Pontus blogg

Tro det eller ej, men den här krisen kommer att gå över. Exakt när i ekonomiska termer debatteras vilt just nu. Men sviterna kommer att sitta i länge i form av brist på förtroende för systemet. För vad hindrar de senaste nio månadernas katastrof från att upprepas?

Pontus Schultz spikar 10 teser i ett kapitalistiskt manifest.

Det allra farligaste vore om vi nu ägnar oss åt att kasta allt vad idéer heter över bord under två–tre år bara för att ideologi med finansminister Anders Borgs ord är en usel krishanterare, för att sedan på andra sidan vara så trötta på att fundera över krisen och dess konsekvenser så att vi bara kör igen. Utan att fundera på hur det blev som det blev, utan att ändra något.

Det finns de som hävdar att vi befinner oss i kapitalismens kris.

Men helt ärligt, det har inte varit en speciellt levande debatt. Tvärtemot vad man skulle kunna tänka sig har inte vänstern, den historiska kritikern av kapitalismen, firat några triumfer under den rådande finanskrisen. I stället var det högern som ryckte fram i det just avslutade EU-valet.

Inte så konstigt egentligen. För i dag är det i praktiken ingen som ifrågasätter kapitalismen som system. Det har det senaste seklet slagit tillbaka utmanare efter utmanare, och med förre statsmininstern Göran Perssons ord i VA:s stora sommarnummer, ”om man i finanskristermer liknar det rådande läget vid kapitalismens yttersta stresstest så är resultatet entydigt: Kapitalismen står stadigt och saknar utmanare.”

Jag har länge påpekat att det största misstag vi kan göra är att betrakta kapitalismen som en ideologi. Vi gör det för att den ställts mot andra ideologier, med kommunismen i spetsen. Men kapitalismen är i grunden inte en ideologi, utan ett system, och som ett system är dess funktion summan av de krav som olika aktörer ställer på systemet.

I den bemärkelsen är den rådande krisen inte så mycket en kris för kapitalismen, som för kapitalisterna. Och den diskussionen vi måste ha är vilka krav vi vill ställa på systemet kapitalismen.

Den 20-åriga parentes av oreglerad nästan nyliberal marknadsdyrkan, där slagordet ständigt varit att marknaden klarar sig bäst själv, har gått in i väggen. Den förespråkare för det som i dag, när i praktiken hela finanssektorn existerar bara tack vare samhällets insatser, klarar ett red face-test, skulle jag vilja se.

Däremot är alla överens om att kapitalismen ska vara det samhällsbärande systemet. Just därför är det dags att sätta kapitalismen i en idémässig kontext, fylla det med visioner och krav från alla aktörer i samhället.
En jakt på en hållbar, långsiktig, ansvarsfull kapitalism som också kan hållas ansvarig.

Vi kallar det ”Det kapitalistiska manifestet”.
Ett samtal som kommer att föras på många ställen.

Vi startar det i det här numret av Veckans Affärer. De kommande veckorna på VA.se kommer du att kunna läsa 18 debattörers olika vinklingar på vad som krävs för att vi ska få en sundare kapitalism på andra sidan krisen. Från Carl Bennets hyllningar av ägarna, Göran Perssons krav på högre kapitaltäckning i banker och global harmonisering av regleringarna till internetgurun Sara Öhrwalls analys av hur transparensen gör konsumenterna till de nya makthavarna.

Det är ett samtal som vi startar här och som vi gärna vill att du deltar i. Under hela sommaren kommer du att kunna ge dina viktigaste slutsatser av krisen på VA.se/sca. De mest intressanta kommer vi sedan att samla i första numret efter semestern.

Själv har jag gjort en resa genom krisen, från total chock till en stor nyfikenhet. En nyfikenhet på de förändringar som vi utan tvekan står inför, eller som åtminstone är möjliga. I strukturer, perspektiv och makt. Här är mina tio teser för Det (nya) Kapitalistiska Manifestet.

1. Politiken måste sätta de nya ramarna

Det går att argumentera hur mycket som helst för att det inte var brist på transparens och regleringar som skapade krisen i det finansiella systemet. Handelsbankens vd Pär Boman berättar mycket roligt på sidan 16 om hur han faktiskt beställde ett prospekt för de finansiella instrument som sålde vidare bland annat de amerikanska subprimelånen, uppstyckade till oigenkännlighet. Han fick 1030 sidor, exklusive appendix, faxade (!) till sig. Till skillnad från de allra flesta läste han igenom dem och kan vittna om att, jo, all information som behövdes fanns där. Huruvida han sedan investerade i det hela förtäljer inte historien, men man får anta att han avstod.

