Pontus blogg

Världens viktigaste vecka. Börjar idag.

I alla fall var det tänkt så.

Den här veckan skulle världens ledare samlas i Köpenhamn och forma det som skulle bli basen för ett hållbart samhälle. Fredrik Reinfeldt skulle gå i täten för det Europa som medlade mellan ett USA i kris och ett Kina livrädd för att tulla på tillväxten.

Drivna av behovet av global samling kring en för mänskligheten livsviktig fråga.

Lite som att rädda banksystemet, ni vet.

Fast något som alla gillar.

Så kommer det nog inte att bli. Bortom fraserna i slutet av veckan om en överenskommelse och en succé, döljer sig det faktum att vi för ett år sen nog trodde att politiken skulle kommit så mycket längre.

Jag tror inte bara att det är finanskrisen. Det är politikens svar på kvartalskapitalismen som gör det så förtvivlat svårt att ta det steg som forskningen kräver av oss. Att låta förändringar kosta något, när medborgarna inte klart och tydligt ser risken framför sig.

Okej för bankkrisen. Där kunde alla se att det vankades arbetslöshet bortom knuten om inte tusentals miljarder pumpades in för att rädda bankerna.

Men klimatet? Det är för långt borta, för ogripbart, för att politiken ska våga ta riktigt obekväma beslut.

Veckans Affärer gjorde sitt första gröna nummer i november 2006. Det var veckorna efter Stern-rapporten, det var isbjörnar på löspedlarna och det var Al Gore på bio.

Välkommen till den gröna kapitalismen, skrev vi då på omslaget.

Den linjen har vi hållit fast vid sedan dess. Grön kapitalism är inte tillbaka till grottorna. Grön kapitalism är innovation, nya affärsmöjligheter och kapitalismen med en enda skillnad – att det som var gratis förut men hade en kostnad i framtiden, nu ska prissättas direkt. Oavsett om vi pratar koldioxidutsläpp eller nedhuggna skogar.

Sedan 2006 har enormt mycket hänt.

► Klimatfrågan har blivit helt accepterad på samhällsdebattsagendan. Den har gått från idémässighet till en faktor i ekonomin. Den gröna kapitalismen är defintivt på väg att införas – vare sig vi kallar den utsläppsrättshandel eller koldioxidskatt.

► Konsumenterna har tagit små steg framåt. Bilindustrin fick lära sig den hårda vägen vad som händer om man inte lyssnar på kundernas krav på miljöprodukter. Det händer här och där, i vissa branscher, men kanske inte på så bred front som man kunde vänta sig. Och det finns ingen som är beredd att betala en premie för att klimatvänlighet. Här är kraven stenhårda på företagen att effektivisera sin verksamhet, om man vill konkurrera.

► Miljöfrågan är den nya entreprenörshävstången. I bransch efter bransch – från energiföretagen till matproducenter – använder nya utmanare den gröna kapitalismen för att utmana gamla oligopol.

► Den bransch vi trodde mest på som pådrivare av den gröna kapitalismen – finansmarknaden – har i praktiken inte något hänt på. Resonemanget var annars att finansmarknaden var perfekt lämpad för att börja prisa den risk som klimatfrågan innebär i företagen. Det har den inte gjort. Av det kan man dra två slutsatser. Att det inte finns någon risk värd att prisa eller att finansmarknaden inte klarar av långsiktigheten i de risker som klimatfrågan innebär. Tänk finanskrisen och fundera sedan på vilket av alternativen du tror att det är…

► Politiken har inte levererat. Den gröna kapitalismen förutsatte att någon förde in de nya faktorerna i de ekonomiska ekvationerna. Koldioxod måste få ett pris, spelreglerna måste sättas. Det har inte skett.

► Näringslivet har tagit täten. Mellan företagen är idag konsumenttrycket störst. Och energieffektivisering och klimatbesparingar är legio i storföretagen. Häromdagen mötte jag en miljöchef som konstaterade att han hade fått bra attention när han kunde visa att resandet årligen motsvarade hälften av bolagets vinst. Det sker mycket i företagen. Telefonkonferenser, transporter som läggs om, klimatredovisningar och utsläppskompensation. Lägg till detta att klimatfrågan är den överlägset viktigaste drivkraften i innovationsprocesserna just nu, så förstår ni. Näringslivet har defintivt tagit täten. Man vet att klimatfrågan kommer att bli betydelsefull, man vet att priset på koldioxidutsläpp kommer att stiga, man vet att det inte kommer att finnas några koldioxodparadis att flytta ut sin verksamhet till.

Men för att nästa stora steg i investeringar ska kunna tas, behövs de där riktiga, fasta spelreglerna. Det behövs leverans från politikerna.

Häromdagen åt jag middag med en av Näringslivs-Sveriges allra tyngsta makthavare.

"Misslyckandet i Köpenhamn är näringslivets stora chans", menade jag.
"Men man måste agera. Annars riskerar man att bli den som alla pekar skuldfingrar mot."

"Gör ett upprop", var mitt råd.

Nu var visserligen mitt middagssällskap skeptisk, inte säker på om engagemanget på VD-nivå verkligen fanns, men låt mig ändå dra mitt case.

I många företag har man i dag tuffare utsläppsmål än de som dribblas med vid förhandlingsborden i Köpenhamn. Många av de redovisningskrav som väntas komma lever de flesta upp till. Man driver innovation som kommer att klara en del av pucklarna i klimatomställningen.

Men det är inte bilden. Bilden är att företagen är problemen.
När politiken misslyckas med att formulera en vision och ett mål, borde näringslivet göra sitt eget.

Ett grönt manifest med:

• Tydliga utsläppsmål – varför inte 50 procent till 2020?
• Tydliga redovisningsåtaganden.
• Ett investeringsmål i grön teknologi, gröna affärsmodeller och grön omställning.
• Åtaganden att klimatkompensera sin verksamhet.

Det går säkert att lägga till fler punkter (gör gärna det i kommentarsfältet, så pratar vi vidare om saken), men grundidén skulle vara att sätta press på politiken. Att positionera sig som lösningen och inte problemet.

Den positionen måste företagen, efter en finanskris och +10 procents arbetslöshet återerövra. Den kommer att vara viktig inte bara i klimatförhandlingar, utan i varenda fråga i skärningspunkten mellan samhälle och näringsliv, oavsett om vi pratar arbetsrätt eller kapitalbeskattning.

Det stavas respekt, omvärldens respekt.
Att det också stavas bra affärer och konkurrensfördelar, det vet redan svenska storföretag.