Makrobloggen

Storbritannien med sin stora finanssektor är ett av de länder som drabbats hårdast av finanskrisen men är också ett av de länder som gjort de största finansiella insatserna för att begränsa skadeverkningarna. Bland annat var man tidigt ut med kraftiga räntesänkningar som kompletterades med massiva köp av obligationer i syfte att hindra en finansiell härdsmälta.

Samtidigt har budgetunderskottet skenat och beräknas i år hamna kring 12-13 procent av BNP. Den brittiska statsskulden väntas i slutet av året ligga kring 80 procent av BNP vilket i runda slängar är en dubbelt så hög statsskuld som den svenska.

Visst har alla stimulansåtgärder haft effekt, vilket bland annat syns i en vändning uppåt i olika indikatorer. Dessutom har bostadspriserna efter ett brant fall åter börjat stiga och dagens siffror över arbetslösheten var faktiskt lite lägre än väntat med en arbetslöshet på 7,8 procent.

Men den brittiska centralbanken brottas för närvarande med andra problem. Bland annat har inflationen tagit fart och landade i december på 2,9 procent vilket är klart högre än bankens mål. Nu var den stora förklaringen till uppgången i december en momshöjning men även den underliggande trenden är på uppåtgående. Detta trots en svag arbetsmarknad och låga låneökningar.

Risken är att inflationsförväntningarna stiger och därmed tvingar fram en räntehöjning. Men enligt dagens protokoll från bankens senaste räntemöte den 7 januari så ser direktionens medlemmar det som en mindre risk. Snarare är uppslutningen stor kring att hålla räntan kvar på 0,5 procent och köpen av obligationer till en totalsumma av 200 miljarder pund fortsätter som planerat.

Trots vissa ljuspunkter i den brittiska ekonomin och något för hög inflation så har jag ändå svårt att se en första brittisk räntehöjning under det här året. Bankerna är fortfarande snåla med nyutlåning och den låga räntan når i betydligt mindre utsträckning än i Sverige fram till företag och hushåll. Dessutom vankas det åtstramningar i budgeten och/eller skattehöjningar som begränsar hushållens möjligheter att konsumera. Brittisk ekonom lär därför, trots ett relativt sett svagt pund, halka efter i den globala uppgången.

Skulle brittisk ekonomi överraska uppåt så är dessutom sannolikheten stor att det i sin tur beror på stigande huspriser och ökad skuldsättning hos hushållen. En sorts olycklig miniupprepning av det förlopp som bidrog till att landet hamnade i den situation där man befunnit sig under de senaste åren.