Nätet

#Applevaka kallades det på Twitter när husguden Steve Jobs än en gång talade inför folket och lanserade nya produkter på tisdagkvlälen. Några nya kassasuccéer, några som knappast lär bli det, och några som rullar på som förut.

De flesta skriver nu om nya Apple Tv, eller nya sociala nätverket Ping. Men jag tyckte det mest fascinerade med Jobs presentation var Iphone/Ipod Touch/Ipad som spelplattform. Apple har till dags dato levererat 120 miljoner apparater med sin plattform IOS, vilket enligt Apple gör den till världens största mobila spelplattform.
Jobs visade också en ny spelfunktion för multiplayer-spel, där man kan spela mot andra på sin Iphone/Ipod. Och det i en visuell 3D-miljö som är väldigt väldigt snyggt gjord.
Kombinationen socialt nätverksspel och mobilt tror jag starkt på. Jag ser själv hemmavid hur min 10-åring alltmed överger sitt Nintendo DS för att låna min Iphone och ladda ned 7-kronorsspel i den. När han inte får det sätter han sig vid datorn och spelar sällskapsspel över nätet med andra, det kan vara schack, eller så enkla spel som Fyra i rad. Jag tror vinsten med Apples plattform inte så mycket ligger i själva apparaten som hur enkelt och billigt det är att skaffa nya spel.

Minns ni minnes Nokias gamla spelplattform Ngage, som ju floppade rejält, trots flera ihärdiga försök? Jag har inte örnkoll på Sonys PSP, men vad jag hört har den inte heller blivit någon succé. Därmed är det bara att inse att Apple även på spelområdet är på väg att lyckas med det som mobiljättarna drömde om och försökte i så många år. Det ska bli väldigt intressant att se vad Nintendos motdrag blir. Den senaste, DSi var ju inte så mycket att hurra för, samtidigt vet ni hur galet kreativt det bolaget kan vara när det gäller att ta fram nya spel. De borde väl göra något App Store-liknande.

Apple TV är en liten apparat som enkelt löser det problem vi tekniskt halvdåliga haft länge: Hur koppla datorn till tv:n för att se film p tv:n. Men Apples lösning är inte bara det, utan också en sätt att få ut strömmande film och ljud till tv. Dessutom är den enkel, den fungerar med wifi och ansluts direkt till tv:n.

Däremot är jag mer tveksam till Apples nya sociala nätverk Ping. Ping är en ny funktion i musikprogrammet Itunes, som nu kommer i version 10. Man följer vänner men även artister. Man skriver korta statusuppdateringar a la Twitter, men kan också dela med sig av musiktips och se vad ens vänner lyssnar på. Eftersom Apple har lyckats få 160 miljoner människor att använda Itunes räknar man med succé.
Jag tror inte alls det blir så enkelt. För det första använder vi Itunes just för att lyssna på musik eller se på film & tv. Inte för att umgås med våra vänner. Men den stora bristen är ju att Itunes fortfarande är ett program för musik som du köper eller äger, rent fysiskt i form av en mp3-fil. Därmed faller lite grand hela poängen med att tipsa vänner och bekanta om bra musik. Visst kan man göra det, men då måste min vän hosta upp en tia för att få höra låten.
Där har ju Spotify en klar fördel eftersom Spotifys musikbibliotek är så enormt stort - och allt är tillgängligt utan kostnad, eller i alla fall utan marginalkostnad.
Vi har också med Google Buzz sett vad som händer när man försöker integrera ett kommunikationsverktyg med ett annat. Jag är inte så säker på att jag vill att alla mina vänner ska veta exakt vad jag lyssnar på vid varje givet tillfälle.

Som en liten anekdot, vilket torde blir omdebatterat, så har Apple censurerat skärmdumparna för Ping vid lanseringen. Tydligen ville Apple väldigt gärna visa att superstjärnan Lady Gaga fanns med på Ping, men däremot ville man inte ha med hennes hyllningar till gayrörelsen och protester mot nya lagförslag mot homoäktenskap. De inläggen plockades helt enkelt bort från skärmbilderna. Pinsamt.

