Idag skriver Sven Hagströmer med flera på DN Debatt  att vi behöver fler kvinnor på ledande positioner i svenskt näringsliv. Jag kan förstås inte annat än att hålla med. Särskilt gillar jag den här formuleringen:

Artikelförfattarna ska också ha cred för att faktiskt ge konkreta råd till hur företagen ska göra för att professionalisera sina rekryteringsprocesser. Vi är annars rätt vana vid hur kvoteringsmotståndare och maktkramare nöjer sig med att säga att det är fel eller att det inte går.

Kvotering är ett misslyckande. Men låt oss inse faktum. Vi har misslyckats.

Trots många års debatt kan vi konstatera att inget händer. Eller, jo. Det visar sig hända när vi har ett kvoteringshot hängande över oss.

Vi gick från några få procent till typ 16 procent kvinnor i börsbolagens styrelser efter att Margareta Winberg hotade om kvotering. Efter regeringsskiftet 2006 försvann det hotet och då hände i princip ingenting. Den ökning vi kunde se var snarare ett resultat av att bolag utan kvinnor i styrelserna avnoterades än att så många fler kvinnor kom in.

Igår kväll blev jag bjuden på tjejmiddag hemma hos Meg Tiveus som bor tre mil utanför Visby. Jag tänker inte berätta mer om det, mer än att det var en juvel av systerskap och värme som jag kommer att bära med mig länge. Det illustrerar också min upplevelse av Almedalen.

Vi landade här i söndagsmorse, jag och vår eventchef Maja Siösteen. Vi dök rakt in i debatten redan i söndags. Störst behållning hade jag av Ledarnas seminarium om värdestyrt ledarskap med fokus på jämställdhet.

Marit Hoel inledde och berättade om erfarenheter om kvoteringslagstiftningen i Norge. Kort drog hon historien om hur 140 direktörer såg ut när de samlats för att få beskedet att kvoteringslagen skulle införas. Det fanns ingen hejd på katastrofscenarierna som först målats upp. Allvarligast var att bolagen skulle lämna börsen och kanske till och med Norge för att slippa kvinnorna.

Det skulle nog inte vara helt friktionsfritt, säger den unge småbarnspappan mycket försiktigt och nästan viskande.

Marken verkar minerad. Man skulle kunna tro att det var en ny gasledning som ska dras genom Östersjön, en skyskrapa som ska byggas i Nationalstadsparken eller kanske en njurtransplantation.

Men så är det inte. Vad den unge mannen bävar för är hur han ska berätta för sin chef att han vill vara föräldraledig. Barnet är snart ett år, så hans chef måste ju rimligen förstå att det här ligger i ”farans riktning”. Konstigt att inte chefen själv har initierat ett sådant samtal, tänker jag.

Jämställdhet är när män och kvinnor har samma möjlighet att forma samhället och sina liv. Jämställdhet är alltså en grundsten i demokratin och borde därmed ligga högt upp på våra folkvaldas prioriteringslistan.

Därför är det välkommet när alliansens jämställdhetspolitiska arbetsgrupp nu presenterar sin rapport. Men säg den lycka som varar.

Det en tunn soppa, med mycket ord och få löften. Istället för en konkret åtgärdsplan så består den mest i svepande formuleringar och ingen direkt problemformulering.

Det första jag gör när jag kommer till Hilton Brussels är att slå på tv:n för att få in en nyhetskanal samtidigt som jag snabbt packar upp min väska. Jag blir omedelbart erbjuden att för 19 euro få se på porr i 24 timmar på tre olika språk. Ett erbjudande som jag avböjer och bläddrar vidare bland kanalerna samtidigt som jag febrilt letar efter en kjolgalge. Ger upp och inser att om man har porr som startsida på hotellrummets tv har man nog gjort analysen att kjolgalgar är överflödiga.

Det är EU Kommissionen som har bokat in mig på hotellet. Samma hotell som dagen efter ska stå värd för konferensen ”Non-legislative initiatives to promote gender equality at the workplace.” EU Kommissionen har uppmärksammat Veckans Affärers undersökning Sveriges bästa arbetsplatser som genomlyser och analyserar företagens jämställdhetsarbete och utfall och det är därför vi är i Bryssel.

Hela resan blir en märklig studie i jämställdhet. Redan på planet blir jag och kollegan Maja avbrutna av en man som lyssnat in på vårt samtal om vad vi tror konferensen ska leda till och vilka kontakter vi vill knyta upp medan vi är där.

Ett av de få råd som jag ger kvinnor när jag är ute och föreläser är att aldrig gå ner i arbetstid. Det är få saker som lika tydligt bromsar kvinnors karriärutveckling och ekonomiska oberoende. Dessutom slår det direkt på pensionen.

Jag har själv arbetat deltid och i mitt fall resulterade det endast i mindre lön. Inga arbetsuppgifter försvann. Jag jobbade bara fortare, umgicks mindre med kolleger och tog med mig jobb hem. Det var ingen dramatisk arbetstidsförkortning, jag gick klockan fyra på dagarna i stället för fem.

Det fanns naturligtvis en uppsida också. Visst var det skönt att ha middagen avklarad klockan sex i stället för klockan sju och få lite mer vaken tid med barnen på eftermiddagen. Men i stället för att dela på den så kallade helvetestimmen mellan dagis och hemmet förbi affären med trötta barn och en ännu tröttare mamma, så fick jag – eller rättare sagt – tog jag det ansvaret själv. Jag slutade ju tidigare. Barnens pappa kom längre och längre ifrån barnens vardag och vårt förhållande blev allt mindre jämställt. Efter några månader gick jag upp till heltid igen och vi strukturerade om vår vardag. Det innebar visserligen att vi i stället fick skaffa oss hjälp. Morfar kallades in för hämtning på dagis och vi anlitade en städerska.

Idag har jag fått många kramar. Både fysiska och digitala.

Anledningen är att många har läst dagens Resumé där huvudstoryn är att jag på denna blogg fått en hel del mindre trevliga kommentarer. Vid en genomgång av dessa spårades IP-numren till förlagets egen server. Några av kommentarerna kom alltså från mina egna arbetskamrater.

Det var naturligtvis himla tråkigt att få veta det. Men egentligen inte konstigt. Arbetar man med jämställdhetsfrågor så möter man motstånd. Det motståndet tar sig många uttryck.

Dessutom finns det alltid dem som provoceras av kvinnor med makt. Vi får ofta anonyma brev och mail i samband med publiceringen av vår lista över Näringslivets 125 mäktigaste kvinnor. De går ut på att misskreditera kvinnorna på olika sätt.

Syftet med sådana kommentarer eller brev är att få en person att bli tyst och osynlig. Det är bara i tystnaden man blir ett offer. Det enda sättet att bemöta det på är att lyfta upp det till ytan.

Troll spricker i solen.