Sitter på en flygning över Atlanten och sträckläser Ebba Lindsös nya bok, som samtidigt är överallt, i alla tidningar runtomkring mig. Inklusive det här numret av Veckans Affärer, så jag ska inte orda så mycket om den. Den är fantastisk, men jag är inte säker på att de utanför den innersta kretsen i näringslivet förstår vilken revolutionär och viktig bok det är. Vilket dubbelt brott mot hederskodexen den utgör. Både genom att skvallra om maktspelet, girigheten och ryggdunkandet bakom de slutna styrelsedörrarna. Och genom att skriva om att vara människa, mitt i denna värld. Båda är absoluta förbud, och i slutet av boken formuleras straffet för att bryta mot de förbuden av en hög direktör i näringslivet.

Livstids utvisning – och tänk på dina barn…

Men det är också något annat som fastnar, som får mig att vika ett hörn av en sida i boken.

Det började med en börskrasch efter IT-yran och slutade med en finanskris efter bonusfesten.

Säg hejdå till 00-talet. Säg hej till – ja, vadå?

Jag har förtvivlat svårt att komma i tid. Som tur är är det en egenskap jag delar med min fru. När vi skulle hem från en semester på Sicilien fastnade vi i trafiken på väg till flygplatsen. Eftersom vi saknade marginaler kom vi fram till incheckningen en kvart efter att planet skulle lyfta. Resignerade, men inte speciellt upprörda. Det går fler plan. I incheckningen mötte vi en tjänsteman på speed.

Det har varit några mörka dagar inför den vita julen.

Först fiaskot på klimatmötet.
Det kan göra mig mycket deprimerad. Fiaskot i Köpenhamnn kan få mycket värre konsekvenser än vi kan föreställa oss. Det som hände, att man misslyckades att utnyttja det globala momentum som skapats av Nicolas Stern och Al Gore 2006, och som flyttat klimatfrågan från en vänster-höger ideologisk fråga till en nationalekonomisk kalkyl. Ett momentum som nu obönhörligen kommer att försvinna. Om inte det tryck fårn forskare, konsumenter och väljare som rådde i Köpenhamn räcker, då kommer backlashen obönhörligen. Och backlashen består i att det nu återigen blir tillåtet att vara emot. Om världens ledare inte kan enas om att vara för de förändringar som alla vet krävs, då kan man inte rimligen begära att medborgare, konsumenter och företag automatiskt ska vara det.
För svenska företag står man nu vid den vattendelare jag skrev om här. Antingen går man tillbaka till skyttegravarna och hävdar att inget kan göras innan exakt samma villkor råder i hela världen i de här frågorna. Eller så blir man en progressiv, pådrivande kraft som inser att den gröna kapitalismen kommit för att stanna, at det kommer att finnas ett växande konsumenttryck och att det trots allt bara är en tidsfråga innan koldioxid kommer att få ett pris på global nivå. Och att det är därför är så att den som agerar nu skaffar sig ett försprång och startar en innovationsprocess som alla kommer att behöva.
Den stora förloraren i Köpenhamn är förstås FN-systemet, som visat upp sig i all sin byråkratiska och ohanterliga prakt. Det paradoxala resultatet av u-ländernas motstånd och uppror kan mycket väl bli att de stora ekonomierna helt brutalt kör över dem i dessa frågor. Jag håller inte alltid med centerns tankesmedja Fores, men här argumenterar Martin Ådahl mycket klokt för att de stora utsläppsländerna själva ska skriva ett avtal sinsemellan. Maria Wetterstrand är inne på något liknande här, att varje myndighet och varje stad har en möjlighet att vara en del av lösningen på det här problemet, när nationerna nu sviker.
Oavsett: Den gröna kapitalismen har kommit för att stanna. Att den politiska grunden för det saknas kan bli ett problem enbart för politiken.
Om vi själva vill och gör rätt val.

