Pontus blogg

Den svenska hjältesagan blev en tragedi. Hoppet om den ensamme entreprenören som rider in från soluppgången och räddar det fallfärdiga industrikapitalistiska haveriet stannade vid en dröm, när Koenigsegg hastigt och mindre lustigt backar ur Saab-affären.
En affär som av många skäl var en omöjlig affär.

För tre månader sedan skrev jag här på VA.se att det enda rimliga vore att låta Saab gå i konkurs.
Först då får vi veta vad de verkliga värdena, som någon anser värda att bevara, är. Som affären nu konstruerades var den omöjlig. I korten låg att ett bolag som så fullständigt misslyckats med att skapa nödvändig innovation och förnyelse, och helt missat när efterfrågan sprungit åt ett annat håll och dessutom saknade möjligheter att anpassa sig när marknaden störtdök, skulle bevaras i sin existerande form.
Staten var beredd att ge lån, men bara om fabriken och de 10 000-tals arbetstillfällena blev kvar.
Det vill säga – bara om den struktur som kostat sex miljarder kronor i förluster bara de två senaste åren, tiotals miljarder det senaste decenniet och inte visat vinst på 15 år, bevarades.
Saab var ett bolag i skriande behov av en total makeover, en osentimental uppgörelse med varenda sanning, tekniklösning, produktionsmodell och affärsidé som fanns i bolaget.

Men kombinationen av en spekulant med alldeles för lite pengar, och ett politiskt lånekapital som villkorades av jobb- och fabrikbevarande, gjorde det omöjligt.
Koeniggsegg har hotat, förhandlat och manövrerat för att få ut så mycket som möjligt ur de olika Svarte Petter-ägarna, från GM till svenska regeringen och Europeiska Investeringsbanken, men tiden talade emot dem.
Medan byråkratins kvarnar malde, samlades förlusterna på hög i det stillastående Saab-maskineriet. För vem köper en bil av en firma som ingen vet om den finns kvar om några månader?
Den pressade Maud Olofsson lär få en och annan tumme upp för att hon höll skattebetalarnas pengar utanför den ovärdiga soppa som ser ut att bli Saabs svanesång. Och vid en första anblick kan man hålla med. Men jag hävdar att det faktum att man trots allt lockat med statliga stödpengar från Europeiska Investeringsbanken, villkorade av bevarande, bara har förlängt pinan.
Ett bolag som inte bär sig ska gå i konkurs.
Först då får vi veta om det finns värden i det som någon vill betala för och satsa vidare på ur konkursboet. Det ställer saker på sin spets och förstör handgripligt det som inte fungerar.
Om GM nu gör det som alla förutsätter, det vill säga släpper Saab kommer vi få svaret på frågorna om vad som egentligen är värt något i Saab.
Varumärket? Miljökunnandet? Ingenjörerna som kan bygga vindsnurror i stället? En produktionsanläggning i världsklass?
Smarta entreprenörer och riskvilligt kapital kommer att ge oss facit.

För Sverige finns en annan viktig lärdom av tragedin kring Saab och Volvo: Allt prat om behovet av entreprenörskap och riskvilligt kapital måste bli mer än bara snack. För hela grunden till att vi inte låtit Saab falla tidigare, utan stöttat med forskningspengar och infrastrukturinvesteringar till amerikanska ägarna, är att de har varit så betydelsefulla för Sverige.
För betydelsefulla. Vi har helt enkelt inte haft tillräckligt många nya bolag som kan fylla Saabs plats.
Alla ägg i en korg.
Det är inget att göra något åt idag, denna mörka tisdag i november när sagan om Saab balanserar på avgrundens rand.
Men det är dags för en kriskommission inte för Saab, utan för att vi inte ska stå där igen, när nästa svenska storbolag hotar att haverera.
Utan alternativ. Utom att köra på över stupkanten.

Godnatt Saab. Det var fantastiskt så länge det varade.