Kvinnor & makt

I början på mitt vuxenliv drev min mamma en skönhetssalong. Där extraknäckade jag på helger och lov. En av mina arbetsuppgifter var att göra manikyr på den lilla stadens damer.

Det händer något särskilt när man sitter mitt emot en kvinna, som har bestämt sig för att lägga en timme och några hundralappar på sig själv. Så fort man tar deras hand kommer deras livs historia. Det var ibland tuffa historier.

Jag minns särskilt en dam, vi kan kalla henne Sigrid. När hon kom till mig var det första gången hon klev utanför dörren sedan hennes mans begravning några veckor tidigare. Hon hade varit så trött, sa hon. Det hade varit så mycket med begravningen och framförallt med kaffet efteråt som serverades i hennes hem.

Hon beskriver mycket tillbakahållet alla moment. Bland annat hur hon dammsugit väggarna inför mottagningen!!!

Hon läser upp sin långa att-göra-lista ur huvudet för mig och vad jag hör är hur en kvinna som just förlorat sin livskamrat, tvingar sig att lägga sorg och förtvivlan åt sidan. Ensamheten och oron för framtiden får hon ta itu med senare, nu ska hon prestera. Hon ska tillhandahålla en plats där mer perifiera människor kan komma och minnas hennes man. En sista gång ska hon visa sig vara den perfekta hustrun. Sedan kan hon bryta ihop.

Och det gjorde hon. Ensam.

Varför bad hon inte om hjälp? Varför skrek hon inte till de mer perifiera människorna att de kunde fixa begravningskaffet medan hon grät ut sin sorg? Varför bad hon inte om tröst? Varför berättade hon inte för människor i sin närhet hur hon mådde, utan vände sig till en 19-årig helgmanikyrist? Och framförallt, hur bar hon sig åt för att inte gå sönder?

Jag tänker på Sigrid nu, när jag samlar ihop enkätsvaren från kvinnorna i mitt nätverk VA Kvinna och bland dem på listan över näringslivets 125 mäktigaste kvinnor. Här finns historier om osynliggörande, kränkande kommentarer, tafsande och ifrågasättande av deras kompetens och förmågor bara på grund av att de är kvinnor. När jag får så många historier samlade på en gång, känner jag samma vanmakt som jag gjorde för snart ett kvarts sekel sedan när jag satt med Sigrids hand i min. Varför knyter vi näven i byxfickan? Varför skriker vi inte? Det finns en sådan sprängkraft i dessa historier att om alla kvinnor skrek ut samtidigt är jag säker på att glastaket skulle rämna av decibelnivån.

Och förutom att vi skulle kunna få upprättelse, så skulle det kanske bli lite lättare för nästa generations kvinnor. Våra döttrar.

Men vi biter ihop och presterar. Hittar nya källor till styrka och tänker att vi får tänka på det där lite senare. Nu måste vi fokusera. Det blir som att borsta en tand med en för hård tandborste. Det blöder lite ibland, men det slutar snabbt. Lite får man tåla. Det kostar att vara med. Efter en tid har vi borstat bort emaljen och då slutar det aldrig att ila. Vi måste börja berätta!

Jag kunde inte göra så mycket för Sigrid mer än att hålla hennes hand och lyssna. Jag målade hennes naglar blodröda för att påminna henne om hennes mod och passion. Därefter gick jag hem och grät. Bet ihop och gick tillbaka till jobbet.