Pontus blogg

Ett riktigt företag – det är ett sånt som gör något. Tillverkar något fysiskt man kan ta på. Inte håller på med tjänster eller service eller något annat flummigt. Men var det inte tvärtom – att det var tjänstesektorn som skulle vara framtiden? Hjälpa oss ta steget från Industrisverige till Kunskapssverige. Se till att vi inte konkurrerar med låglöneländerna om produktionen, utan med innovation, forskning, utveckling och affärsmodeller.

Glöm det. Det är inte bara den svenska självbilden som fortfarande är helt förankrad i industrimyllan – hela det svenska systemet är uppbyggt för att bygga och ta hand om industrijättarna.

Häromdagen var jag på en hearing om tjänsteinnovation på näringsdepartementet och träffade Tomas Sokolnicki från Invest in Sweden Agency. En ganska bedrövad man. Isa ska ragga utländska företag att investera i Sverige. Investeringar som betyder jobb, skatteintäkter och tillväxt.

Ett av den exploderande internetindustrins lite udda effekter är att det behövs enorma hallar där alla servrar som krävs för att driva sajterna samlas. De kräver yta, men framför allt kylning. Plötsligt en global konkurrensfördel för Sverige, som både har infrastrukturen och kylan. Att få bolag som Google, Intel, Cisco eller Sun att lägga sina europeiska serverhallar i Sverige betyder investeringar på i storleksordningen 2–5 miljarder, 40–60 jobb och hundratals tillfälliga manår under byggfasen. Jackpott om man jobbar på Isa helt enkelt.

Det är bara det att Sverige har en elskatt som är anpassad för producerande bolag. Om man producerar något, vad som helst, så är energiskatten 0,5 öre per kilowattimme. Är du inom stål- eller mineralindustrin kan du slippa den helt och hållet.

Men är du i tjänsteindustrin, som Google, kostar det plötsligt 28 öre per kilowattimme. Kanske inte något som den lilla revisionsbyrån funderar över, men ska du lägga en serverhall som drar ungefär en tredjedel så mycket ström som en normal stålfabrik, så blir det plötsligt miljardskillnader på några år.

Därför var det inte så konstigt att Google valde vårt grannland i öster för sin investering. Och det lär de andra internetjättarna som också undersöker de kalla trakterna i norra Europa för att göra investeringar under 2010–2011 göra.

Det kanske inte är något som den svenska tillväxten står och faller med och jag argumenterar inte för att vi ska bli något slags frizon för server-outsorcing. Men historien illustrerar utmärkt att pratet om Sverige som tjänstesamhälle har lång väg att vandra innan det är reell verklighet. Det sänder onekligen en signal till varenda reklambyrå, konsultverksamhet, vårdentreprenör eller nätinnovatör: det är ändå den riktiga industrin som vi värnar.

Av samma skäl har vi nationell panik när ett bilföretag på dekis hotas av nedläggning.

”Jag har ett par tusen fler anställda än Saab, men jag undrar hur många som ens skulle lyfta ett lillfinger om vi var på väg att läggas ner”, suckade en vd för ett av våra största konsultföretag när vi åt middag innan jul, mitt i den värsta Saabhysterin.

Och det handlar knappast bara om elräkningen. Det handlar om allt från innovationssystemet (som är uppbyggt för att man ska ha råd att investera i maskiner) till arbetsrätten (som behandlar varje anställd som en utbytbar muskel, inte en unik hjärna).

Vi klagar över att de stora svenska uppfinningarna i kullagret och turbomotorns spår inte längre kommer. Och glömmer helt att de nya storföretagen Ikea och H&M byggt på världsledande innovation – av affärsmodeller.

För det vet vi ju. Ett riktigt företag är ett sånt som tillverkar något ordentligt. n