Valet där alla är experter

Dramaturgin i det amerikanska presidentvalet är oemotståndlig. Översatt till svensk politik är det som om en fritänkare som Nils Lundgren – som dessutom skulle ha varit stridspilot och krigsfånge – i par med en knallblå, norrländsk Gudrun Schyman – med gevär och bibeln i hand – skulle möta en reinkarnerad ung Olof Palme med utländskt påbrå, stjärnstatus som Abba och en blodsbesudlad diktators efternamn som mellannamn.

Hur mycket som ska tillskrivas tv-serien ”Vita huset” och hur mycket som ska tillskrivas ett genuint intresse för politik ska kanske vara osagt, men plötsligt är alla engagerade. Hittar du ett politiskt evenemang i Sverige, så kan du ge dig på att de pratar amerikansk politik. I tv pratas USA-valet, i radio och tidningar också, ja i bloggosfären och på skolgårdarna med. Alla tycks ha blivit experter.

Och det kan behövas för jag måste säga att det är svårt att hänga med. Det är rätt mycket som är upp- ochnedvända världen i det amerikanska presidentvalet och då menar jag utöver att i USA är högern röd och vänstern blå.

Ta bara ekonomin. John McCain säger att ekonomi inte är hans starka sida. Och det är han som är för frihandel. Barack Obama sägs ha ekonomin som starkt kort. Men han tror att jobb skapas och räddas genom statliga subventioner och högre handels­hinder.

Inte blir man klokare på det ideologiska. Obama drömmer sig i sin bok tillbaka till en tid när människor ”vävde sina egna korgar, täljde sina egna möbler och odlade sin egen mat”, en tillvaro som sägs ha förstörts av ”migration, urbanisering och importerade tv-repriser”. Och det är den progressive kandidaten. McCain hävdar att den ekonomiska nedgången beror på finansaktörers girighet, ”att Wall Street behandlat Amerika som ett kasino” och att en starkare byråkrati är svaret. Han ignorerar att det var den amerikanska centralbanken som fyllde marknaden med billiga krediter och den amerikanska staten som tvingade halvstatliga aktörer att låna ut till mindre kreditvärdiga låntagare på
bostadsmarknaden. Samme kandidat kritiserar sin motkandidat för att inte ha en ”plan” för att sköta ekonomin. Och det är den konservative kandidaten.

Med tanke på att ingenderas utgångspunkt verkar särskilt frihetlig förstår jag inte riktigt varför
svenska marknadsliberaler tycks vara de mest entusiastiska över presidentvalet. De kanske hoppas att budskapen före och efter ska rimma ungefär lika väl som när George W Bush valdes år 2000 för att han var oroad över demokraternas politik att skicka amerikanska soldater världen runt. Tre år senare kom Irakkriget.

Inte för att vänsterns reaktioner är mer lättbegripliga. USA har de senaste åtta åren haft en president som ökat statsutgifterna mer än tre gånger så mycket som sin företrädare, militära utgifter undan­tagna. Som inriktat ett helt skolprogram med svällande utgifter på de svagaste eleverna och sänkt kraven. Som sjösatt ett gigantiskt subventions­program för landets pensionärer. Som nu planerar att låta staten gå in med 700 miljarder dollar till finanssektorn, ihop med massiva statliga över­taganden. Världen över borde vänstern göra vågen över en sådan politik, men de hatar George W Bush.

Det är mycket som är snurrigt i denna politiska karusell – men det är omöjligt att inte dras med.