Pontus blogg

Det har varit några mörka dagar inför den vita julen.

Först fiaskot på klimatmötet.
Det kan göra mig mycket deprimerad. Fiaskot i Köpenhamnn kan få mycket värre konsekvenser än vi kan föreställa oss. Det som hände, att man misslyckades att utnyttja det globala momentum som skapats av Nicolas Stern och Al Gore 2006, och som flyttat klimatfrågan från en vänster-höger ideologisk fråga till en nationalekonomisk kalkyl. Ett momentum som nu obönhörligen kommer att försvinna. Om inte det tryck fårn forskare, konsumenter och väljare som rådde i Köpenhamn räcker, då kommer backlashen obönhörligen. Och backlashen består i att det nu återigen blir tillåtet att vara emot. Om världens ledare inte kan enas om att vara för de förändringar som alla vet krävs, då kan man inte rimligen begära att medborgare, konsumenter och företag automatiskt ska vara det.
För svenska företag står man nu vid den vattendelare jag skrev om här. Antingen går man tillbaka till skyttegravarna och hävdar att inget kan göras innan exakt samma villkor råder i hela världen i de här frågorna. Eller så blir man en progressiv, pådrivande kraft som inser att den gröna kapitalismen kommit för att stanna, at det kommer att finnas ett växande konsumenttryck och att det trots allt bara är en tidsfråga innan koldioxid kommer att få ett pris på global nivå. Och att det är därför är så att den som agerar nu skaffar sig ett försprång och startar en innovationsprocess som alla kommer att behöva.
Den stora förloraren i Köpenhamn är förstås FN-systemet, som visat upp sig i all sin byråkratiska och ohanterliga prakt. Det paradoxala resultatet av u-ländernas motstånd och uppror kan mycket väl bli att de stora ekonomierna helt brutalt kör över dem i dessa frågor. Jag håller inte alltid med centerns tankesmedja Fores, men här argumenterar Martin Ådahl mycket klokt för att de stora utsläppsländerna själva ska skriva ett avtal sinsemellan. Maria Wetterstrand är inne på något liknande här, att varje myndighet och varje stad har en möjlighet att vara en del av lösningen på det här problemet, när nationerna nu sviker.
Oavsett: Den gröna kapitalismen har kommit för att stanna. Att den politiska grunden för det saknas kan bli ett problem enbart för politiken.
Om vi själva vill och gör rätt val.

# # # # #

Sedan Saab.
Hur det än går i den tragiska såpan om Saab: Håll ögonen på bollen.
Häromdagen satt jag bredvid en vd på ett av börsens konsultbolag. Han smålog lite när han konstaterade att det knappast skulle bli en folkstorm om hans bolag skulle tvingas lägga ner – trots att det har betydligt fler anställda än Saab i Trollhättan
Därför: Uppståndelsen kring Saab handlar troligen betydligt mycket mer om känslor än om verkliga konsekvenser. Missförstå mig rätt. För Trollhättan är nedläggningen (eller vad det nu blir) en tragedi och ett dråpslag. Men det händer i Sverige, i alla länder. Gång på gång fasas gamla industri som inte klarat att förnya sig ut och ersätts av ny.
Det intressanta är förstås att effekterna sällan blir så dramatiska som de målas upp innan. I Saab-fallet är det uppenbart. I år kör det ut 35 000 Saab-bilar från fabriken i Trollhättan. Det betyder att för underleverantörsindustrin har Saab knappast varit en substantiell kund under 2009 heller. Snarare har man fått ett år på sig att ställa om mot andra kunder och produktion.
En nedläggning är traumatisk och definitiv. Jag har själv varit med om när en tidning stängs av ägarna. Det var chockartat och kändes som en vidrig kränkning av alla de människor som bokstavligen lagt ner sin själ och sitt liv i ett företag under lång tid. Jag kommer aldrig glömma känslan av skuld mot de människor jag som ledare dragit med mig i kraschen. Men fem år senare kan jag konstatera att det gått mycket bra för samtliga inblandade. De har gått vidare till nya jobb, ofta på ställen där de kan använda den överlevandskunskap man obönhörligen skaffar sig i ett krisdrabbat bolag, det entreprenöriella tänkande som kris tvingar fram och den ”inget-att-förlora”-kick som en nedläggning innebär.
Det har skett gång på gång. Jag läste en studie av nedläggningen av Ericsson-fabriken i Norrköping på 1990-talet. När man kom tillbaka fem år senare hade de allra flesta fått jobb, och de allra flesta hade gått högre upp i värdekedjan, från industri-jobb till en tjänsteindustri.
Det farliga är därför egentligen inte haveriet på Saab – utan debatten runt omkring den. En debatt som handlar om att allt är förlorat, om att staten ska göra något. När den borde handla om kunskapen som finns och hur den kanaliseras in i nästa generations svenska exportföretag.
Vi glömmer lätt det när vi stirrar på haveriet kring Saab. Att medan vi sörjer den svenska bilindustrin, så har Ericsson återtagit positionen som världsledande telekombolag i benhård teknik- och priskonkurrens, vi har skapat några av de senaste decenniets mest uppmärksammade internetprojekt med Skype och Spotify i spetsen, vi har en biotech-industri världsklass, vi har cleantech-innovation som får riskkapitalister från Silicon Valley att åka på Sverige-turné. Det som inte hänt på Saab, har helt enkelt hänt på många andra ställen.
Risken är möjligen den här, som jag skrev om i en krönika om Åtvidaberg och facitkrisen.