Kvinnor & makt

Nu förstår jag. Jag har varit förbryllad över de argumenten som framlagts i kritiken mot moderaternas nya jämställdhetsplattform.

Men tack Johan Norberg, för förtydligandet. I en krönika i Dagens Industri skriver han:

"Men framför allt är det [kvotering, reds anm.] naturligtvis ett hån mot alla kvinnor som vill ha sina positioner för att de har förtjänat dem och inte för att regeringen tycker att de har rätt könskromosomer."

Där föll det på plats. Kvoteringsmotståndarna anser alltså att styrelseplatser är en belöning för något och detta något är inte något som kvinnor har gjort sig förtjänt av. Alltså är männen i Johan Norbergs ögon mer kompetenta och mer förtjänta av den ekonomiska makten än kvinnor.

Han skuldbelägger också Erin Callan, ekonomichef på Lehman Brothers, för finanskrisen. Anledningen till det är att hon är kvinna. Hade hon varit man hade hon haft mer kompetens av just finansbranschen, men det fanns tydligen ingen kvinna att uppringa med den erfarenheten. Inte i hela USA. Visst, han påpekar att det fanns andra inkompetenta i bolagets ledning, men det är bara hon som nämns vid namn i hans krönika. Slutsatsen är att om Lehman Brothers bara hade anställt en man hade allt varit som förr och vi kunde alla bo i vitkalkade små hus med välskötta rosenbuskar i rabatterna. I denna idyll skulle vi kvinnor kunna gå i städrock och papiljotter på dagarna för att framåt kvällen piffa till oss lite inför den allsmäktige mannens återkomst. Vilken tur att han valde att komma hem och försörja oss idag också. Hoppas att han kommer hem även imorgon så att vi slipper bo under en bro.

Johan Norberg tror att marknadsekonomin kommer att lösa problemet själv.

”Om bolag med fler kvinnor i styrelsen klarar sig bättre vinner de ju i den fria konkurrensen och då kommer marknadskrafterna att föra in fler kvinnor till styrelserna utan kvotering.”
 

Problemet är att marknadsekonomin inte är ett perfekt system. Lika litet som demokrati. Dock är det det bästa systemet vi har och därför bör vi värna om det. Men om marknadsekonomin hade fungerat perfekt hade vi inte haft något problem med ett ojämställt arbetsliv. Eftersom kvinnor tjänar mindre än män borde de ju redan fått toppjobben. Det vore ju det mest ekonomiska. Kvinnor är mer utbildade än män och kvinnor vill lika mycket som män. Ett målande exempel på att kompetens inte styr utfall är hos affärsjuristerna. I decennier har kvinnor dominerat på juristlinjen och också haft de bästa resultaten. Utfallet hos de prestigefulla affärsjuristerna är 9 procent på partnernivån.

Men även bland den grupp som (felaktigt) ofta lyfts fram som den största rekryteringsbasen för toppjobben, civilingenjörerna, står inte utfallet i relation till basen. 2008 rapporterade Nyteknik.se att 22 procent av alla aktiva civilingenjörer var kvinnor. Men i koncernledningarna bland börsens storbolag med teknisk inriktning, där 140 av 415 personer var civilingenjörer, fanns 3 kvinnor. En med operativt ansvar, en informationschef och en HR-chef. Det är alltså 2 procent.

Av detta kan man dra en av två slutsatser:

Alternativ 1: Det finns strukturella problem som hindrar kvinnor att nå dessa positioner.
Alternativ 2: Kvinnor är inte tillräckligt kompetenta för att få toppjobben och därför är den ekonomiska makten rättvist fördelad.

Jag skulle verkligen vilja höra den politiker, eller den debattör, som öppet erkänner sig vara anhängare till alternativ 2. Kom igen nu. Visa var ni står.