Pontus blogg

Volvos vd Leif Johansson tillhör en av de företagsledare som jag alltid respekterat allra mest. Han har haft ett genuint och intellektuellt intresse för världen runt omkring sig och skiljt ut sig från en del excelsnurrande kvartalskapitalister på samma post i andra bolag. Han har sett till att Volvo legat i framkant i klimatdebatten genom att utveckla sju motorer för bränslen som ännu inte finns i kommersiell drift. Han har deltagit energidebatten på ett betydligt mer intressant sätt än det traditionella ”vi måste ha billig el till basindustrin” när han köpte miljövänlig och kärnkraftsfri el från Vattenfall. Och han har drivit utbildningsfrågan, att Sverige behöver utbilda fler människor med högre och rätt kompetens på ett passionerat, men också praktiskt sätt. I slutändan anställde han Chalmers rektor Jan-Olof Sundgren som forsknings- och samhällsansvarig, en titel jag inte vet finns på något annat stort börsbolag. Och när han var vd för Electrolux på 1990-talet och Greenpeace dumpade freonläckande kylskåp utanför huvudkontorets dörrar, slog han inte bara ifrån sig utan konstaterade att han hade barn som skulle ha en värld att växa upp i, och gick i täten för omvandlingen av industrin till freonfria kylskåp (och såg till att Electrolux tjänade bra med pengar på kuppen).

Han verkar helt enkelt vara en man som både personligen och professionellt är intresserad av och medveten om att han verkar i en mer komplex omvärld än bolaget, kunderna och börsanalytikerna. En omvärld som det finns all anledning att både förstå och engagera sig i.
Därför var det med stor besvikelse jag följde Volvos reaktioner på VA:s avslöjanden tidigare i januari om att Leif Johansson fortsätter att få bonus under 2008, trots att närmare 6000 personer varslats.
Men nu – herregud.
Volvo konstaterar, i februari 2009, att man ska höja lönen och bonusen för sina nyckelpersoner. 250 chefer ska få större bonus. Vad har hänt? Har alla som tänker längre än näsan räcker på Volvo låst in sig och kastat bort nyckeln?
Det är inte en pr-mässig katastrof.
Det är en härdsmälta och dessutom ett tecken på en närmast osund brist på självbild.

Alldeles oavsett om de har rätt, att Volvos chefer tjänar för dåligt ”i ett internationellt perspektiv”, så är tajmingen i budskapet fasansfullt. Det ligger alltså mer än 6000 varsel på bolaget. Och vd Leif Johansson har tidigare i december varit ute och talat om att staten borde hjälpa lastbilsjätten med utbildningsstöd för att man inte ska behöva sparka sin personal, utan utbilda dem under krisen. I praktiken att staten skulle ta över halva löneansvaret under en period.
Pengar som man alltså tänker satsa på att behålla 250 chefer genom att höja deras bonus.
Ni hör ju.
Om jag var aktieägare i Volvo skulle jag vara allvarligt oroad. Inte för att man överväger att justera sitt system med rörliga löner, jag tycker som jag sagt tidigare att rörlig lön rätt konstruerat kan vara bra för bolaget, men för tajmingen i beslutet.
Det är Volvos ägare som ligger bakom utredningen som föreslår bonushöjningen. Omdömet i ersättningskommittén verkar verkligen inte vara det bästa.

Under debatten om Leif Johanssons lön och bonus tidigare framkom det lite i skymundan att vd på Volvo har bonus baserat på prestation månad för månad. Det är troligen den mest kortsiktiga bonusform jag någonsin hört talas om, och om någon kan förklara för mig på vilket sätt det gynnar ett långsiktigt och hållbart perspektiv på driften av Volvo skulle jag bli lycklig.
Jag har inte gett upp hoppet om Leif Johansson. Kanske inser han det orimliga i situationen som Volvo håller på att sätta sig i och stoppar det nya chefsbonusprogrammet till dess att tiden och omgivningen är något annorlunda. För Volvo är i allra högsta grad en samhällsmedborgare, i stort behov av kunders, politikers och framtida anställdas respekt.
En respekt som man nu fullständigt håller på att köra i botten.
Och det är ett affärsmässigt uselt beslut.