Pontus blogg

När oliver stone 1987 gjorde ”Wall Street” sägs han ha blivit chockad över hur Gordon Gekko i Michael Douglas uppenbarelse, med randig skjorta, hängslen och bakåtslickat hår blev en kultfigur, stilikon och hjälte. Inte alls den avskräckande kritik som Oliver Stone hade tänkt sig.

Någon uppföljare av filmsuccén har han inte velat göra. Förrän finanskrisen svepte över världen hösten 2008. Äntligen hade Oliver Stone fått den bakgrund han behövde för att projicera ett nytt försök av kritik över finansmarknadens girighetskultur och dess förödande effekter.

Den här gången kunde väl ingen missa debatten som Oliver Stone försökte sätta.

Tjena.

Det han missade var att det tog 18 månader för filmen, ”Wall Street: money never sleeps”, att nå biograferna. Så när Gordon Gekko nu på amerikanska biografer checkar ut från fängelset, tar emot sin gigantiska mobiltelefon modell 1987 och kastar sig ut i 2000-talets finansiella virvelvindar på väg mot en ny krasch, är det återigen ingen som riktigt fattar Oliver Stones poäng.

Debatten har varit tämligen lågmäld och den uråldriga mobiltelefonen knappast en symbol för hur vansinnet upprepar sig, utan snarare för hur länge sedan det var och hur annorlunda allt är nu.

Hur annorlunda allt är den här gången, alltså.

Direkt efter att IT-bubblan spruckit var jag i Silicon Valley och träffade en av de riktigt garvade riskkapitalisterna, som varit med i 30 år.

”Det här kan väl aldrig hända igen”, frågade jag honom. Riskkapitalisten tittade på mig som om jag var lite korkad och sa:

”Den här världen måste bli galen vart sjunde år. Det är så den tjänar pengar.”

Han har säkert rätt.

Men jag återkommer till det fullständigt galna i den attityden – att inte lära sig av sina misstag, att inte rätta till de obalanser som helt uppenbarligt finns i systemen, som orsakade en krasch som höll på att sänka hela världsekonomin.

Tänk om du var ett ufo som landade på jorden i juni 2010 och försökte förstå hur samma banker som för bara 18 månader sedan räddades från undergång och konkurs av stater och riksbanker, nu spekulerar sönder samma staters valutor?

Är det någon som skrivit ett dåligt avtal här? Marknadens lag?

”Eller så kan man se det som att precis det staterna anklagade bankerna för, att fiffla med balansräkningen, har vi nu kommit på att också staterna ägnat sig åt”, konstaterar en bankdirektör som jag dricker kaffe med, för att försöka förstå logiken i det som nu pågår.

Kanske har han rätt. Kanske gör vi fel när vi pekar på 2000-talets Gordon Gekko som de skyldiga. Kanske handlar det om ett beteende som går mycket djupare än så. Hos oss alla.

Bankdirektören föreslår entreprenören som lösning på det moment 22 som kortsiktighet och snabba fix på problemen skapat. Jag är beredd att hålla med.

Förra sommaren skrev jag om att det är dags att återupprätta ägarna. Om 1900-talet handlade om att ge arbetare makt över kapital, så kanske 2000-talet borde handla om ägarna och respekten för ägandet. Ägandet är en grundbult i vårt samhälle som vi känner det – oavsett om vi är pensionssparare, skattebetalare eller vanliga aktieägare. Det är bara ägare som har intresse att skapa saker som håller längre än en konjunkturuppgång.

Jag tycker att det är mycket enkelt.

Girighet är bra.

Om den också har ett pris.