För den som missat det är min krönika i senaste Veckans Affärer ute på webben nu. "Samtal slår slötittande". Läs gärna och tyck till.

Förstora

Alla deltagare på Sweden Social Web Camp 2010. FOTO: Anders Frick. http://www.flickr.com/photos/andersfrick/

409 webbnördar i ett tältläger på en ö i Blekinge skärgård. Mängder med öppna seminarier, och debatter som aldrig verkar ta slut, utan fortgår mellan över och in i nästa schemalagda session.
Jag har precis kommit hem från Sweden Social Web Camp, SSWC, en icke-konferens, “unconference” för internetentusiaster, ett “webbstock”, som arrangerades av webbstrategerna Tomas Wennström och Kristin Heinonen på Tjärö, en naturskön ö i Blekinge.

Det har varit intensiva dagar, både där och på resan ned. Hela tiden har vi alla twittrat, facebookat och pratat med varandra. I de gemensamma bussarna dit, på båtresan ut till ön, under sessionerna, vid maten, ja, ni fattar vad jag menar. Det är inte annat än att man känner en viss kommunikationsabstinens efteråt. Men å andra sidan fortsätter samtalet naturligtvis online.

Seminarierna, eller sessionerna, var intressanta. Vi diskuterade entreprenörskap, medier & tidningar, politik, språk, barnporr, makt och genus, elitism, affärsmodeller, webbtjänster, mobilappar, företagskommunikation och mycket mer. De flesta sessionerna var bra, gemensamt för de som jag gick på var kanske inte att av de gav några direkta svar, men att det ställdes många rätt komplicerade, men mycket relevanta frågor.

Men det var ändå mötet med alla människor som var den stora grejen för mig. Många av dem har jag sedan länge haft en kontakt med på nätet, kanske pratat med eller till och med bråkat med. En del träffat någon gång, några fler gångar, men många aldrig öga mot öga. Men nu fick vi göra det, och vi fick chansen att prata längre än 140 tecken och naturligtvis också umgås under lite festligare förhållanden också.

Vad var trenderna då? undrade TV4:s programledare i måndags morse, när två av lägerdeltagarna, teknikbloggaren och ståupparen Karin Adelsköld och nätevangelisten Jocke Jardenberg gästade studion.
Jag säger som Jocke: Tekniken är helt borta. Det fanns visserligen tekniksessioner, men trots det känns det som att tekniken verkligen har blivit som el och vatten - den finns där och det är upp till oss vad vi vill göra med den.
Det handlar inte om teknik längre. Inte alls. Det handlar enbart om vad vi vill ha alla de här fantastiska verktygen till, och vad som krävs för att vi ska få något ut av dem.

Samtidigt har frågeställningarna fördjupats. Om vi för något år sedan diskuterade OM vi borde göra något inom sociala medier, så har de flesta nu provat det, även å yrkets vägnar, vi har fått en del reaktioner och vet lite mer om hur vi ska gå vidare. Vilka de egentligen svårigheterna är framöver. Och de är ytterst sällan tekniska, utan alltid organisatoriska, politiska eller mänskliga. Allt går att göra, men vi vet inte riktigt om våra organisationer mäktar med det, om det går att få gehör för idén internt inom organisationen, eller om människorna, kunderna, väljarna, läsarna eller vad vi väljer att kalla dem, verkligen kommer att gilla idén.

Jag hävdar fortfarande att vi än så länge befinner oss i början av den revolution som internet innebär för samhället. Och vi kan ännu bara ana utkomsten av den. Ingen vet idag svaret på frågar som hur vad ett företag ska göra på Facebook, eller exakt hur den sociala webben kommer att påverka politiken. Men i alla fall vi som var på Tjärö är helt övertygade om att webben kommer påverka samhället genomgående.

Det har diskuterats en del om elitism kring sociala medier i allmänhet och SSWC-lägret i synnerhet. Är vi som håller på sånt här en ny elit? Stänger vi ute andra?
I mina ögon känns den diskussionen rätt konstig. De allra flesta av oss som jobbar med sånt här ägnar stora delar av vårt yrkesliv åt att försöka övertyga andra att satsa på det. Att vi sedan slänger oss med interna nördiga skämt när vi tältar ihop är en annan sak, men det är inte konstigare än att folk på firmafester sluter sig samman och känner nära gemenskap. Det känns snarare som att det beror på dåligt självförtroende och överdriven självkritik.