# # # # #

Sedan Saab.
Hur det än går i den tragiska såpan om Saab: Håll ögonen på bollen.
Häromdagen satt jag bredvid en vd på ett av börsens konsultbolag. Han smålog lite när han konstaterade att det knappast skulle bli en folkstorm om hans bolag skulle tvingas lägga ner – trots att det har betydligt fler anställda än Saab i Trollhättan
Därför: Uppståndelsen kring Saab handlar troligen betydligt mycket mer om känslor än om verkliga konsekvenser. Missförstå mig rätt. För Trollhättan är nedläggningen (eller vad det nu blir) en tragedi och ett dråpslag. Men det händer i Sverige, i alla länder. Gång på gång fasas gamla industri som inte klarat att förnya sig ut och ersätts av ny.
Det intressanta är förstås att effekterna sällan blir så dramatiska som de målas upp innan. I Saab-fallet är det uppenbart. I år kör det ut 35 000 Saab-bilar från fabriken i Trollhättan. Det betyder att för underleverantörsindustrin har Saab knappast varit en substantiell kund under 2009 heller. Snarare har man fått ett år på sig att ställa om mot andra kunder och produktion.
En nedläggning är traumatisk och definitiv. Jag har själv varit med om när en tidning stängs av ägarna. Det var chockartat och kändes som en vidrig kränkning av alla de människor som bokstavligen lagt ner sin själ och sitt liv i ett företag under lång tid. Jag kommer aldrig glömma känslan av skuld mot de människor jag som ledare dragit med mig i kraschen. Men fem år senare kan jag konstatera att det gått mycket bra för samtliga inblandade. De har gått vidare till nya jobb, ofta på ställen där de kan använda den överlevandskunskap man obönhörligen skaffar sig i ett krisdrabbat bolag, det entreprenöriella tänkande som kris tvingar fram och den ”inget-att-förlora”-kick som en nedläggning innebär.
Det har skett gång på gång. Jag läste en studie av nedläggningen av Ericsson-fabriken i Norrköping på 1990-talet. När man kom tillbaka fem år senare hade de allra flesta fått jobb, och de allra flesta hade gått högre upp i värdekedjan, från industri-jobb till en tjänsteindustri.
Det farliga är därför egentligen inte haveriet på Saab – utan debatten runt omkring den. En debatt som handlar om att allt är förlorat, om att staten ska göra något. När den borde handla om kunskapen som finns och hur den kanaliseras in i nästa generations svenska exportföretag.
Vi glömmer lätt det när vi stirrar på haveriet kring Saab. Att medan vi sörjer den svenska bilindustrin, så har Ericsson återtagit positionen som världsledande telekombolag i benhård teknik- och priskonkurrens, vi har skapat några av de senaste decenniets mest uppmärksammade internetprojekt med Skype och Spotify i spetsen, vi har en biotech-industri världsklass, vi har cleantech-innovation som får riskkapitalister från Silicon Valley att åka på Sverige-turné. Det som inte hänt på Saab, har helt enkelt hänt på många andra ställen.
Risken är möjligen den här, som jag skrev om i en krönika om Åtvidaberg och facitkrisen.

 

Världens viktigaste vecka. Börjar idag.

I alla fall var det tänkt så.

Den här veckan skulle världens ledare samlas i Köpenhamn och forma det som skulle bli basen för ett hållbart samhälle. Fredrik Reinfeldt skulle gå i täten för det Europa som medlade mellan ett USA i kris och ett Kina livrädd för att tulla på tillväxten.

Igår debatterade jag Saab i SVT:s Agenda tillsammans med Lars Holmqvist vd för underleverantörsorganisationen Celpa och LO-ekonomen Lena Westerlund. Se hela debatten här.

I våras var jag på Vattenfalls 100-årsmiddag i Stadshuset. Det var en mycket märklig tillställning. Visst, hela näringslivseliten var mangrant på plats, det var pampigt och galamiddag i Blå hallen. Kungen berättade om när han varit med på invigningar av vattenkraftverk i 12-åldern. Men det fanns något annat också, något nästan ovärdigt för ett 100-årsjubileum.

Ni vet hur det är med människor som har dåligt självförtroende och är så där nästan strykrädda i sociala sammanhang? Så man nästan kan lukta sig till rädslan? Så var det med Vattenfall på den här festen. Loa Falkman underhöll och läste en dikt, en dikt om hur allt ont som hände i samhället var Vattenfalls fel.

