Vi står inför 50 år av kaos, sade internetprofessorn Clay Shirky i en föreläsning redan för några år sedan.
Jag tror att det vi ser i debatten kring Pirate Bay och Arbogabilderna är en början av det.
Debatten har gått högljudd de senaste dagarna, både i bloggosfären och i mer traditionella medier. Publicister har hävdat att det handlar om en publicering av material, och därmed borde gå genom samma tryckfrihetsrättsliga principer som när vi skriver i tidningarna. Pirate Bay hävdar tvärtemot att de endast är ett nätverk, en infrastruktur, som möjliggör andras publicering. Ungefär som att Posten skulle vara ansvarigt för alla brevbomber. Samtidigt hotar lagstiftarna med att strama åt offentlighetsprincipen och piraterna får skulden för det.
I torsdags kulminerade det hela in en tv-debatt i SVT där
Peter Sunde, talesman för Pirate Bay, ställdes inför de mördade barnens far, trots att han utlovats att slippa debattera med just honom. Efter det skrev Sunde
ett långt, känslomässigt blogginlägg om hur sviken han kände sig och
SVT:s Debatt bad om ursäkt. Idag tar de tillbaka ursäkten medan många bloggare sluter upp bakom Sunde och Pirate Bay.
Jag tror att Arbogafallet bara är det första i en lång rad där vi kommer se nätets omedelbara transparens och direkthet i skarp konflikt med traditionella medias sätt att ha tillgång till och spridning av information. Det finns flera skäl till detta.
1. Journalisternas informationsövertag är borta!
Vi i media är så vana vid att veta allt först och sedan välja ut det vi tycker passar för tryck, den makten vill vi inte släppa frivilligt. Vi vet vem artisten är som slagit sin fru, (gårdagens löpsedlar) men vi skulle aldrig drömma om att skriva det (vilket naturligtvis är rätt).
Men med internet förändras allt detta. Idag kan vem som helst ta reda på detta, det tar några minuters research på webben, sedan hittar vi till och med fruns egen blogg.
2. Distributionsmonopolet är borta.
En gång i tiden byggde journalistiken på att man ägde distributionen. Tidningshusen ägde sina tryckpressar och kunde på så vis få ut det de ansåg vara viktigast till sina läsare. För att kunna skriva i tidningen krävdes speciella kunskaper i hur man skriver artiklar, samt kunskap om hur man gräver fram information och få ihop detta till korta, läsbara texter. Texter som rymdes i de tunna blad som såldes med kolportörer på gator och torg.
Med internet blir alla, jag menar verkligen alla, sina egna journalister. Alla kan blogga, lägga upp filer på fildelningsnätverk, bildcommunities, videosajter etc etc. Visst kan vi inom traditionella media hävda att vi är bättre utbildade och skolade i att göra research och skriva texter, och det är många av oss med all säkerhet. Men lika säkert är att det finna minst lika många till därute som kan det är lika bra. Och som har minst lika intressanta historier att berätta som vi.
Det här är en enorm möjlighet för alla. En språngbräda ut för alla som tidigare skrivit för skrivbordslådan.
Men det är också en språngbräda ut för de vars åsikter, värderingar vi inte tycker om, eller ens vill acceptera. Clay Shirky tar exemplet med Pro Ana-rörelsen, en löst sammansatt nätgemenskap av unga tjejer som vill vara anorektiska. Som vill svälta sig, vill vara undernärda, och ser någon sorts skönhet i det. Helt vidrigt, reagerar jag när jag hittar det på nätet, och tänker på min egen dotter som också komma att bli tonåring med allt vad det innebär.
Hela nätet vimlar av sådana här subkulturer. Det är bara en fråga om tid innan fler av dem kommer att hamna på kant med vad många anser rimliga publicistiska värderingar.
3. Offentlighetsprincipen inte tänkt för dagens medievärld.
Offentlighetsprincipen skapades i en tid på journalisten var den enda som hade tid och möjlighet att gräva i diarium och arkiv, jobbade i veckor, månader med att luska ut oegentligheter. Och sedan publicerade det hela i en kort, kärnfull nyhet.
Med nio miljoner potentiella journalister och ett internet där utrymmet inte är en begränsande faktor hamnar offentlighetsprincipen i helt nytt ljus. Alla som vill kan begära ut offentliga handlingar. Och de kan sprida de på internet, för att driva sin fråga. Korta sammanfattningar.
Jag månar starkt om offentlighetsprincipen, men det är lätt att se hur den kan utnyttjas till massor av saker som den inte var tänkt för. Minns väl hur vissa högersextremister begärde ut passbilder av sina meningsmotståndare för några år sedan.
Som alla journalister tycker jag det vore väldigt tråkigt om lagstiftarna införde begränsningar i offentlighetsprincipen. Men någon stans i ekvationen offentlighet, integritet och myndighetscensur måste det ändras.
4. Okunnighet om internet
Rapporteringen kring Arbogafallet och Pirate Bay visar också med all tragisk tydlighet att vi har en journalistkår som i mångt och mycket fortfarande inte förstår hur internet fungerar, vad en torrent på Pirate Bay är eller hur ett social nätverk eller en sökmotor fungerar. Kunskapsnivån är,
som Kristin Heinonen på What's Next skriver, skrämmande låg.
Eller hur ska man annars tolka
Yrsa Stenius uttalande om att Pirate Bay skulle ha större genomslagskraft än Google? Eller att
Björn Elmbrandt tycker att bloggosfären "borde enas sig" och därmed få bort förundersökningsbilderna från - ja inte sina bloggar utan - Pirate Bay(!). Eller att ingen journalist ännu verkar ha försökt spåra personen som lade ut förundersökningsprotokollet på Pirate Bay? Eller åklagaren som offentliggjorde bilderna i protokollet?
Kunskapsbristen, som även omfattar annars väldigt pålästa medier som radions Studio 1, gör att många journalister fortfarande har moralpaniken som första spontana vinkel när de skriver om nya fenomen på webben. Jag minns såväl när
Aktuellt rapporterade om Facebook första gången förra hösten, då var den stora nyheten inte nätverket, utan att oskyldiga kändisar hade fått sina identiteter kidnappade, fejkade, av andra på sajten.
Traditionella media kommer inte ge sig frivilligt. Och det kommer att komma fler Arbogafall, där folk på internet gör helt andra saker än det som traditionella media förväntar sig. Där etiska regler kommer i konflikt med nätets demokratiska kraft. Där tekniken helt enkelt kör över alla gamla föreställningar och idéer.
50 år av kaos? Kanske det. Många år blir det i alla fall, det är jag helt övertygad om.
Kommentarer
Jurist 20:20, 16 september 2008 Anmäl
IT är en tidsålder som likt vilken annan tidsålder som helst förändrar samhället. Eftersom det relevanta materialet är en offentlig handling som vem som helst kan publicera ser jag inget problem. Det är inte värre än att det finns massa galna bloggare publicerar massa skit. Folk får lära sig att leva med att verkligheten kommer allt närmare med internet. Slutligen är det er journalisters fel att händelsen utvecklats som den gjort, hade ni inte skrivit om den hade inte jag, och inte majoriteten av befolkningen vetat om vad som hänt och således hade inte någon debatt uppstått. Men ni måste ju tänka på cashflow.Regler för kommentarer »