Kvinnor & makt

När drottning Kristina föddes sägs det att det sköts salut som om hon varit en pojke. Obskyra förklaringar har florerat om att hennes klitoris varit svullen och därför misstagits för en penis. Yeah right! Man såg vad man ville se. Det var en makthavare som skulle födas och man förväntade sig ett gossebarn.

Hon uppfostrades till kung, inte till drottning. Omgivningen hade så svårt att hantera en kvinnlig makthavare att man i stället förhöll sig till henne som om hon vore man. Är det då konstigt att hon uppförde sig som en? Hennes okvinnlighet har varit ämnet för många forskare, och historiker ansåg till och med att hon var hermafrodit, en man i en kvinnokropp. Man öppnade till och med hennes grav på 1960-talet för att finna bevis för att hon inte var en ”riktig kvinna”, men man fann inga sådana. Tvärtom visade kvarlevorna att hon var kvinna.

När jag studerade på universitet sa en professor i statsvetenskap en gång att det aldrig hade funnits några stora kvinnliga presidenter eller statsministrar. När jag protesterade och nämnde Margaret Thatcher fnös han.

”Men hon kan ju knappast kallas kvinna.”

En kvinna med makt är alltså inte en riktig kvinna, alltså har det aldrig funnits en kvinna med makt. Logiskt.

Om det hade funnits lika många regerande drottningar som kungar i Europa under 1600-talet hade ingen ifrågasatt drottning Kristinas kvinnlighet.

Men historien såg inte ut så. Statschefer hade skägg. Där får man säga att kungahusen numera är mer jämställda.

Men hur ser det ut i näringslivet? Hur ser en vd ut? Vi vet att det inte är en kvinna. Men vilka andra egenskaper förväntar vi oss att en vd har?

Får en vd gråta eller fnittra? Får en vd längta hem eller vara nervös? Självklart, säger du. Det gör ju alla. Men hur vet du? Har du sett din chef gråta av frustration eller trötthet? Har du hört din chef säga att han eller hon har ont i magen av oro för hur marknaden ska ta emot den kommande kvartalsrapporten?

Rent logiskt vet vi att det här händer, men eftersom vi aldrig sett det lär vi oss att man ska behärska sig. Ledarskap är alltså att stänga in känslor och hålla uppe skenet att man är oberörd av allt. Signalen nedåt i organisationen är att om du känner något så är du inte ett ledarämne.

Jag har nyligen lärt känna en kvinna som har en hög position på ett stort börsnoterat bolag. Hon beskrev sitt jobb som världens roligaste. Men det dröjde inte länge förrän tonen förändrades.

”Jag är så jävla trött på att hålla tillbaka för att passa in i ramen”, sa hon ilsket.

Hon berättade om möten där män ideligen sitter och bekräftar varandra som om de just hade uppfunnit skivat bröd, trots att ingen sagt något innovativt på flera år. Hon är frustrerad över att tvingas hålla tillbaka sin energi för att kulturen på företaget inte ger utrymme för hela hennes personlighet. Den energi hon kunde lägga på arbetet går alltså delvis till att hålla tillbaka sig själv. Vilket slöseri, tänker jag. Tänk hur mycket hon skulle kunna inspirera andra om hon fick blomma ut.

Hon funderar nu på att söka sig vidare. Kvar i organisationen blir de som antingen inte kommit till samma insikt eller de som klarar av att lämna kvar delar av sin personlighet hemma när de går till jobbet.

Jag ser fram emot den dagen då vi öppnar upp en grav för att dissekera kvarlevorna av den känslokalla vd:n för att se om det verkligen varit en riktig människa av kött och blod.