”Ni kanske tror att den här är skriven i dag”, frågade han retoriskt.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Det största problemet för Sverige är inte att bilindustrin balanserar på avgrundens rand och 10 000-tals jobb är hotade.

Det största problemet är att Saab och Volvo fortfarande 2009 har så stor betydelse för Sverige att ingen regering med något slags ambition att bli omvald kan låta dem gå under när deras affär har havererat. Det finns helt enkelt inget att ersätta dem med.

Det är ett misslyckande, och ett mycket farligt sådant, som kommer att få konsekvenser långt bortom Saabs och Volvos nuvarande kamp för överlevnad.

Det var en upplevelse att se Riksgäldens chef Bo Lundgren kliva upp på scen på VA:s Stora Börsdag i tisdags. Den stukade, lite träiga partiledaren som bara kunde snacka skatter var mycket långt borta. På scen stod i stället en världsartist, expert på finanskriser och dess hanterande, med ett färdigt program för hur vi i framtiden ska undvika att hamna i samma situation igen. Ett program som levererades med pondus och självförtroende som bottnar sig i ett år som världsauktoritet i ämnet – och ett fantastiskt lyckat track record på hemmaplan.
Här på Veckans Affärer har vi ofta kritiserat Bo Lundgren för det brutala övertagandet av Carnegie, och de rätt arroganta försöken att sedan i efterhand försöka skyla över de misstag som helt uppenbart gjordes på 6000 aktieägares bekostnad.

Den kritiken och granskningen kommer vi att fortsätta med, men det är också viktigt att påpeka att det självförtroende Bo Lundgren demonstrerar på scen inte är oförtjänt.
Han var finansminster under den förra bankkrisen på 1990-talet, och den modell som den svenska regeringen då skapade har blivit förebild för krishanteringen den här gången i framför allt USA. Bo Lundgren gjorde under hösten 2008 flera besök i Washington för att lära både Fed och den amerikanska administrationen hur krisade banker ska hanteras. Resor som helt uppenbart också gett effekt.
Även på hemmaplan har Riksgälden gjort många rätt, både som en stabil och rättanalyserande part i hanteringen av finanskrisen, men också med en rad rätt smarta valutaaffärer.

Med det i ryggen gick alltså Bo Lundgren upp på scenen och lanserade "en liten handledning till politiker när prisen kommer igen". Men han lät definitivt inte bara som den lojale, trygga tjänstemannen. Tvärtom, han lanserade finanskrisen som en möjlighet till ett brett reformpaket – från avskaffad dubbelbeskattning, till en inbromsning som används för att ta bort inproduktiva styrmedel. Han varnade också för en för snabb inbromsning av statliga stimulanspaket eller snabba räntehöjningar, och tyckte att de internationella diskussionerna om höjda kapitalkrav på banker kan vara skadliga för finansieringsmarknaden (se hela Bo Lundgrens brandtal här).
Ibland var det oklart om det var skatteministern eller riksgäldsdirektören som talade.
Jag gillar det.
Jag tror på starka tjänstemän med en bild av vad man vill åstadkomma, med analys i botten. Det är en viktig motvikt mot politisk mandatperiods-kapitalism.
Och på frågan om programmet framförts också till finansminster Anders Borg, svarade Lundgren förstås ja.
Vågar man gissa att Riksgälden inte är det sista vi ser av Bo Lundgren? Det skulle inte förvåna mig om han står långt fram i kön nästa gång det ska utses ny Riksbankschef.

Jag tror att det är ett strategiskt fullständigt avgörande beslut, säger jag samtidigt som jag slänger en blick på klockan och inser att jag inte har en chans att hinna till dagishämtningen om jag inte drog för fem minuter sedan. Drar på mig kavajen och är halvvägs ut genom dörren från konferensrummet där fem kollegor sitter kvar, när jag ropar:

”Sätt på konferenstelefonen så hänger jag med på resten av mötet via mobilen.”

På tunnelbanan lyssnar jag i mobilen, medan blicken irrar. Inser att hela dagen varit precis sådan här. Kommit lite för sent, gått lite för tidigt från varje möte. Alltid för sen, alltid springande.