Makrobloggen

Den kanadensiska centralbanken valde att hålla sin styrränta oförändrad på 0,25 procent och dessutom hålla fast vid prognosen att ränta behöver höjas först sent under andra kvartalet 2010. Marknadsräntorna har initialt sjunkit och den kanadensiska dollarn har tagit stryk. Detta trots att landet har klarat av den globala nedgången på ett riktigt bra sätt och tillväxten numera tagit ordentlig med fart. 
Känns centralbanksstoryn och de ekonomiska förutsättningarna igen? Förutom att det diffar på några månader till den första räntehöjningen.

För visst är det så att den svenska centralbankens räntepolitik till stora delar ser ut som den kanadensiska och det är nog fortfarande så att man sneglar med stort intresse på vad som sker däröver. För det första samtalet som ringdes från Riksbanken i samband med att den svenska kronan släpptes fri hösten 1992 lär, i alla fall enligt myten, ha gått till Bank of Canada (BoC) med ett desperat rop på hjälp för hur den nya penningpolitiska regimen skulle upprättas. Så jag inbillar mig att välkända aktörer i den förra svenska krishanteringen som Stefan Ingves och Svante Öberg fortfarande har goda kontakter med kollegorna i Kanada.

Såtillvida innebär den kanadensiska centralbankens beslut att en svensk räntehöjning lär dröja. Länderna har mycket gemensamt när det gäller den ekonomiska utvecklingen; såsom stor export, stabila finanser och hushåll som gått tämligen skadefria ur den finansiella härdsmältan.  Däremot hyser jag större förståelse för BoC:s än Riksbankens beslut att hålla räntan nere. Två hyggliga argument är att den kanadensiska dollarn har gått betydligt starkare än den svenska kronan under krisen och att den kraftigt dominerande handelspartner USA har fortsatt stora problem.

Det är väl dessutom dags att sätta kanadensarna på plats inför hockeyturnering i OS och visa lite ryggrad. Vi är väl för f-n inga ”chicken-canadians” som inte tål lite ränta på bolånen.