Pontus blogg

Sitter på en flygning över Atlanten och sträckläser Ebba Lindsös nya bok, som samtidigt är överallt, i alla tidningar runtomkring mig. Inklusive det här numret av Veckans Affärer, så jag ska inte orda så mycket om den. Den är fantastisk, men jag är inte säker på att de utanför den innersta kretsen i näringslivet förstår vilken revolutionär och viktig bok det är. Vilket dubbelt brott mot hederskodexen den utgör. Både genom att skvallra om maktspelet, girigheten och ryggdunkandet bakom de slutna styrelsedörrarna. Och genom att skriva om att vara människa, mitt i denna värld. Båda är absoluta förbud, och i slutet av boken formuleras straffet för att bryta mot de förbuden av en hög direktör i näringslivet.

Livstids utvisning – och tänk på dina barn…

Men det är också något annat som fastnar, som får mig att vika ett hörn av en sida i boken.

Ebba Lindsö citerar John M Keynes.

”Den stora utmaningen är inte att få folk att acceptera nya idéer, utan att överge de gamla.”

Det är inte bara en alldeles utmärkt illustration av Ebba Lindsös kamp inom Svenskt Näringsliv, utan också ord värda att tänka på för den som bekymrar sig om Sverige modell 2010.

Det är något märkligt som pågår just nu. Vi befinner oss fortfarande mitt i den värsta krisen sedan 1930-talet. Vi vet att just nu, just här, ritas kartan för framtiden om. Vi utmanas av tillväxtekonomier, vi ser våra gamla industrier söka sig dit där arbetskraften är billigast, vi ser nationalklenoder konkurreras ut och vi saknar nya företag att ersätta dem med, var tionde svensk står utan arbete, ekonomin backar och vi kan i röken och dimman efter kraschen ännu inte skilja vad som är konjunkturella förändringar och vad som faktiskt har gått och aldrig kommer tillbaka.

Vi borde vara ett samhälle i sökande efter en ny bas, en ny kontext för våra drömmar, värderingar och mål. Utrymmet för förändringar borde vara hur stort som helst.

Vi har en regering som har tagit tag i de största strukturella problemen vi har – arbetslösheten och sjukförsäkringen.

Men historierna de fastnar i är inte de nya idéerna. Det är brottet mot de gamla. I debatten om sjukförsäkringen ställs regeringen till svars för enstaka och uppenbara misstag på marginalen. Kontexten av en i grunden lyckad reform finns inte där. Inte heller i försvaret. Några dagar tidigare ser jag ”Uppdrag granskning” om bemanningsföretagen. Återigen samma visa. Enstaka missförhållanden skildras utan en kontext av en bransch där 65 000 människor är fast anställda, på precis samma villkor som i övriga näringslivet.

Ingenstans handlar det om var och ens ansvar för sitt eget öde. I krisens år 2010, när ekonomin fallit sönder och företagen går i konkurs, pratas det bara om statens ansvar för individen. Ett ansvar som sedan faller tillbaka på företagen. Inte ett ord om hur vi ska ge människor makt över sitt eget öde.

Jag är så less att jag bara vill skrika. När Saab-arbetarna demonstrerar för att Saab inte ska läggas ner, vill jag rycka dem i kragen och undra varför de inte köper bolaget själva om de nu tror så mycket på det. Till anställda i bemanningsbolagen som klagar – men säg upp dig då! Gör något annat. Bestäm själv. Peka inte på Någon Annan.

Det kanske är Allians-regeringens omöjliga utmaning. De vann valet 2006 på att få folk att acceptera nya idéer. Men de fick inte svenskarna att överge sina gamla.