Kvinnor & makt

Jag skrattade gott åt alla jämställdhetsgliringar på Guldbaggegalan häromveckan.

Inte så mycket åt Johan Glans kastrationsångest, även om jag tyckte den var rätt kul. Inte heller åt könsbytarmaskinen, som i och för sig möjliggjorde adresserandet av ojämställdheten i filmbranschen.

Allt detta var visserligen roande, men föll rätt platt när det i nästa sekund kommer lättklädda damer på scenen som åmade sig kring männen. Men jag kunde ta det också utan att få andnöd.

Nej, vad som roade mig mest var applåderna som Lisa Siwe fick när hon sa i sitt tacktal att hon inte ville bli kallad för kvinnlig regissör.

Det är något man kan applådera oavsett vilken ståndpunkt man har i jämställdhetsfrågan. Jag tror att det fanns de som applåderade hennes uttalande för att de tolkade det som att hon var trött på jämställdhetsdiskussionen. Bredvid dem satt nog några som applåderade för att hon tog upp problemet med att prefixet ”kvinnlig” visar att hon är annorlunda än normen man.

Det prefixet har nämligen en värdering i sig. Skulle man i stället sätta ”manlig” framför menar man nämligen något helt annat. Då är det en stark, viril person. En kvinnokarl. Utöver yrket är han alltså en riktig karl. Manlig, helt enkelt.

Prefixet kvinnlig däremot, betyder inte kurvig, ljuv eller femme fatal, i det här fallet. Det betyder i bästa fall bara just annorlunda, men ofta också värd lite mindre och inte sällan lite sämre. Se bara på jargongen inom sporten. Det signalerar också att hon kan ha andra saker att ta hänsyn till, som barn och familj eller varför inte nerverna och pms.

Jag förstår att Lisa Siwe inte vill bära alla dessa eventuella värderingar före sin yrkestitel. Vem vill det? Vi vill naturligtvis alla bara vara den vi är och jag går då inte omkring och tänker på vilket kön jag har dagarna i ända.

Men. Jag tror att vi går i en fälla när vi släpper det prefixet också låtsas att vi är män. Bara för att vi inte säger det, så försvinner inte fördomarna eller ens könet.

Jag brukar kalla det här för ”don’t mention the war”-problemet, efter en sketch med John Cleese där han är så rädd för att nämna andra världskriget för ett par tyskar att han inte kan tänka på något annat. Resultatet blir att kriget dominerar hela deras möte och det enda han gör är att förolämpa dem.

Problemet är nämligen inte att vi är annorlunda. Vi är alla annorlunda, vilket är själva charmen med mångfald. Problemet är att vi blir behandlade annorlunda på grund av kön. Det måste adresseras och inte förnekas.

En kollega fick ett mail i förra veckan efter att han hade skrivit en nyhetsartikel om jämställdhet. Avsändaren skrev:

”Efter 32 års äktenskap kan jag konstatera att vi är olika, min fru och jag.”

Jaha. Prova nu att leva med en man i 32 år så kanske du upptäcker att ni också är olika.

Det finns forskning som visar på diametralt olika saker när det gäller hur lika eller olika vi är, vi män och kvinnor. Men den som jag förlitar mig mest på visar att det absolut finns skillnader mellan könen (förutom det uppenbara), men skillnaderna mellan individerna i varje grupp är större än mellan grupperna i sig. Så om det är ett individualistiskt samhälle vi vill ha, så hjälper det inte att ducka för prefixet ”kvinnlig”. Tvärtom finns det en risk att vi förstärker fördomarna att allt kvinnligt är lite mindre värt om vi tar avstånd från det. Varför annars ta avstånd?

Så tills vi lever i ett samhälle där kön inte längre spelar någon roll ska jag med högburet huvud kalla mig själv för kvinnlig reporter, även om jag förstår att det kostar mig.