Nätet

Jag har alltid gillat Peter Wolodarski på DN, inte för att jag alltid håller med honom, men för att han är begåvad, stringent, klarsynt. Men idag sällar han sig till bakåtsträvarna i sin artikel om hur Google skulle "parasitera" på journalistiskt innehåll på webben. Dessutom har han fel.

Wolodarski menar, i likhet med flera tunga mediehus som nyhetsbyrån AP och Rupert Murdoch, att parasiterar på andras innehåll med sin automatiska nyhetssajt Google News som samlar de viktigaste nyheterna från tusentals olika medier världen över. Och sedan en tid tillbaka lägger in googleannonser vid sidan av de korta rubrikerna och ingresserna. Sedan länkar Google vidare till respektive nyhetssajt.

"Affärsidén är lika lysande som The Pirate Bay – man tjänar pengar på någon annans arbete utan att det kostar något. Men modellen förutsätter att det finns andra som är villiga att stå för notan.
/.../
Fler och fler medieföretag har på goda grunder börjat ifrågasätta att andra aktörer tjänar pengar på deras arbete."

Problemet är att Wolodarski inte har fattat hur Google fungerar.
Google är en sökmotor.
Den indexerar webbsidor världen över och gör dem därigenom sökbara.
Vill man som sajt inte vara med är det bara att säga det till Googles sökspindel. Det är två rader kod i en fil, robots.txt, på din webbserver:

User-agent: *
Disallow: /

Google är ju inte någon allmän norm, utan en tjänst, ett företag, som alla andra. Vill man inte göra affärer med Google kan man, i alla fall på pappret, avstå.
Vill man få andra villkor än de som Google erbjuder alla kan man inleda förhandlingar. Lyckas man inte med det så... ja, då kan man välja på att köpa reglerna eller ställa sig utanför.

Kruxet är ju att det inte är någon publicist som vid sina sinnens fulla tackar nej till den söktrafik som Google kan ge. Tvärtom lägger ju både medieföretag och andra miljoner på att få Google att älska deras sajter.
När jag var på tidningen Internetworld skrev vi för fyra, fem år sedan en artikel om just kampen mellan publicister och aggregatorer, som Google, Eniros nyhetssök och lilla svenska Frisim. Analysen var kampen mellan varumärke och sökteknologi, mellan tidningar och Google. Men vi letade förgäves efter någon som hade valt att inte bli upptäckta på Google.

Det man skulle kunna argumentera mot Google, men som Wolodarski missar helt i sin iver att bunta ihop Google med Pirate Bay, det är att Googles sökmotor är så dominant att det kan skapa problem för en väl fungerande marknad. Att mediehusen i praktiken inte kan avstå från att ingå de för de - enligt vissa - dåliga avtalen med Google. Nicholas Carr skriver väldigt intressant om Googles roll som den nya "mellanhanden" i det här inlägget från i påskas.

Carr belyser också ett av de stora problemen med dagens medier: Likheten. Vid en tidpunkt listade Google News 11264 nyhetsartiklar om i princip samma sak.
Tänk om åtminstone hälften av de 11264 reportrar som skrivit om sjöpiraterna i Somalia hade gjort något annat, vilka enorma mängder nya, spännande journalistiska alster vi skulle fått?

Det andra problemet med Googles intjäningsförmåga på andra sajter innehåll är ju annonssystemet. Många berömmer tidningarna för att de var tidiga ute på internet. Visst var de det, men affärsmodellen har ju bara karbonkopierats från pappret: Skriv artiklar, lägg stora, feta displayannonser vid sidan om dem.
Det Google har gjort är ju att förfina annonsmodellen på nätet något enormt. Här ligger också, tror jag, en stor del av lösningen för mediehusen: Bättre, smartare och mer riktade annonser ger högre CPM (annonsintäkter per tusen sidvisningar eller exponeringar). Och mer pengar i kassan.

Så sluta gnäll på Google. Antingen är ni med på Google eller inte.
Fokusera på det som går att göra något åt i stället.