Makrobloggen

Förstora

För en svensk i min ålder är det egentligen ganska enkelt att beskriva den ekonomiska situationen i Lettland. Det är bara att säga att landet befinner sig i en kris som i mångt och mycket liknar den svenska finans- och konjunkturkrisen i början av 1990-talet - bara det att den är fyra resor värre.

I år väntas Lettlands BNP krympa med uppemot 15 procent och arbetslösheten dubbleras jämfört med fjolåret och landar på dryga 15 procent. Inflationen som så sent som i maj 2008 låg på svindlande 18 procent är numera ett minne blott och priserna väntas som en följd av det svaga efterfrågeläget börja sjunka istället. Och trots kraftiga nedskärningar i statsbudgeten så pekar prognosernas på ett budgetunderskott över 10 procent vilket är klart över det budgetmål om maximalt 5 procents underskott som Internationella Valutafonden (IMF) satt upp som krav för att ge sina nödkrediter till landet.

Så att det är på väg käpprätt åt skogen är ingen underdrift kan nog vem som helst med lite sunt förnuft räkna ut. Att cirka 50 procent av befolkningen säger sig vara villiga att emigrera är väl också ett tydligt tecken på att många letter har gett upp.

Regeringens åtgärder för att hantera krisen har än så länge mest handlat om att kraftiga besparingar i de offentliga utgifterna och sänkta löner för att genom en så kallad interndevalvering få ordning på de offentliga finanserna och förbättra landets konkurrensförmåga. Det har dessutom under i princip hela den här förskräckliga resan funnits en stor uppslutning bland politiker och i näringslivet att hålla den lettiska valutan, lats fasta kurs mot euron. En linje som stöttas av bland annat EU och den svenska regeringen.

Allt fler utomstående bedömare börjar dock inse att den lettiska situationen är ohållbar. Den inslagna vägen riskerar att bli en lång och plågsam process som dessutom slår undan benen för fortfarande fungerande delar av det lettiska näringslivet. Något som i sig har betydande negativa konsekvenser på de riktigt långsiktiga tillväxtförutsättningarna. De flesta utomstående bedömare förordar helt enkelt en rejäl devalvering av valutan som efter en sådan åter knyts till euron. Ett mer radikalt förslag är att man helt enkelt inför euron i Lettland. Det börjar också att internt i Lettland höras försiktiga röster om att en devalvering är den enda rätta vägen.

Själv är jag inte bara övertygad om att en devalvering är ett måste utan är också tämligen säker på att en sådan kommer att genomföras redan innan utgången av det här året. Man behöver inte ens hålla med om de ekonomiska argumenten för en devalvering utan det räcker egentligen med att hänvisa till det mänskliga lidandet som dagens ekonomiska politik innebär och den politiska oro som det här sannolikt kommer att göda.

Visst har letterna till stora delar själva försatt sig i denna prekära situation men det gjorde Sverige också innan 1990-talskrisen. Därför känns det också lite hycklande att Sverige förordar att Lettland håller sin fasta växelkurs för att skydda de svenska bankerna.
Däremot kan Lettland inte räkna med samma gynnsamma ekonomiska utveckling efter en devalvering som den Sverige fick efter sin. På sin tid fick Sverige extra draghjälp av en världskonjunktur på väg uppåt men samma tur med tajmningen har definitivt inte Lettland.
Den just nu mycket svaga världsekonomin är också det främsta argumentet mot en snabb devalvering. För utan en ordentlig kickstart av exportindustrin kan de kortsiktigt negativa effekterna i form av exempelvis ökad skuldbörda och minskat internationellt förtroende vara alltför kostsamma. Så för mig är en lettisk devalvering mest en fråga om tajming.