Kvinnor & makt

Kvotering är ett misslyckande. Men låt oss inse faktum. Vi har misslyckats.

Trots många års debatt kan vi konstatera att inget händer. Eller, jo. Det visar sig hända när vi har ett kvoteringshot hängande över oss.

Vi gick från några få procent till typ 16 procent kvinnor i börsbolagens styrelser efter att Margareta Winberg hotade om kvotering. Efter regeringsskiftet 2006 försvann det hotet och då hände i princip ingenting. Den ökning vi kunde se var snarare ett resultat av att bolag utan kvinnor i styrelserna avnoterades än att så många fler kvinnor kom in.

I Almedalen för en dryg vecka sedan debatterade jag kvotering. Det var Kristdemokraternas kvinnoförbund som bjudit in. Under ledning av briljanta Ulrika Schenström debatterade jag tillsamman med Meg Tiveus, Carina Lundberg Markow, Annika Elias och Maria Ludwigsson. Det märkliga var att den enda som var emot kvotering i panelen var den sistnämnda.

Några av oss försökte inför debatten fundera ut vad det berodde på att just Kristdemokraternas kvinnoförbund valt en sådan panel. Var det för att det var svårt att hitta personer som var negativa till kvotering som ville ställa upp i en debatt? Eller var det ett utslag av passiv aggressivitet mot moderpartiet som ju så tydligt tagit ställning mot kvotering?

Lite märkligt var det när man innan debatten gjorde en egen dragning där man sa sig vara emot kvotering. Eller kanske inte. Man var emot det i dagsläget, men kunde tänka sig att bli för kvotering senare.

Lite märkligt, måste jag säga.

Maria Ludwigsson, som ju var den enda kvoteringsmotståndaren i gruppen, är en duktig debattör och jag har full respekt för hennes principiella ståndpunkt när hon förklarar varför hon är emot kvotering.

Lite svårare blir det att förstå när man säger att vi är principiellt emot kvotering just nu, men vi kan ändra oss lite senare. Då kan vi byta princip. Det är kanske så att vi bara inte tycker att det är tillräckligt ojämställt just nu, men om ett tag kanske måttet är rågat. Eller?

Särskilt märkligt blir det när samma förbund går omkring med t-shirts där det på ryggen står”kryssa en kvinna”.

Nu är inte Kristdemokraternas kvinnoförbund särskilt unika i sitt ställningstagande. Vi är många som bytt fot i frågan. Hade du fråga mig för fem år sedan hade jag sagt nej till kvotering. Och det gäller för många andra.

Om detta skrev jag och flera av näringslivets representanter en debattartikel i SvD  häromdagen. Här visar vi på flera undersökingar som ger gällande att opinionen vänt och allt fler ser kvotering som ett nödvändigt ont.

Vindarna vänder nu. Näringslivets makthavare har försuttit sin chans att lösa den irrationella maktfördelningen själva. Många länder följer nu Norges exempel och EU blir allt mer intresserade av kvotering som lösning, enligt en artikel i SvD häromdagen. 

Vore inte det ironiskt ändå. Vi började diskutera kvotering långt före alla andra länder. Vi hade en utredning som Catarina af Sandeberg gjorde åt den förra regeringen med ett förslag anpassat efter svenska förhållande, men som helt kastades ut vid regeringsskiftet. Och nu står vi här, omsprungna av ett flertal länder på jämställdhetsfrågan och riskerar att ändå tvingas införa kvotering för att man på EU-nivån insett problemet.

Visst hade det varit bättre om allt hade lösts på frivillig basis utan lag. Eller att vi åtminstone löst det inom landet själva utan EU:s inblandning.

Om jag hade fått önska fritt hade jag önskat mig en blocköverskridande överenskommelse som gav frågan legitimitet här hemma. Jag hade önskat mig en lösning som resten av av Europa hade kunnat beakta och ha som förebild. Men jag är pragmatiker. Om det krävs ett EU-direktiv så tackar jag och tar emot. För misslyckande är till för att lära av. Inte att återupprepas.