skuldexponering och slumpar bort tillgångar för att få kontanter.

I USA kommer miljoner människor att få lämna sina hus, Moodys räknar med att 30 procent av USA:s husägare sitter med bostadslån som snart är högre än det sjunkande värdet på deras fastigheter. Att
använda huset som bankomat är historia. Minskat konsumtionsutrymme leder i stället till att färre
varor säljs, vilket ger färre jobb och lägre löner. Den marknad som nyss drev fram en lånebubbla och överkonsumtion tvingar nu plötsligt fram åtstramning och värdeförstöring i en nedåtgående spiral.
Vi har levt i ett globalt kasino, nu väntar en återgång till kontantekonomi där vi först måste spara ihop till det vi vill köpa.

Regeringar, banker och kreditinstitut försöker febrilt hitta en ”lösning” för att få i gång konsumtionskreditmaskinen igen. Frågan är om det kommer att lyckas, och om det ens är önskvärt? Om överkonsumtionen får fortsätta får vi snart nya problem, om inte förr när sedelpressarna går varma med galopperande valutor som följd. Till slut kan även vi i västvärlden hamna i samma desperata situation som efter Sovjetunionens fall då loppmarknaden var enda sättet att skaffa kontanter.

I stället för att hälla pengar över oansvariga banker borde statens resurser användas för en så lindrig omställning som möjligt till ett resursbevarande samhälle som är mer kontantbaserat. Vi behöver en grön New Deal.

Lågkonjunkturen kan minska  överexploateringen av naturens resurser. Vi får vänja oss vid lägre konsumtion av produkter som i stället har längre hållbarhet och högre kvalitet. Vi behöver flytta hem tillverkning och öka vår självförsörjningsgrad, framför allt när det gäller mat.