Pontus blogg

Det är ytterst sällan jag och Johan Norberg håller med varandra. Vid närmare eftertanke tror jag inte att det hänt. Någonsin.

Men nu tänker jag ta steget: På söndag den 9 maj kl 20.00 har hans film ”Överdos” premiär på TV4 Fakta.

Se den. Jag har gjort det och fann mig själv nicka entusiastiskt instämmande med jämna mellanrum. Den har undertiteln ”En film om nästa finanskris” och tro mig – när du sett Johan Norbergs film är du inte längre lika säker på att en sådan är långt borta bortom nästa konjunkturcykel. Kanske befinner vi oss redan i början av den.

Johan Norbergs poäng är att vi försöker fixa de problem som skapade den största jordbävningen i den globala ekonomin sedan 1930-talet, med exakt samma medel som i första läget utlöste finanskrisen.

Billiga pengar, uppblåsta värderingar, noll transparens, kortsiktiga styrmedel som ger bonus till den som övertygar konsumenten att belåna sitt hus över taknocken.

Börsen är upp, nu kör vi igen.

Ungefär.

Under de senaste månaderna har det blivit alltmer uppenbart att det är precis så det förhåller sig. Finanskrisen och det som skapade den ligger bakom oss. Nu vågar ingen rucka på någon av de förutsättningar som fått hjulen att snurra igen. Även om de kanske skapar samma problem igen – i ännu större skala.

Vet ni vad jag tror? Att det inte bara handlar om regler, transparens eller globala övervakningssystem. Jag tror att det handlar om ett mycket mer grundläggande problem. Våra värderingar, perspektivet som styr hur vi gör våra affärer.

Problemet finns inte bara hos några få direktörer. Det är djupt inarbetat i vårt system på alla nivåer.

De senaste veckorna har jag varit ute och pratat om det här för runt tusen människor. Jag har frågat dem alla samma fråga: Är det någon vars arbetsinsats mäts och utvärderas på längre sikt än till årsskiftet?

Hittills har jag samlat ihop två personer som svarat ja på den frågan.

Jag åt frukost med en börs-vd som beklagade sig över just det. Han insåg att systemet han verkade i var sjukt och skapade farliga obalanser. Men han kunde inte göra något åt det. För på kort sikt skulle det bara se ut som om hans konkurrenter var mer framgångsrika, hans börskurs skulle gå ner, liksom marknadsandelar och vinster.

Min tillvaro är inte på något sätt annorlunda. Jag jobbar i ett privat familjebolag i sjätte generationen, som gärna deklarerar att de tänker fortsätta finnas i 150 år till. Men mitt arbete utvärderas fortfarande på ett års sikt. Om jag gör något med ett tioårsperspektiv, är det enda jag kan vara säker på att det är någon annan som kommer att ta åt sig äran av det.

Kanske är det i den ändan som vi ska börja. Om nu inte politiker och övervakningsmyndigheter vill ändra reglerna för att skapa större långsiktighet i vårt finansiella system, så kanske vi ska introducera nya mätmetoder i stället. Kvartalsrapporter som mäts mot dem för tio år sedan. Bonusar på värdet som är skapat om sju år. Riskindex som indikerar vilka bolag som kommer att vara framgångsrika om tio år.

För är inte det den största lärdomen av finanskrisen? Direktörer är som barn. De gör inte som du säger. Utan som du betalar bonus för dem.