Men oavsett kan vi konstatera att även om transparensen fanns där och regelverket som tvingade fram den så fungerade inte systemet.

För att över huvud taget ha en chans att återupprätta förtroendet för näringslivet i allmänhet och det finansiella systemet i synnerhet måste det till ett nytt regelverk. Och det kan inte skapas i ett samtal med de aktörer som körde i diket förra gången. Politiken och samhället plockar upp stora delar av notan för den krasch vi nu ser, och därför är det politiken och samhällets moraliska plikt att sätta regler för att undvika att göra om misstagen.

Och lika självklart måste det skapas en grundläggande harmoniserad regeluppsättning på global nivå. Liksom insititut som har tillräckligt med resurser för att se till att de reglerna efterföljs. Det är nödvändigt för att återupprätta förtroendet, men också viktigt för att bekämpa den våg av protektionism och antiglobalisering som nu sveper över framför allt Västvärlden. En global finanspolis är självklar.

Men det nya regelverket måste också diskuteras på nationell nivå, liksom förstärkningen av granskarna. En viktig del i det måste vara betoningen av det personliga ansvaret. Mer om det senare.

2. Ge långsiktiga ägare incitament

Vi har pratat mycket bonusar och höga ersättningar de senaste månaderna. Många, med finansministern och statsministern i täten, har gett bolagsledningarnas bonusprogram en stor del av skulden för finanskrisen. Och det är säkerligen rätt.

Den vd som har bonus på månadsbasis och räknar med att stanna högst 2,5 år på jobbet tenderar knappast att göra investeringar som lönar sig om ett decennium. Det är varken rationellt eller speciellt begåvat. Men det som tappats bort i debatten är att samma sak faktiskt gäller ägare.
Det är helt uppenbart att våra stora familjeföretag har klarat krisen betydligt bättre än de som styrts av kortsiktiga pensionsfonder som när som helst lämnar bolaget om avkastningen är bättre någon annanstans.

Ägandets långsiktighet är mångdubbelt viktigare än direktörernas. Långsiktiga ägare tillsätter helt enkelt inte direktörer som maximerar kvartal på ohållbara grunder. Har man långsiktiga ägare behövs inga bonusförbud. Därför är frågan om hur vi uppmuntrar långsiktiga ägare omöjlig att gå runt i jakten på en hållbar kapitalism. Politiken har tre vägar: piska, morot eller det goda föredömet. Piskan kunde vara annorlunda beskattning på vinster på kortsiktig aktieägande, moroten fördelaktigare utdelningsbeskattning.

Troligen är det goda föredömet det mest möjliga alternativet. Debatten om fondsocialism när AP-fonderna agerar annorlunda än konsensus på marknaden är oundviklig, men egentligen är det inte speciellt underligt om en regering med en fast idégrund i en hållbar kapitalism ser till att medborgarnas pensionspengar både förvaltas enligt en idé som matchar den synen och som dessutom inte agerar på ett sätt som missgynnar samhället i stort.

3. Låt de som misslyckas gå i konkurs

Dåliga bolag som tar för stora risker ska försvinna. Det är en av det kapitlistiska systemets verkliga hörnpelare. Det hindrar ledning och ägare för att spela för högt – då kan de förlora allt. Det tvingar fram innovation och utveckling.

Nu ser vi flera exempel på att det inte skett. I det finansiella systemet, förstås, där bankerna upphöjts till samhällsnödvändig infrastruktur (vem kunde ana att det var det som Carnegie sysslade med. Av någon anledning tänkte vi aldrig på dem som något slags Banverket för pengar, när det begav sig för några år sedan). Men också i exemplet bilindustrin, där vi nu riskerar att skapa en global kopia av den svenska varvskrisen på 1970-talet.

Skälet till att misslyckanden inte lett till konkurs är förstås att vi blivit för beroende av för få aktörer. Oavsett om vi pratar om banker eller bilföretag. Hade marknaden fungerat hade lägre risktagare utmanat de högspelande bankerna i ett tidigare skede, och kunnat profilera sig som en sund gren i det sjuka trädet. Hade Sverige haft en spirande samling av nya innovationsbolag kunde Saab eller Volvo försvunnit för 5–10 år sedan.

Men det kräver förstås ett ständigt flöde av nya alternativ. Och vi måste bryta beroendet och symbiosen mellan storföretagen och politiken.

