Makrobloggen

Spänningen stiger i Lettland. Det sparpaket på 500 miljoner lats som den lettiska regeringen presenterade fick lite fart på både finansmarknad och de ekonomisk-politiska aktörer som kan komma att påverka skeendet. Vår finansminister har välkomnat det lettiska sparpaketet men efterlyser nu mer hjälp till Lettland från bland annat IMF. Troligen har Anders Borg också tankar på någon form av stöd från svensk sida.
Det mest akuta är dock att IMF utbetalar nödlånet för att lätta på det ekonomiska trycket som bland annat inneburit en snabbt krympande valutareserv.

Från lettiskt håll vidhåller man benhårt att det inte ska bli någon devalvering eftersom det skulle skada den lettiska ekonomin ytterligare. Dessutom ligger det ju en framtida anslutning till EMU i korten och en devalvering skulle omöjliggöra detta enligt de villkor, bland annat i form av stabil växelkurs, som EMU-länderna satt upp för en anslutning.
Samtidigt blir den lettiska resan allt plågsammare för stora delar av befolkningen.
Arbetslösheten ökar i rekordfart och de inhemska räntorna har stigit till nya rekordnivåer.
Och när de nya sparpaketen ska implementeras så lär de inhemska protesterna åter öka i styrka, vilket i sin tur leder till ny politisk turbulens och förnyad spekulation om en kommande devalvering.

Enligt mig sitter Lettland i en ekonomisk och politisk rävsax som förr eller senare kommer att leda till en devalvering. Och man kan ju verkligen fråga sig varför lilla Lettland ska tvingas genomföra den nu pågående plågsamma resan när Sverige i sin tur smet ut genom devalveringsbakdörren 1992. Och det var ju inte bara Sverige utan även länder som Finland och Storbritannien tog sig genom sina krishärdar bland annat med hjälp av svagare valutor.
Eller för att ta två exempel som är mer närstående i tiden, nämligen Island och Ungern.
Visst finns det olikheter mellan dessa länder och Lettland men även avgörande likheter som exempelvis en konsumtions- och spekulationsfest huvudsakligen finansierad genom överbelåning i utländska valuta. När den ekonomiska krisen slog klorna i Island respektive Ungern gjordes visserligen några tappra försök att hålla uppe valutakursen men när det verkligen började gunga under fötterna så övergavs den strategin. Valutorna i respektive land har sedan dess försvagats rejält med mellan 25 till 50 procent (ännu mer om man räknar från tidigare toppnivåer). Det har inte löst alla problem i dessa två länder men det har definitivt lättat på det ekonomiska trycket. På Island, som mer eller mindre befann sig i ekonomiskt koma, törs man numera blicka framåt. Något som en lettisk devalvering skulle kunna göra för Lettland.

Därför har jag svårt att förstå den lettiska och de andra inblandade parternas vurm för en fast växelkurs som hur man än räknar måste betecknas som övervärderad. Att IMF ställer som krav för att ge Lettland nya lån att budgetunderskottet ska vara högst 5 procent av BNP samtidigt som AAA-rankade länder som Storbritannien och USA dras med underskott uppemot 15 procent av BNP känns allvarligt talat som hyckleri. Samtidigt som den svenska regeringen mest tycks oroa sig för SEB:s och Swedbanks väl och ve. Om bankerna inte klarar en lettisk devalvering och inta kan få ägarna att skjuta till nya pengar så får vi väl helt enkelt ta och förstatliga dem, rekonstruera och sälja dem vidare med god förtjänst om några år. Det är inte marknadsekonomins undergång att två på vissa sätt illa skötta banker går i sank, snarare tvärtom.

Så släpp laten och letten fria!