Pontus blogg

Talangfrågan är svenska företags viktigaste strategiska framtidsval. Ändå är det den mest misskötta.

Jag vet att det senaste numret av Veckans Affärer kommer att göra dig lite förbannad. Det brukar vara så när vi skriver om talanger, kunskapsekonomins absolut viktigaste råvara.
Visst, begåvningarna inom forskning, näringsliv, finans och politik som du möter i det här numret är något extraordinärt. De är kaxiga, har urstark självuppfattning, ställer benhårda krav på att själva få utvecklas, på värderingar hos sin arbetsgivare och betalar knappast med livslång lojalitet. Tvärtom, de är superindividualister som tänker se till att de själva gör det mesta av sina talanger – i den miljö som ger dem bäst möjligheter.
Det är det där som brukar sprida ilskan.
När vi på Veckans Affärer gjorde vår första ranking av Sveriges 101 Supertalanger, började min telefon ringa på det där intensiva och ständiga sättet den gör när vi skrivit något som uppenbarligen upplevs som provocerande.
Varför lyfte vi fram de här personerna, undrade man. Vad var meningen med det, vad hade de uträttat egentligen? Ännu?

Men mellan raderna i de där reaktionerna fanns något annat. En mer outtalad ilska som jag inte kunde sätta fingret på. Men efter tillräckligt många samtal började mönstret träda fram.
Det finns något extremt provocerande att i Sverige sätta talangen före gruppen, individen före kollektivet.

Jag tyckte talangfrågan var självklar, en viktig framtidsfråga för svenska företag i brytningstiden mellan industrikapitalism och kunskapsekonomi, när värdet i bolaget faktiskt inte skapas av kapital och investeringar, utan av det som finns innanför pannbenet på de anställda. Jag hade läst amerikanska affärsmagasin som var helt dedikerade till talangfrågan och företagens kamp om de största talangerna.
Men på svenska företag finns något annat. Kalla det Jante, kalla det tradition, men när jag för en annan tidning en gång ringde ett svenskt  storföretag för att se om vi kunde få fotografera en av deras medarbetare till en sida i tidningen som hade vinjetten ”Nya hjältar”, fick jag svaret av kommunikationsavdelningen att ”på det här bolaget har vi inga hjältar – vi jobbar i team”.
Just den meningen tror jag symboliserar svenska företags stora framtidsutmaning i talangfrågan. Att bryta den inställningen kommer att vara fullständigt nödvändigt.

Nu är det inte så att tiden stått stilla. Tvärtom, mycket har hänt sedan 2007 då vi gjorde den första Super­talanglistan. Debatten har tagit stora steg framåt, medvetenheten på många bolag har ökat dramatiskt och ringer man runt till HR-avdelningar så finns det både talent managers och talangutvärderingsprogram. Men grundinställningen – kollektivet före individen – finns kvar på för många ställen, speciellt på den så avgörande mellanchefsnivån, där fram­tidens stordirektörer skapas eller tappas.

Varför kan man spekulera i. Ett skäl är förstås svensk tradition, demokratiska organisationer och ett visst mått av Jante. Ett annat tror jag är rent strukturellt, med en arbetsmarknadslagstiftning som fortfarande är organiserad för industrikapitalismens storföretag som samtalar med motsvarande starka fackliga organisationer och gemensamt gör upp om arbetstagarkollektivet. Som parentes är det intressant att följa den märkliga politiska åldansen om las just nu. När Fredrik Reinfeldt, Sven-Otto Littorin och Gustaf Douglas inte anser det vara statsbärande att driva förändringar i relationen mellan arbetsmarknadens parter, plockar major Björklund och Folkpartiet upp frågan. Kan det bli det här valets språktestfråga, en oväntad hit?
Det är faktiskt inte helt omöjligt. Jag tror att det finns en bubblande inställning i den grupp människor som ser sig som talanger, där las symboliserar motsättningen mellan det gamla kollektivistiska samhället och det nya kunskapsdrivna samhället där var och en exploaterar sina talanger efter bästa förmåga. Där det inten handlar om att skydda individer utan att ge alla utrymme.
Där individen, talangen, är starkare, mer värdefull och mäktigare än kollektivet, företaget.

 Det är lätt att avfärda talangerna som egoister, när de beskriver sin världsbild och sin självuppfattning, och det är möjligen det som också retar upp många.
Gör inte det misstaget.

För Supertalangerna har visserligen inställningen att det viktigaste är att de ska lyckas, att de ska göra det mesta av sina talanger.
Men de är också mycket medvetna om att de är beroende av andra för att lyckas med det – och de har hög moral, är betydligt mer samhällsintresserade än sina föregångargenerationer och vill vara med och påverka.
Men om de tidigare var beroende av företagen, är i dag maktfördelningen den omvända. Företagen är betydligt mer beroende av de bästa hjärnorna.
Det är förstås en maktförskjutning från kapital till talang, en maktförskjutning som kommer att få konsekvenser, både i de krav som ställs på bolagen och i hur bolagen organiserar sig.
Och kanske är det just den maktförskjutningen som retar allra mest med talangfrågan. Begåvade individer utmanar gamla maktinstitutioner, oavsett om vi pratar om storföretagsledningar eller partier och fackförbund.

Men det är ett race som är omöjligt att vända. I stället gäller det att blicka framåt. Just nu befinner vi oss i en rykande lågkonjunktur och 300 000 svenskar kommer att förlora jobbet i år.
Samtidigt vet vi att kanske så snart som om två år kommer det att råda brist på arbetskraft. Brist på riktigt begåvade talanger råder det redan.

Smarta företag förhåller sig till det i dag. Det gäller att inte vara macho-vd och sparka vilt för att tillfredsställa börsens krav, utan våga investera i kunskap och talang också när intäkterna sviker. Här har trots allt några svenska storföretag, med Scania i spetsen, visat fingertoppskänsla hittills.
Men på många håll luktar det panikbesparingar som kommer att skapa talangproblem ner längs
vägen när konjunkturen vänder – om den inte redan gjort det.
Smarta företag läser noggrant Cecilia Aronssons Generationsmanifest som bygger på en undersökning med alla de 303 Supertalangerna från åren 2007–2009. Allt i det manifestet är förstås inte sant, en del är till och med naivt och ungdomligt idealistiskt.
Men det ger en skiss av hur framtidens näringsliv och samhälle kommer att organiseras. För bland de här 303 personerna hittar du människorna som kommer att hamaktpositioner om tio–tjugo år, som kommer att styra och forma vår vardag och vårt
arbete.

Till sist: I det här numret av Veckans Affärer listar vi Sveriges 101 Supertalanger. Det är förstås ett sätt att lyfta fram spännande makthavare, men lika viktigt: ett sätt att driva debatten om talangfrågan.
I det sammanhanget är det viktigt att påpeka att de trender och värderingar som beskrivs i det här numret inte bara handlar om några få Supertalanger.

Framtidens kunskapsföretag kommer att bli allt mer talangberoende – på alla nivåer. Och då handlar det inte bara om att hitta några få extrema begåvningar. Lika mycket handlar det om att få ut det mesta av var och ens hjärna.
Och för att lyckas med det måste individerna få utrymme.
En del av lösningen på eller åtminstone idéerna till hur det ska göras hittar du i det senaste numret av VA. Har du inte en egen prenumeration, skaffar du en HÄR!