Pontus blogg

Att bankerna kommer att bli den här finanskrisens (fullständigt rättmätiga) syndabockar råder det ingen tvekan om. Men läget är allvarligare än så för bankerna. Det arroganta beteende man nu ägnar sig åt, där storbankernas vd:ar totalt duckar för debatten, riskerar att urholka förtroendet också på längre sikt.

Igår kväll satt jag i SVT Debatt och pratade om förtroendet för bankerna. Mest intressant var väl Jacob Palmstiernas lustmord på sin efterträdare.
”Annika Falkengrens lön är alldeles för hög. Har man så hög lön har man inget trovärdighet i samhällsdebatten”, deklarerade den gamle SEB-chefen som själv tjänade en miljon kronor om året.
Jag skulle gärna hört honom utveckla det resonemanget, men jag är inte säker på att han har rätt. Man kan tjäna hur mycket pengar som helst och vara en tung samhällsdebattör. Bill Gates och Warren Buffet, George Soros, Google-grundarna i Obamas ekonmiska råd, listan över exempel skulle kunna göras hur lång som helst. Fundera på vad som händer när en sådan som Ingvar Kamprad då och då säger något om politik. Eller P G Gyllenhammar på sin tid.
Det är inte pengarna som är problemet (även om de tenderar att stå i vägen för det som sägs) utan huruvida man deltar i samhällsdebatten överhuvudtaget – inte bara i ord utan också i handling.

För bankerna håller den bristen på förtroende på att bli ett reellt affärsmässigt problem.
För två veckor sedan satt Carnegies huvudägare Patrik Enblad i vår VA Live-studio och sa att nu om någon gång skulle man älska sin bank, inte göra uppror mot den.
Men kärleken till banker är idag rätt begränsad. I den allmänna debatten är det helt enkelt fri jakt på banker.
Och det är fullständigt självförvållat.

För det första är bankerna och deras risktagning i hög utsträckning ansvarig för den finansiella härdsmälta vi nu har. Att svenska banker skulle skilt sig dramatiskt från amerikanska tror jag inte på. Det finns en lång rad konstiga produkter som sålts av svenska banker också. Man har belånat bostäder som nu rasar i 20-30 procent i pris till 100 procent. Man har tagit stora kreditrisker i Baltikum – Sverige är Europas tredje mest exponerade land när det gäller krediter mot tillväxtmarknader.

För det andra är i dag den allmänna uppfattningen att skattebetalarna öser in 1500 miljarder för att rädda bankerna – samtidigt som bankerna själva vägrar ta risk och lassar över kostnaden framför allt på bolånekunderna, och till och med höjer sina marginaler.
Det påpekas gärna av finansminister Anders Borg, som upprepade gånger påstått att bankernas direktörer bryr sig mer om sina bonusar än om att sänka kostnaden för bolånekunderna till normala nivåer, eller för den delen kliva in i stabilitetsplanen.
Det intressanta är förstås att det där är populism och dessutom inte speciellt sant – men att det inte finns någon vd på någon bank som ställer sig upp och tar diskussionen.
I stället fortplantar sig bilden av bankerna som de som kör oss djupare ner i lågkonjunkturen. Kreditgivningen till företag stramas upp dramatiskt, krediter dras in och företrädare rasar.
Med all rätt. Ingen bank-vd tar diskusisonen.
Pensionsavtalen kommer upp på bordet igen,
Bank-ledningarna duckar.
Jag förstår ärligt talat ingenting.

Det bankerna håller på med är usel kommunikationsstrategi som kommer att översättas i dåliga affärer. Det är arrogant och korkat.
Om jag vore aktieägare skulle jag bli förbannad.
I gårdagens tv-studio dök, förstås, inte en enda bankdirektör upp. I stället kom bankföreningens vd och viftade med en undersökning om att 74 procent av svenska folket har mycket eller ganska stort förtreoende för bankerna.
Tjena! Är det någon som tror på den siffran? Vi gör om undersökningen här på VA.se – rösta i frågan här nedan så får vi se vad förtroendet är bland högutbildade elitkunder. Och så kan vi bara föreställa oss vad som skulle hända om vi extrapolerade den siffran till folkdjupet.
Det är dags för bankernas direktörer att börja göra skäl för miljonlönerna och kliva fram i debatten.
Visst, ni kommer att få en skopa skit och en del jobbiga diskussioner – men helt ärligt – det är med all rätt.

Framför allt finns det efter det mycket att vinna. Dels för att den värsta politiska populismen åtminstone inte får stå helt oemotsagd, vilket är viktigt när statsmakterna nu tar dramatiska steg, oavsett om vi pratar om det brutala förstatligandet av Carnegie eller hotet om ett obligatoriskt stabilitetsprogram och tillhörande tre-procentig avgift til staten.
Men också för att den bank-vd som kliver fram och tar diskussionen, deltar i samtalet om hur vi ska reda upp krisen, som är empatisk och inte bara iskallt och arrogant nonchalerar debatten, har chansen att ta marknadsandelar.
Det kommer att ge förtroende, och det förtroendet kommer att gå att översätta i nya kunder och nya affärer när den västa krisen lagt sig.
För vem skulle inte flytta sina pengar till en bank som faktiskt verkar bry sig från en som tar emot 1500 miljarder i skattepengar i ena ändan och chockhöjer din boränta i andra ändan, utan att förklara ett smack?
Annika Falkengren, Christian Clausen, Jan Lidén och Per Boman: se det som en utmaning. Från och med idag kommer vi på VA.se att söka er varje dag för en intervju om just detta.
Ta den chansen.