Visst är det som David Hall skriver att den lilla bubblan som förut hänge på Jaiku har splittrats i fler mindre grupper på Twitter och i andra nätverk. Men det är en ganska naturlig utveckling. Det går inte att hålla nära kontakt med så många personer.

Den stora styrkan ser jag snarare som att gruppen är ganska heterogen. Vi har teknikgeeks, programmererare. VI har journalister och mediefolk. Vi har allmänna bloggare, ofta politiskt intresserade. VI har konsulter som är där för att snappa upp trender, lära sig och försöka infoga tankarna och idéerna i sitt arbete. Och detta ser jag som en styrka. Framför allt för att vi kan lära oss av varandra, men också för att vi skapar förståelse för andra sidor på internetmyntet, vilket hjälper oss utanför "bubblan".

SSWC är en möjliggörare. Man knyter kontakter. Man diskuterar utmaningar och problemställningar, inte sällan de allra mest knepiga. Man kommer kanske inte fram till några direkta svar, men i alla fall jag stärktes i min uppfattning om flera saker och känner mig lite säkrare på vägen framåt.

Avslutningsvis: några konkreta tankar från de sessioner och diskussioner jag deltog i:

• Crowdsourcade medier är här på riktigt. Byggföretaget Veidekke visade upp en ny tidning som hade skapats crowdsourcat med ganska fria tyglar och på mycket kort tid. Men än med imponerande var i mina ögon Piratförlagets Mattias Boström som på bara en månad hade satt ihop en bok med 182 texter från deltagarna på ön, en 591 sidor tjock webbantologi som han sålde till självkostnadspris. Köp den gärna, eller ladda ned den gratis. Ett tidsdokument.
• Entreprenörsskap. Erik Laakso, pratade om hur brukmentaliteten, Jantelagen och en sorts gammal protektionism går stick i stäv med vår moderna syn på entreprenörskap.
• Internetkonsulterna Johan Ronnestam och Björn Alberts gav tips på hur man som konsult kan ta bättre betalt för sina tjänster. Hur man måste sätta sig in i kundens - till och med personliga - situation för att få henne att öppna plånboken. Björn föreslog också att vi borde avskaffa begreppet “sociala medier”:

Dags att summera lite av det som hänt i sommar. En glädjande nyhet är att Apple inte kan förbjuda användare att låsa upp, “jailbreaka”, sina Iphones. Apple har hävdat upphovsrättsintrång, att telefonen blir känslig för virus, och mycket mer. Men nu har de amerikanska myndigheterna alltså sagt att Apple inte får förbjuda upplåsandet. Apple kan inte stänga ute program/appar som bolaget inte gillar eller som konkurrerar med deras egna, som Google Voice.
Du äger alltså din egen Iphone och har rätt att installera vilka program du vill på den, så länge du införskaffat dem på laglig väg. Vilket också är helt rimligt. De flesta som köper en fysisk produkt uppfattar det som att de äger produkten och får göra vad de vill med den. Vi köper inte upphovsrättsindustrins prat om att “du har bara köpt en licens på att få använda produkten på vissa sätt”.
Nu kontrar visserligen Apple med att garantin inte kommer att gälla om man låser upp sin Iphone. Och visst, man måste de det här beslutet i lite perspektiv.
För den stora massan spelar det här ingen roll. Även om det talas om miljoner jailbreakade Iphones, så är det fortfarande en ytterst marginell företeelse som bara de mest hängivna teknikentusiasterna håller på med. Så ekonomiskt idag spelar det här beslutet ingen roll.