4. Företagen måste skärpa sig!

Om kapitalismen ska bli samhällsbärande måste kapitalisterna också ta samhällsansvar. Det är inget nytt, det är inte raketforskning och det har fungerat i hundratals år på lokal nivå. Innan globaliseringen och det nya hotet om att ständigt kunna flytta pengarna till lukrativare jaktmarker, var företagen tvungna att vara delaktiga i att bygden växte, att arbetskraften hade rimliga villkor, att eventuella naturresurser hushölls med och framför allt – att direktörerns rykte inte drogs i smutsen. Den som handlar i samma affär som sina kunder och anställda är helt enkelt lite försiktigare med att värdera sitt rykte till noll kronor i balansräkningen.

Med den transparens vi lever i i dag är den verkligheten här på global nivå.
Men samhällsansvaret kan inte vara fernissa och defensivt. Det måste vara något som finns i DNA på varje företag, varje ägare och varje ledare. Att se sig som den samhällsaktör man är.

Svenskt Näringsliv brukar ofta klaga över att politiken och medborgarna inte ser företagen som de tillväxtmotorer, skatteintäktsskapare och jobbmaskiner som de faktiskt är.

5. Slopa kontantbonusar under tre år

Jag ska inte orda så mycket om bonusfrågan, läs i stället Cecilia Aronssons utmärkta genomgång av hur man skapar ett incitamentsprogram som också gynnar långsiktiga ägare (jodå, det är inte så svårt) I VA:s Dom senare i veckan. Men smarta företag inser att kontantbonusen just nu är död. Till och med i USA, där hela självbilden har varit att vinnaren tar allt, den framgångsrike får gärna rulla sig i pengar, rasar en häftig debatt om orimliga ersättningar till företagsledare.

Det är just det som är haken: Bilden av ersättningar i allmänhet och bonus i synnerhet är att de delats ut all-deles oavsett prestation, och när nu affärerna havererar blir de det ultimata beviset för vänskapskorruptionen, ryggdunkarna och de stängda styrelsedörrarnas kameraderi. Därför: strunta i kontantbonusar, och läs i stället VA:s guide till den moderna rörliga ersättningen. Sedan, när allt lagt sig en aning, företagen har bevisat sig som varande en del av samhället, då kan vi börja snacka igen.

6. Byt folk!

Det är faktiskt stötande att många av de som var med om att skapa bubblan och köra in i finanskrisväggen fortfarande sitter kvar i ledningen. Låt oss vara överens om att det som hänt är fundamentalt och världsbildsomstörtande. Då krävs det också ett nytt perspektiv för att lotsa företag och banker ur den återvändsgränd de hamnat i. Det handlar inte bara om några snabba emissioner, utan om en fundamentalt ändrad syn på hur verksamheten ska bedrivas, med vilken horisont. På förvaltarstolar, styrelser och på chefsstolar borde det bytas. Att det inte sker förstärker känslan av ett samhälle U.P.A – Utan Personligt Ansvar. Den som sitter i en styrelse i dag får regelmässigt en försäkring – betald av företaget – som skyddar honom eller henne mot eventuella skadeståndskrav som det personliga ansvaret det innebär att sitta i en styrelse. Jag är en stark förespråkare för att ett nytt regelverk också innehåller större möjligheter att utkräva personligt ansvar av ledande befattningshavare. Det kommer både att minska vårdslösheten och hjälpa till att återupprätta förtroendet för kapitalisterna.

I kravet på skifte i toppen ligger också en syn att enfalden varit för stor. På många sätt har näringslivet levt upp till nidbilden av sig själv: en sluten, elitistisk värld befolkad av män med samma bakgrund, utbildning och sociala miljö, som saknat tillräckligt många olika tentakler mot omvärlden och olika perspektiv för att klara förändringar. Det fungerade när allt gick uppåt, men finanskrisen har på ett obarmhärtigt sätt visat svagheterna. En större mångfald i ledningarna är självklart för smarta ägare.

7. Nya mellanhänder för konsumentmakt

Man kan tala mycket om regleringar. Men lika viktigt är att den nya makthavaren är individen. Aktieägaren, talangen som sitter på värdet i kunskapsföretaget, konsumenten som kan söka och sprida information och snabbt byta leverantör, medborgaren som bilda opinion utan att gå genom de etablerade partierna eller medierna. Individerna börjar förstå det – men ännu är det för krångligt att agera efter det. Man kan helt enkelt inte vara medveten konsument 500 gånger om dagen.
Till det behövs nya ombud.

