Pontus blogg

När jag var praktikant på Veckans Affärer 1992 fanns en tradition. Alla de som ringde in och hade kommit på ett nytt ekonomiskt system, dem kopplade man till praktikanten. Jag lyssnade artigt igenom långa mono­loger om de oupptäckta felen i ekonomin som var låg bakom inbromsning och fastighetskrasch.

Det är inte det som det här numret handlar om. Men när Veckans Affärer för andra året i rad gör ett nummer om före­tagens samhällsansvar har debatten flyttats rejält. Om förra året kretsade kring hur de anställda satte press på företagen att engagera sig i CSR, klimatfrågor och ideell verksamhet och att de ämnena också tagit ett rejält steg in i kommunikationen med finansmarknaden finns det i år något större som lurar i bakgrunden.

En begynnande fundering bland helt skilda grupper, ägare, forskare, direktörer och debattörer. Med alla de stora omvärldsförändringar som just nu händer runtomkring oss, där globalisering, extrem välfärdstillväxt i utvecklingsländerna, klimatfrågan och digitaliseringen och internet går i spetsen, hur ser förutsättningarna egentligen ut för att driva och äga företag i framtiden.

Därför bestämde vi oss för att ta ett lite annorlunda grepp i det här numret av VA. Att dra ut konsekvenserna av de här förändringarna för oss som driver företag. Hur ser de förutsättningarna ut om tio år? Vilka har ändrats från i dag och vilka är de samma? På de kommande sidorna hittar du en rad aktörer som funderat över just de frågorna. Och den bild som de målar är spännande, mångfasetterad och inte alldeles konsekvent.

Men den talar definitivt om förändring. Nej, det handlar inte om något nytt ekonomiskt system. Det handlar om hur vi hanterar det som  national­ekonomer kallar externaliteter. Handlanden som får konsekvenser för andra, men som idag inte får plats i det vi mäter inom dagens ekonomiska definitioner.

Konkret: Vi släpper ut koldioxid i ­atmosfären som får en framtida kostnad i form av att vi måste hantera klimatförändringarna. Utan att det i dag kostar något. Det kommer det förstås att göra framöver. Men kommer det att gå längre än så och tvinga oss till ett synsätt på naturen som en ändlig resurs med ett värde, där vi för att citera professorn i naturresurshushållning Johan Rockström ”lär oss att leva på naturens ränta och inte tära på dess kapital”?

Klimatfrågorna och hållbarhets­diskussionen står förstås i centrum, men det finns en rad andra externaliteter som företagsledare måste fundera över 2008. Vi ser ett skifte i var företags värde skapas, från kapital till talang, från investeringar i råvaror och produktionsanläggningar till forskning, innovation och  mjukvara. Det är förstås en maktförskjutning från bolaget till individen som bokstavligt talat bär den kunskapen innanför pannbenet, och också kan ta med sig den hem och inte komma tillbaka. Hur värderas den tillgången och den risken i en balansräkning?

Vi vet att vi kommer att få en konsumtionsdebatt i spåren av klimatfrågan och den blixtsnabba välståndsökningen i forna utvecklingsländer. Det kommer att leda mot en större tjänstekonsumtion, men också konsumentkrav på hållbara produkter. Hur snabb den utvecklingen är vet ingen, men förutsättningarna att utöva konsumentmakt har aldrig varit så stora.

Hur hanterar vi den nya snabbrörliga konsumenten, som använder samma beteende som på internet för att utöva sin makt? Med ett klick kan han jämföra oss med globala konkurrenter, och lojaliteten är minimal.

Listan över externaliteter kan göras lång. Och de ställer svåra frågor. Är tillväxt helig? Hur skapar man aktieägarvärde med de nya para­metrarna på bordet?

Den förstnämnda debatten har pågått under ett halvår i både England och USA. Det är en debatt som inte förs från vänster utan från höger, från en marknadsliberal position. Och det är viktigt att den gör det. ­Ibland har vi en tendens att upphöja kapitalismen till en ideologi, mest för att den en gång i tiden stod mot socialism, som ju är just det. Den striden vann kapitalismen på knockout. Men kapitalism är inte en ideologi, den är ett system. Och det systemet fungerar enligt summan av de krav som vi ställer på den.