Det som spelar roll är principen: Apple kan inte och får inte stänga ute program- och tjänsteleverantörer från Iphone.
Däremot behöver Apple inte - som jag förstår det - släppa in vem som helst i App Store. Där kan man fortfarande styra utbudet själva. Det konkurrenter kan göra är att bygga sina egna App-butiker för icke-Apple-auktoriserade appar. Då tvingas Apple konkurrera med App Store och “sina” appar på deras egna meriter, inte genom juridisk utestängning. På den punkten är ju Apple redan otroligt bra, så det kommer enbart komma konsumenterna till gagn.

Google har som bekant inte riktigt lyckats med sina försök till sociala nätverk. Orkuts framgångar i Brasilien kan inte riktigt räknas, och Buzz vill man nog helst inte prata om. Jag tror en stor del av problematiken ligger i företagets kultur som kanske är lite för mycket teknik och lite för lite människor för att man riktigt ska ha koll på vad som får sociala nätverk att ta fart. (Läs gärna den här analysen om Googles problem, som helt ligger i linje med vad jag skrivit tidigare.)

Men skam den som ger sig. Nu tar Eric Schmidt nya tag i kampen mot Facebook och försöker ta sig in på marknaden för sociala spel. Just nu för bolaget samtal med spelutvecklare på Playdom, Electronic Artsägda Playfish och Zynga, som Google nyligen investerade i. Exakt vad man vill skapa är oklart, ett nytt Facebook verkar det inte bli, för “världen behöver inte en kopia av samma sak”, har Google-vd:n Eric Schmidt sagt.

Men det är roligt att Google försöker på nytt. Och det är fascinerade att se att bolaget som för många ändå är själva sinnebilden av den framgångsrika webben på 00-talet, nu agerar senkommen eftersläpare som försöker haka på nya trender.
Även om Facebook är mycket mindre, ekonomiskt, än Google, så är det tydligt att den sociala webben och Facebook skördar stora framgångar just nu.
Nyligen rapporterade Facebook att nätverket har en halv miljard människor som medlemmar. Och i början av sommaren läckte det ut uppgifter om att bolaget går med bra vinst och omsätter i storleksordningen 800 miljoner dollar (2009). Samtidigt har sajten så groteskt stor trafik att det blir läskigt. I Sverige har Facebook lika många sidvisningar som de övriga 70 största sajterna tillsammans. Kolla själv med Google Adplanner.

Fler korta anteckningar och kommentarer till sommaren internetnyheter hittar ni bland mina delade objekt i Google Reader.

Gårdagens lansering av Iphone 4 rönte som vanligt stor uppmärksamhet. Men när Steve Jobs kallar den det största som hänt sedan original-iphonen för tre år sedan är det faktiskt ingenting annat än struntprat. Naturligtvis är fyran bättre än trean, men det var trean som tog världen med storm och för evigt förändrade mobilmarknaden. Det lär inte Iphone 4 göra.

Faktum är att 4:an mer är en korrigering av tidigare missar i Iphone. Ett gäng buggfixar. Apple har fixat batteritiden, gjort kameran bättre och infört multitasking (som visserligen bara är en mjukvaruuppdatering, så den ska funka även på Iphone 3GS).

Visst kan man argumentera att en förutsättning för allt detta är teknologin under skalet, den nya egenutvecklade processorn, den nya skärmen med galet hög upplösning. Och tekniken under huven ÄR viktig, jag har alltid hävdat att genomförandet är mycket viktigare än funktionslistan (fråga bara alla som äger en Sony Ericsson P1:a, om någon fortfarande använder den ;-).

Men med sin enorma marknadsföringsmaskin så ska Steve Jobs ändå få det att låta som att HD-video och videosamtal är något alldeles unikt i en mobiltelefon. Vilket det inte är.
Missförstå mig rätt, jag älskar min Iphone och jag tycker Apple är ett fantastiskt företag. Men ibland skryter man lite väl mycket, på ett sätt som inte gagnar vare sig de själva eller teknikutvecklingen.

För faktum är ju att Apple aldrig noga med att vara först med en massa tekniska finesser. Iphonen har hela tiden saknat en massa saker, först var det 3G, sedan MMS, sedan multitasking. Och batteritiden blev väldigt snabbt ett skämt för alla som använder telefonen mycket hela dagarna. Just bristen på tekniska prestanda har varit ett av argumenten MOT Iphone från flera teknikentusiaster. Och videosamtal? Kom igen! Det lanserade ju Tre omkring 2004, det är sex år sedan!

