Pontus blogg

Det började med en börskrasch efter IT-yran och slutade med en finanskris efter bonusfesten.

Säg hejdå till 00-talet. Säg hej till – ja, vadå?

Jag har förtvivlat svårt att komma i tid. Som tur är är det en egenskap jag delar med min fru. När vi skulle hem från en semester på Sicilien fastnade vi i trafiken på väg till flygplatsen. Eftersom vi saknade marginaler kom vi fram till incheckningen en kvart efter att planet skulle lyfta. Resignerade, men inte speciellt upprörda. Det går fler plan. I incheckningen mötte vi en tjänsteman på speed.

”Hurry”, skrek hon på bruten italiensk engelska samtidigt som hon viftade med våra biljetter och pass åt alla som försökte stoppa henne. När vi klev på planet tittade min fru på mig och sa:

”Det här är inte bra för oss. Vi hade behövt lära oss en läxa. Nu kommer vi att flytta marginalerna ännu mer.”

Jag hade egentligen tänkt använda den historien för att sammanfatta 00-talet och livet efter den senaste finanskrisen. För det är så klart den stora oron. Den moraliska risken i att rädda banker som spelat alldeles för högt med andras pengar, låta dem leva lite osäkert i sex månader innan allt är tillbaka som vanligt, bonussystemet snurrar för fullt och börsen är upp 60 procent på sex månader. Vad ska bankerna dra för slutsats av det? Att det är farligt att ta de risker de gjorde och att något måste ändras i grunden med ansvar och långsiktighet? Eller att det alltid ordnar sig?

Jag ska villigt erkänna att 2009 i den bemärkelsen skrämmer mig. Hur kort vårt minne är. Hur svårt det är att ändra det som så uppenbart är fel. Hur omöjligt det är för politiker och företag att ta beslut som kräver en investering innan allt blir bättre. Hur kvartalskapitalismen är fast rotad, inte bara på börsen utan i hela vårt samhälle och i det politiska systemet.

Men sedan föddes min tredje dotter. I går natt stod jag på BB och stirrade in i ett par mörka ögon för första gången. Utanför fönstret vid Danderyds sjukhus for strålkastarlyktorna från bilarna in och ut mot Stockholm. Livet pågick runtomkring, men just i det rummet på BB Stockholm stod det stilla och höll andan.

Att titta in i sitt nyfödda barns ögon får en att inse två saker: Att man kommer att dö. Och att man innan dess kommer att leva. Pretentiöst? Absolut!

Men det hänger ihop och det är själva skälet att vi tagit oss dit vi tagit oss som människor och samhälle. Att det kommer en generation efter mig, som finns när inte jag längre gör det, innebär också att jag har ett ansvar att leva och skapa förutsättningar för dem att ta över.

Det är grundvalen för samhället, och det måste också vara grundvalen för kapitalismen.

Jag tror att vi under 10-talet kommer att prata mycket mer om det, om kvaliteten som mått på framgång i kapitalismen.

Men också att Nova, som hon numera heter, kommer att titta tillbaka på 00-talet inte bara med förakt utan med viss beundran. För det hände saker som steg för steg tog oss vidare i utvecklingen. Den gröna kapitalismen, tillväxten som gjorde livet mycket bättre för många människor, en extremt ökad medvetenhet hos konsumenter och företag om behovet av att sätta tryck på producenter, digitaliseringen och transparensen, maktförskjutningen från kollektiv till individ – och mer tid och mindre slit för många. Visst lämnade vi en bättre värld efter oss från 00-talet?

Men inget vi inte kan toppa under 10-talet.