Makrobloggen

Riksbankens aggressiva räntesättning har fått önskad effekt: prisfallet på bostäder uteblev, hushållen shoppar vidare och industrin gynnas av svag krona. Risken är att vi gjort oss beroende av extremlåga räntor, varnar VA:s Pekka Kääntä.

Under sommaren har synen på den globala konjunkturen fortsatt att pendla kraftigt. När indikatorer som exempelvis inköpschefsindex börjat stärkas har en våg av optimism sköljt över de finansiella marknaderna men det har nästan lika snabbt slagit om i dyster pessimism när den ”hårda” statistiken i form av exempelvis arbetslöshetssiffror eller detaljhandel inte lyckats leva upp till förväntningarna. Den här pendelrörelsen mellan optimism och pessimism har gett stora utslag på finansmarknaderna. Bara under de första veckorna i augusti har till exempel oljepriset rusat från runt 66 dollar per fat upp till 76 dollar för att när detta skrivs åter vara på väg ner under 70-dollarsstrecket.

Men trots att finansmarknaderna har svårt att bestämma sig för den framtida riktningen så har vi nog passerat det allra värsta i den världsrecession som snart är på väg in i sitt tredje år. För det talar starkare konjunkturindikatorer men också att länder, förutom Kina och Indien, nu förmår uppvisa tillväxtsiffror. De för oss mest näraliggande exemplen är Tyskland och Frankrike som lyckades hanka sig över nollstrecket under andra kvartalet. Och att vi nu passerat den absoluta konjunkturbotten är också en syn som delas av de flesta av världens – tidigare mycket försiktiga – centralbanker, även om det är få som hjular av upphetsning.

För svensk ekonomi ser det i sin tur ännu något bättre ut. Inköpsindex för industrin visar den kraftigaste uppgången i Europa och ligger nu stadigt parkerad över 50-strecket, hushållen har under sommaren satt på sig spenderbyxorna och bostadspriserna fortsätter att trotsa det närmast eviga tjatet om en kommande priskollaps. Priserna på småhus steg med 5 procent under den senaste tremånadersperioden och även om en del av uppgången förklaras av säsongmässiga faktorer så talar den trots allt för en tämligen stark underliggande trend på bostadsmarknaden. Arbetsmarknaden släpar sin vana troget efter i uppgången men vårens varselvåg har dämpats påtagligt samtidigt som finansminister Anders Borg laddar för nya finanspolitiska åtgärder i höstbudgeten. Det är ingen vågad gissning att en hel del av dessa åtgärder kommer att riktas mot arbetsmarknaden bland annat i form av bidrag till kommuner och landsting.

Men det är ännu för tidigt att blåsa faran över. En återgång till mer normala tillväxtnivåer i den globala ekonomin lär fortfarande dröja och en stor fråga är hur ekonomierna kommer att reagera när de stora ekonomisk-politiska stimulanserna ska dras tillbaka. För att få i gång en uthållig tillväxt som inte främst drivs av extrema offentliga åtgärder krävs egentligen en massiv förstärkning av framtidstron hos både hushåll och företag. Stora offentliga underskott, risk för stigande marknadsräntor, ett historiskt lågt globalt kapacitetsutnyttjande och förnyad försiktighet bland amerikanska hushåll är inte den bästa jordmånen för att så ska ske.

Sverige står dock återigen ut i en mer positiv bemärkelse med bland annat sparande hushåll och stabila offentliga finanser. Riksbankens dramatiska räntesänkningar har hållit uppe bostadspriserna, gett hushållen mer i plånboken och dessutom pressat ner kronan. Men inte heller här är utvecklingen utan problem. För frågan är om vi inte är på väg eller redan har utvecklat§s till en nation där hushållen gjort sig beroende av extremlåga räntor och där industrin i sin tur litar på att en svag krona alltid ska rädda deras skinn.

Svenska hushåll sticker verkligen ut i en jämförelse med andra länder när det gäller bostadslånen. Redan tidigare hade vi en hög andel hushåll som valde rörliga lån. Den här utvecklingen har dock accentuerats under senare år och enligt Svenska bankföreningen har andelen rörliga lån ökat från 20 till 70 procent av bolånestocken mellan 1997 och 2009. Att det i dagsläget dessutom är ovanligt ofördelaktigt att binda sin boränta, om man inte gör dramatiska antaganden om Riksbankens framtida räntesättning, lär betyda att trenden mot rörliga lån fortsätter.

Det här gör oss extremt känsliga för förändringar i Riksbankens styrränta. När och om tillväxten tar fart så lär Riksbanken snabbt tvingas höja räntorna från dagens löjligt låga nivå på 0,25 procent och då blir det intressant att följa hur det här påverkar såväl konsumtion som bostadspriser. Det är inte omöjligt att det fall i bostadspriserna som vi hittills i stort sett undvikit först då blir en realitet. Något som givetvis har negativa följdeffekter på både konsumtion och bostadsbyggande. En möjlig stötdämpare är att det finns ett stort sparandeöverskott bland hushållen men det är samtidigt problematiskt att det är så ojämnt spritt både geografiskt och demografiskt.

Vissa hävdar att det inte är så mycket att oro sig för eftersom den höga räntekänsligheten snarast gör Riksbankens arbete lättare. Önskad effekt på ekonomin fås ju nu ut av betydligt mindre ränteförändringar. Det ligger en poäng i detta, men egentligen enbart när det är dags att höja räntan från dagens nivå. För i resonemanget ligger ju att räntan inte ska behöva höjas speciellt mycket. Problemen uppstår då i nästa lågkonjunktur. För det ger trots allt en väsentlig större, ekonomisk effekt att trycka ner räntan från 4,5 till 0,25 procent än att göra det från säg 2,0 procents ränta. Ett alternativ är att expandera bolånestocken högst väsentligt. Men då är den enda vägen ytterligare en tjurrusning i bostadspriserna. Något som jag tror det är ytterst få som tycker är en rimlig väg.

Det kan också ifrågasättas om den svenska styrräntan under långa perioder i någon högre grad kan avvika från internationell räntesättning. På sikt har det negativ effekt på både den svenska räntemarknaden och för den svenska kronan. Väljer vi däremot att följa den internationella räntesättningen så blir våra konjunktursvängningar sannolikt större än önskvärt.

Ett eventuellt införande av euron skulle dessutom, om det nu ens var möjligt, bli en smärtsam process för svenska hushåll. I stort sett alla länder som infört euron har – med Tyskland som lysande undantag – fått en räntevinst i samband. För Sverige skulle det sannolikt bli precis tvärtom. Något för EMU-förespråkarna att fundera på.

Det här är frågeställningar som borde ligga högt på Riksbankens agenda. Vi rör oss på ny och delvis okänd räntemark och då duger det inte med att man stirrar in i sina gamla, obsoleta makroekonomiska modeller. En högst rimlig slutsats borde vara att Riksbanken faktiskt tagit i för mycket med sina räntesänkningar. Kanske inte i förhållande till sitt inflationsmål – men är det något som den senaste krisen har lärt oss så är det att centralbanker bör ha betydligt mer än inflationen att ta hänsyn till när räntan ska sättas.