Faktum är ju att en stor del av framgångarna för Apple med såväl Iphone som många andra produkter har varit modet att plocka bort funktioner och finesser, och fokusera på andra, viktigare funktioner och finesser. Faktum är ju att vi egentligen inte bryr oss om MMS och videosamtal, vi vill hellre ha en användarvänlig telefon med ett innovativt gränssnitt.

Nej, innovationen från Apple 2010 heter inte Iphone utan Ipad. Ipad kommer att bli väldigt stor, tro mig. Titta på försäljningskurvorna.Det tog över ett år innan Apple hade sålt 1 miljon Ipods, det tog Iphone  74 dagar att nå de volymerna. För Ipad uppnåddes det på 28 dagar.

Så kom det till slut. Det lilla erkännandet att gratismodellen faktiskt inte fungerar för Spotify.
För på något annat sätt går det inte att tolka dagens omstuvning av Spotifys olika tjänstepaket. Gratispaketet har numera en begränsning på 20 timmar i månaden, men är å andra sidan öppet för alla. (Men lugn, bara lugn, alla ni som sitter på gamla gratisabonnemang på Spotify, era abonnemang påverkas inte. Villkoren gäller nytecknade abonnemang).

Antingen var det för få gratismedlemmar som konverterade till betaltjänsten, det har talats om några hundratusen, 320 000 kanske, av sju miljoner abonnemang. Eller så har annonsförsäljningen gått för dåligt. Att intäkterna inte täcker kostnaderna står helt klart, i och med att man sätter begränsningen 20 timmar på gratispaketet. Det kostar att licensiera musik och det kostar att drifta alla servrar och säkerställa bandbredd till kunderna. Eller så är det helt enkelt så att Daniel Ek och ledningen så gärna vill öka tillväxten i bolaget, och då behöver lite hängslen och livremmar för att inte riskera överbelastning i systemen och fortsatt ebb i annonsbokningsfloden. Kanske känner man av flåset i nacken från konkurrenter som Apple, som med all säkerhet planerar en egen streamingtjänst för musik.

Oavsett vilket är det naturligtvis smart gjort av bolaget. Även om jag tycker det är lite osnyggt att gömma 20-timmarsbegränsningen i en lansering av en mängd annat, som att man numera inte behöver en inbjudan för att få tillgång till Spotify. Eller att det numera finns ett billigare betalabonnemang, Spotify Unlimited för 49 kronor i månaden, för den som bara vill slippa reklamen men som inte behöver lagra låtar lokalt i datorn eller vill använda Spotify i mobilen.

Men även om gratistjänsten faktiskt försämras, så tror jag ändå att det kommer gagna Spotify. Prislappen på 49 kronor är rätt låg, och vill man bara lyssna på musik någon gång så kanske man klarar sig med 20-timmarabonnemanget. Och framför allt är tjänsten ju så fantastiskt bra att fler och fler kommer vara beredda att betala för den.

En fråga för framtiden är om det obegränsade gratisabonnemanget Spotify Free kommer att finnas kvar, eller om det kommer att fasas ut på sikt. I bästa fall går den öppna tjänsten så bra att inbjudningsabonnemangen snart blir den lilla delen av Spotify. Annars är det bara stuva om i paketen och prismodellerna igen.

Förstora

Dagens stora nyhet är utan tvekan Spotifys lansering av sina sociala funktioner, "Spotify Social", som vi kunde se ett embryo till i den senaste mobilversionen av programmet, nu lanseras på bred front. Precis som alla andra är det Facebook som står för det sociala, alltså kompisnätverket. På bara en timme har 20 av mina facebookvänner laddat ned programmet och per automatik delat med sig av sina spellistor och favoritartister. Och helt plötsligt har jag fått en guldgruva av musiktips att gräva i.