97 procent av 10 000 svarande på VA.se övervägde att byta bank när bonusdebatten rasade som värst kring SEB. Rätt få lär ha gjort det. Men tänk om en enkel internettjänst kanaliserat ilskan, köpt sökordsannonser intill artikeln och hjälpt folk att byta bank? De kommer – var så säkra. Det är en alldeles för bra affärsidé för att låta bli. Lägsta pristjänster för el och bank är bara början. Snart har vi personal etik-shoppare, jämställdhetsrekryterare eller bra miljövalssållare av matvaror. Eller vad vi nu vill använda vår makt som individer till att påverka.

8. Ägarna måste verka och synas

Hur man än vrider och vänder på frågan om kapitalismens framtid står ägandet i centrum. Vi glömmer lätt det i vår tjänstemannadyrkande värld, där vi vant oss vid det Wallenbergska mottot ”Verka men inte synas”. Men kärnan i att vara kapitalist är att äga. Att äga innebär per definition ansvar. Att äga måste få en status och respekt i debatten, och det kan den bara få genom att ägare kliver fram.

Sveriges stora ägare borde starta en egen organisation, ett Äganderåd som inte bara bevakade deras intresse i särfrågor, utan som aktivt bjöd in till och skapade mötesplatser för debatten om viktiga samhällsfrågor. Eller varför inte ett parti? En gång i tiden skapade sig arbetarrörelsen en maktbas som kom att forma Sverige genom att organisera sig politiskt. Det kanske är dags för Sveriges ägare att försöka göra om den resan. På något sätt måste i alla fall ägandet bli en identitet, inte bara för stora maktsfärer, utan för individer med aktieportföljer och pensionssparande.
Ägande är makt och ansvar, och därmed självklart en viktig röst i samhällsdebatten.

9. Ge premium för risktagande…

Carl Bennet driver ett utmärkt förslagom skatteavdrag för den som investerar i onoterade bolag (läs mer på VA.se/sca nästa vecka). Det är helt självklart att om vi vill ha ett större entreprenörskap, bredare flora av bolag och minre beroende av för stora företag, så måste kapitalismen uppmuntra finansiellt risktagande. Ett sätt är förstås att sänka priset på risken genom skatteincitament.

10. Skapa socialt riskkapital

Visst är pengar en bristvara för entreprenörer i dag, vilket gör satsningar på eget företag till ett ekonomiskt vågspel som alltför ofta får finansieras ur egen ficka, vilket upphäver själva idén med aktiebolaget som ett skydd mot just det. Men lika hög är den sociala risken. Att misslyckas med ett entreprenörsprojekt är socialt värre än den ekonomiska smällen, även om de två hänger ihop.

Därför borde samhället fundera i termer av socialt riskkapital. Miljöer där personer under en viss tid kan ta begränsade risker och misslyckas utan att det är hela världen. Eller ännu bättre, projekt där alla tvingas ta risker och inse att det inte enbart är personliga kvaliteter som avgör vem som lyckas eller misslyckas.

Ersätt värnplikten med ett riskår. Där den som vill kan ägna sig åt socialt entreprenörskap, med finansiering motsvarande militärtjänstpengarna. Eller varför inte skapa ett riskkonto motsvarande studiebidraget för den som utbildar sig. Som ger staten möjlighet att medfinansiera entreprenörsprojekt, tidigt i liv och karriär. Eller varför inte samfinansierat med näringslivet?

Kanske galna förslag, men poängen är att det är lika viktigt med symbolhandlingar som uppmuntrar det sunda risktagandet, och skapar kuddar för individen som försökte men inte räckte hela vägen fram.

Till slut:
Kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd. Finanskrisen är slutpunkten för en process som gjort en del gott, men som saknat hållbarhet.
Den nya kapitalismen, den hållbara, långsiktiga kapitalismen, förutsätter ett större perspektiv. Finanskrisen är ett stort misslyckande för systemet.

Därför måste vi ställa nya krav på systemet för att få det att fungera över tid. Flera utmaningar väntar ner längs vägen, där konsekvenserna av ett misslyckande är betydligt allvarligare än den finanskrasch vi nu sett.

Klimatfrågan, globalisering, fattigdom och överbefolkning är bara några av de saker som ett samhällsbärande system måste kunna hantera de närmaste decennierna.

Frågor där vi helt enkelt inte har råd att köra in i samma vägg som vi nu kraschat in i. Men gör vi vår hemläxa rätt nu, så kan vi bygga plattformar, nationellt och globalt som klarar också de utmaningarna. Tack vare kapitalismen. Inte trots.