För den som tror på marknads­ekonomins förmåga att hantera de utmaningar som vi möter är det viktigt att leda debatten, och inte framstå som bakåtsträvande bevarare av sin makt. För nästa skiljelinje i debatten kommer inte att gå mellan kapitalism och socialism – utan mellan marknads­ivrare och de som vill att staten ska reglera fram önskade resultat.

I slutändan är det här stora och svåra frågor som bara kan hamna på ett bord: ägarnas. En av de nominerade till VA:s pris ­Social Capitalist Award (se sidan 68) är Proventus huvudägare Robert Weil. Han har under många år drivit debatten om samhällens ansvar i företaget och också investerat därefter, bland annat i konsthallen Magasin 3 och Judiska teatern. Under året har han startat tankesmedjan The Glasshouse Forum, en satsning som både driver samhällsdebatt, men också fungerar som en omvärldsbevakare som hjälper Proventus att förstå på vilka premisser man ska investera när horisonten är ett decennium i stället för ett kvartal. Så enkelt kan det vara att koppla ihop goda affärer med bra affärer.

Om vi det senaste decenniet talat om det flyktiga globala kapitalet som kan lämna en plats där förutsättningarna inte lever upp till avkastningskraven över natten, börjar det nu bli alltmer uppenbart att kapitalet knappast kan lämna den här planeten (även om ­Richard Branson och hans Virgin ­Galactic försöker) och därför måste ha en hållbarhetshorisont på sina investeringar. Och den horisonten är förstås betydligt längre än ett kvartal.

Förra året kallade jag det ”det globala bruket”, att kapitalet nu tvingas inse att man ska göra affärer i samma kontext över generationer. De senaste veckorna har jag mött och pratat med en rad direktörer i de fristående Sparbankerna. De är partner i vårt SCA-pris och det här numret distribueras också på de sextiotal ­lokala banker som finns spridda över landet. Sparbankerna har levt just i den världen sedan starten 1820. De har aldrig kunnat växa genom att lämna den lokala miljön, de har bara kunnat växa genom att den växer. Men den tillväxten måste också ske på ett sätt så att man inte utarmar resurser för kommande generationer. Just nu slåss de flesta Sparbanker med dramatiska förändringsprocesser runtom i det lokala Sverige. Storföretag stänger, människor flyttar till storstäder och den globala konkurrensen slår rakt in, utan buffert i miljöer som tidigare varit tämligen skyddade.

Det ställer inte bara krav på försiktighet och långsiktighet, utan minst lika mycket ett ökat risktagande i vissa sammanhang, ett ökat fokus på entreprenörskap och ett ökat fokus på samverkan mellan politik och näringsliv. Och en alltmer tydlig bild av att det är företagen som kan bygga, när politikens makt att reglera kringskärs kraftigt. De utmaningarna som möts på lokal nivå runt i landet är i väldigt hög utsträckning synonyma med de som nationen Sverige möter i den globala konkurrensen.

På samma sätt kommer det att komma en debatt om hur våra pensionsfonder förvaltas och vilka effekter det får. Är det en så strålande idé att kapital som förvaltas på fyrtio års sikt och är en grundpelare i det samhälle och en ekonomi som de allra flesta av oss har för avsikt att stanna i under de fyrtio åren, hanteras som ett ansvarslöst och flyktigt kapital som maximerar sig i varje ögonblick? Knappast.

Bara en sak är säker i den debatt som vi startar i det här numret av Veckans Affärer. Den tid då företag kunde agera som om de levde i ett slutet system, avskilda från resten av samhället är över. Om den någonsin existerat. Företagen blir steg för steg alltmer involverade i samhällsbygget, det lokala och det globala.

En del av de förändringsfaktorer som vi ser nu kommer att vara konkurrensfördelar som ritar om existerande marknader, en del kommer bara att vara kostsamma nödvändigheter som alla förväntas ha. Vilka som är vilka vet vi först efteråt.

Men det är dags för näringslivet att ta sig till framkanten av debatten. Många är redan där. Johan Rockström konstaterar nästan förvånat att vetenskapen visserligen leder utvecklingen i klimatfrågan, men att näringslivet är hack i häl, med stor vilja att förstå och få fakta för framtida beslut och investeringar. Både politiker och konsumenter halkar efter rejält.

Är tillväxt heligt? Det avgör du. Men allt pekar på att framtidens goda affärer måste vara just goda. I dubbel bemärkelse.