Nu ska jag villig erkänna att många av mina vänner faktiskt har en för mig rätt ointressant musiksmak. Vet inte hur många hundra spellistor jag bläddrat igenom på förmiddagen, och minst tre fjärdedelar är  är sånt som jag aldrig skulle vilja lyssna på. Men en del lockar faktiskt, och och några listor och personers smak är i mitt tycke helt fantastiskt bra. Och det räcker. Det är som att komma hem till någon och stå och titta i deras skivsamling, men istället för att diskutera musiken är jag bara ett klick och en halv sekund från att få provlyssna.

Just bristen på enkla sätt att upptäcka ny musik var ju en av de punkter Spotify kritiserades för när tjänsten lanserades hösten 2008. Så egentligen är det inte så oväntat att Spotify kommer med de här funktionerna. Det fascinerande är att man fortsätter att genomföra det så fantastiskt bra. Vänners spellistor laddas blixtsnabbt, nya vänner läggs till automatiskt, du kan prenumerera på en spellista med bara ett klick, och du får också direkt se när andra prenumererar på dina spellistor.
Helt plötsligt kommer man väldigt nära sina vänner, som en av mina vänner påpekade.

Spotify har också integrerat programmet med ens privata musikfiler man har på hårddisken, och så dina spellistor i till exempel Itunes blir automatiskt tillgängliga i Spotify. Och du kan också dela med dig av dem till dina vänner. Om musiken inte finns tillgänglig på Spotify funkar det naturligtvis inte, så du hittar fortfarande inte Beatles och Led Zeppelin.

Så hatten av till Daniel Ek och alla på Humlegårdsgatan. Ni har än en gång visat att ni håller absolut världsklass när det gäller att utveckla programvara och digitala musiktjänster. Så på den punkten är jag inte det minsta tveksam: Spotify har alla chanser i världen att bli framtidens Itunes.

Sättet som Ek & co jobbat på visar också stora likheter med Apple. Man säger inte särskilt mycket av vad man håller på med, utan låter produkten tala för sig själv. I stället lägger man alla energi på att göra produkten så bra att bloggare och användare själva marknadsför den åt dem. Det är naturligtvis en smart strategi, men också en mycket riskfylld eftersom den förutsätter att man klarar av att överraska sina sina användare positivt gång på gång. Att ett svenskt bolag lyckas med den bedriften är faktiskt ingenting annat är storartat.

Ska man vara lite kritisk så har de fantastiska sociala funktionerna ganska lite med Spotifys problem att göra: Att övertyga artister och skivbolag om att de kan tjäna pengar på att finnas med i tjänsten. För de dollar och cent som trillar ned i artisternas fickor från såväl betaltjänsten som den annonsfinansierade tjänsten är fortfarande väldigt bara småpengar. Visserligen kan man säga att detta primärt beror på att tjänsten behöver fler användare - och då kan de sociala funktionerna vara ett sätt att få det - men jag tror det krävs mer. Till exempel helt nya typer av annonslösningar och en rättvisare fördelning av intäkterna.

Den stora nyheten idag är naturligtvis att   Google slutar censurera sin kinesiska sökmotor. Jag   skrev om det detta   när Google gick och och hotade med det i januari, och jag är idag än mer övertygad om att   detta är bra.

En del   tror att Googles tillbakadragande mer är handlar om att företaget är rädda för en diskussion om bristande säkerhet i sina tjänster, att det skulle vara ett spel för galleriet, eller i alla fall inte handlar om viljan att förändra Kina. Det kan vi naturligtvis inte veta säkert, men grundaren   Sergey Brins   uppväxt i Sovjetunionen och   hans berättelser   om hur han avskydde den totalitära regimen är svåra att ifrågasätta. 

Det vi kan konstatera är att Google faktiskt agerar som en nation gentemot Kina i förhandlingarna. USA har inte varit inblandade, även om Sergey och medgrundaren  Larry Page, som   enligt uppgift   drivit förhandlingarna själva, naturligtvis har stämt av med amerikanska UD. Bara det är anmärkningsvärt, ett företag som agerar som en nation i blaterala förhandlingar. Och visst är det lite märkligt att Google som företag vågar göra det som många regeringar säkert skulle vilja, men inte vågar av risk för att förlora affärer eller ställa till med diplomatisk kris.