Pontus blogg

Det finns ingen politisk fråga som har en starkare symbolladdning än kärnkraften i Sverige. En för de allra flesta partier uppslitande strid om dess vara eller inte vara under det sena 1970-talet är förstås förklaringen.
Men ärligt talat. Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess.
När Veckans Affärer i dagens nummer avslöjar industrikonsortiets hemliga planer på att bygga ett nytt kärnkraftverk är om inte annat ett befriande debattinlägg i en bildligen men knappast bokstavligen explosiv fråga.
Men det förtjänar att tas på större allvar än ett debattinlägg.

Världen är på väg in i en tillvaro där energifrågan kommer att stå i centrum och förändras på ett sätt som det är tveksamt om vi kan föreställa oss, de närmaste decennierna. Om orsaken sedan stavas klimatfrågan och koldioxidskatter eller skenande oljepris återstår att se, men att synen på energi som en billig och outsinlig råvara kommer vi att tvingas revidera i grunden.
Den har dessutom bara varit detta i våra nordliga länder med snabbt rinnande älvar.
En förnyelsebar energi som inte förstör vår jord kommer att vara kravet som man in förlängningen inte ens kommer att kunna köpa sig fri från.
Då är det självklart att kärnkraften återigen kommer i spel. Lika självklart som det förstås är att vår jakt på den helt rena och helt förnyelsebara energikällan måste skruvas upp rejält. Men när vi inte har den är det rent och skärt hyckleri att som alternativ peka på att köpa smutsig el från kol och olja i stället för att överväga kärnkraftutbyggnad.

Den politiska Rubicon klev vi ner i redan för decennier sedan när vi struntade i folkomröstningsbeslutet och inte avvecklade kärnkraften helt, utan gjorde politiska gester, utan praktisk betydelse för den som en gång ville avveckla kärnkraften.
Den som är motståndare till kärnkraften vet också att slaget förlorades i samma ögonblick man byggde det första. Att när man väl har ett antal som är uppe och rullar, bygger ut eller bygger ett nytt gör i ärlighetens namn vare sig till eller från för avfallsfrågan, och det är troligare bättre att driva svenska kärnkraftverk med hög säkerhet än att köpa samma mängd ström från mer svajiga projekt i gamla Sovjetunionen.

Svensk industri är extremt energikrävande, och har byggts på låga energipriser – något som nu hotas. Med svensk kärnteknik i världsklass hos ABB är det egentligen obegripligt att inte debatten om utbyggnad har fler förespråkare i Sverige.
Jag inser det politiska minfältet, men jag tror att det finns maktpoäng att tjäna för den pragmatiska makthavare som vågar sikta framåt snarare än att ägna all energi åt att säkra mot historien.
Ansökan om att få bygga ett nytt kärnkraftverk förtjänar ett bättre öde än en debatt som snurrar i samma hjulspår som leder tillbaka till 1970-talets upphetsade debatt.
Varför inte rensa bordet, lägga alla nya faktorer på det samma och sedan faktiskt debattera utifrån det?
Jag är inte säker på att resultatet hos svenska folket skulle bli detsamma som 1980.