Kvinnor & makt

”Jag hoppas att du har läst SvD:s ledarsidag idag. Det är Camilla-fest.” Så löd morgonens första SMS och det kom från min förre chefredaktör Pontus Schultz.

Jag kastade mig över tidningen och läste Thomas Gürs intressanta artikel om orsaken till det manliga och kvinnliga riskbeteendet. Jag vet inte om hans analys kan verifieras rent vetenskapligt, men det är åtminstone intressant.

Han menar att män har varit kanonmat och kvinnor mer värdefulla av rent reproduktiva skäl. Därför skickar samhällen ut män att ta risker för samhällets fortlevnad och utveckling, medan man vårdar sina kvinnor ömt (nåja). Logiskt. En kvinna kan föda ett barn per år, medan en man kan befrukta flera hundra kvinnor per år. Ja, rent teoretiskt alltså. Således behöver ett samhälle fler kvinnor än män för att överleva, liksom en lejonflock behöver fler honor. Man kan också tänka sig att för att få män att riskera livet så måste man fylla risken med ett värde. Ett sådant värde skulle kunna vara hjältestatus.

Historiskt sett så har kvinnan hyllats som helig. Menstruationen sågs som ett mirakel, eftersom att förlora blod i allmänhet var livsfarligt. Att varje vuxen kvinna kunde förlora blod varje månad och ändå överleva ansågs magiskt och kopplades till månen som också fylldes på varje månad. Men lika mycket som den vördnaden var baserat på okunskap är hyllningen av risktagande.

Kanske är gentlemannabeteendet, att öppna dörrar, betala notan osv, en kvarlevnad av denna vördnad. Men mycket har gått fel på vägen. Kvinnor har brännts på bål som häxor, omyndigförklarats, skändats och stenats.

Men Thomas Gür skriver också saker jag inte förstår.

”Medan de flesta samhällen sett nästan varje vuxen kvinna som en respektabel samhällsmedlem, har de hållit inne med respekten för män till dess att de gjort sig förtjänt av den.”

Vilka samhällen menar han då? Jag kan då rakt inte komma på några. Tvärtom har de flesta samhällen jag kommer på byggt på det motsatta. Här skulle jag gärna vilja att Thomas Gür utvecklade.

Men han skriver något viktigt. Han skriver att vi i jämställdhetsdebatten glömmer att det finns fler män i botten av samhället och inte bara i toppen. Hans slutsats är därför att det inte finns någon könsmaktsordning. Där vill jag protestera. För mig betyder könsmaktsordningen ett fängelse för båda könen. Det hindrar generellt kvinnor att nå toppen och får män att begå dumheter för att leva upp till normen. Normerna sorterar in oss i en värdeskala och styr våra handlingar och samhällets förväntningar på oss utifrån vilket kön vi har. Alltså könsmaktsordning.

Att den är mer komplicerad än att män är vinnare och kvinnor förlorare tror jag ingen har hävdat (och har de det så får det stå för dem).

Män blir oftare lämnade av sina fruar på grund av könsmaktsordningen. Pojkar får sämre betyg än flickor på grund av könsmaktsordningen. Män missbrukar alkohol och droger i större utsträckning än kvinnor på grund av könsmaktsordningen. Män förlorar vårdnadstvister oftare än kvinnor på grund av könsmaktsordningen. Män tar ut mindre föräldraledighet än kvinnor på grund av könsmaktsordningen.

Listan kan göras hur lång som helst. Liksom den omvända, alltså den som listar vad kvinnor förlorar på könsmaktsordningen.

Det intressanta är vad samhället förlorar. Thomas Gür är inne på det, att vi inte längre lever under hot att delar av befolkningen kan dö och att vi därför måste kunna återhämta oss snabbt.

Thomas Gür skriver att de ”samhällen som hindrar kvinnor att utföra sådana värv som tidigare har förknippats med manligt risktagande eller typsikt manliga sysslor, kommer med nödvändighet att halka efter de samhällen som förmår att se till att såväl kvinnor som män med minskat risktagande kan komma till sin rätt.”

Först och främst vill jag ändå hävda att de som sitter i fängelse (som han lyfter fram som exempel på personer på samhällets botten) knappast gör det för att de är mindre riskbenägna. Troligare i så fall att det här är förlorarna på riskbeteendet, de som skulle ha dött förr i tiden.

Men oavsett så definierar han alltså den ordning, som jag vill kalla för könsmaktsordning, men som han inte vill namnge, som ett samhällsproblem. Hans resonemang är knivskarpt. Hade han också kommit med några förslag på hur vi skulle uppnå förändring så hade det verkligen varit Camilla-fest. Nu nöjer jag mig med att konstatera att artiklen ändå var bra och ovanlig för att vara på SvD:s ledarsida.