I början på mitt vuxenliv drev min mamma en skönhetssalong. Där extraknäckade jag på helger och lov. En av mina arbetsuppgifter var att göra manikyr på den lilla stadens damer.

Det händer något särskilt när man sitter mitt emot en kvinna, som har bestämt sig för att lägga en timme och några hundralappar på sig själv. Så fort man tar deras hand kommer deras livs historia. Det var ibland tuffa historier.

Jag minns särskilt en dam, vi kan kalla henne Sigrid. När hon kom till mig var det första gången hon klev utanför dörren sedan hennes mans begravning några veckor tidigare. Hon hade varit så trött, sa hon. Det hade varit så mycket med begravningen och framförallt med kaffet efteråt som serverades i hennes hem.

I denna veckans nummer av Veckans Affärer skriver jag en krönika om kvinnor som hindras att göra framgång antingen av sin omgivning eller av en dålig självbild präglad av samhällets värderingar.

Läs hela krönikan och delta i debatten här:

I veckan har vi fått rapporter om grova sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden. Varför är folk förvånade?

Idag rapporterar SvD:s Anna-Karin Storwall att det bara finns 16 procent kvinnor i ledningsgrupperna bland börsens 20 största bolag. Varför är folk förvånade?

Jan Almgren, som rapporterade om börsbolagen, är förvånad. Han skriver en utmärkt krönika om hur kvinnor borde slå näven i bordet. Ja, det borde dom. Vi.

Det första som slår mig när jag kommer in i Villa Manilla är att det är lite besvärligt att vara kort i mingelsammanhang där det är trångt. Man ser liksom barar kostymer. Så var det idag när jag tillsammans med mycket branschfolk och flera representanter från näringslivet försökte röra oss in i salen där prisutdelningen av Årets ekonomisjournalistpris skulle delas ut.

Nästa reflektion var att det verkligen var mycket av just kostymer med tanke på att media lär vara den mest jämställda av alla branscher. Nåja, om man räknar chefer vill säga. Jämställdhet är mer än antal huvuden, vilket är lätt att glömma bort ibland i debatten.

Troligen finns det många kvinnliga chefer i branschen för att det finns så hysteriskt många tidningar som riktar sig till kvinnor och som nästan bara har kvinnliga anställda. Men för affärspress är det nog lite som i näringslivet i stort på den fronten, skulle jag tro.

Jag skrattade gott åt alla jämställdhetsgliringar på Guldbaggegalan häromveckan.

Inte så mycket åt Johan Glans kastrationsångest, även om jag tyckte den var rätt kul. Inte heller åt könsbytarmaskinen, som i och för sig möjliggjorde adresserandet av ojämställdheten i filmbranschen.

Allt detta var visserligen roande, men föll rätt platt när det i nästa sekund kommer lättklädda damer på scenen som åmade sig kring männen. Men jag kunde ta det också utan att få andnöd.

Jag måste säga att jag förvånas över vilka sammanhang Roland Poirier Martinsson väljer att ge sig ut och debattera.

Förra gången var det Anna Anka-debatten. Då kunde vi läsa på Newsmill:

Nu väljer han att kommentera en ledarartikel i Expressen av Ann-Charlotte Marteus där hon försöker diskutera det svåra i den sexbrottsmisttänkte polischefens dubbelnatur och vilka konsekvenser det kan få för jämställdhetsarbetet.

Återigen publicerar DN en debattartikel av kristdemokraternas partiledare där han går till angrepp på eliten. Han definierar inte eliten den här gången heller, vilket är begripligt. Då skulle det nämligen ta stopp i skrivandet eftersom det skulle bli uppenbart för alla att Göran Hägglund själv tillhör eliten – den politiska eliten.

Elit kan naturligtvis betyda flera olika saker. Det kan betyda de bästa (enligt Svenska Akademins Ordlista), det kan också betyda en liten klick personer som på något sätt är överlägsen en grupp den interagerar med. Det utmärkande kan vara börd, ekonomiska tillgångar, meriter/prestationer eller demokratiska.

Så när Göran Hägglund så föraktfullt talar om eliten, menar han troligen debattörer som är av annan åsikt än han själv. Ingen opionionsbildning och inget valresultat hittills har nämligen visat att Göran Hägglund förespråkar en majoritet av det svenska folket, alltså de som tillhör icke-eliten. Vanligt folk.

Mats Qviberg är känd för att säga politiskt inkorrekta saker. Det är en orädd man som sällan rättar sig i ledet. Kanske och till och med troligen ett karaktärsdrag som bidragit till hans framgång.

När jag imorse slår upp SvD läser jag om hans uttalande på Styrelsekrafts träff i förra veckan. När jag kommer till redaktionen ligger artiklar på mitt ord från redaktörerna om samma sak. Rubrikerna indikerar att han tycker att tjejer ska överlåta styrelsearbetet till män. Artiklarna antyder att han inte tycker att det är viktigt med jämställda styrelser.

Jag fick många rapporter både under och efter Styrelsekrafts sammankomst. Många var upprörda, men inte på grund av Mats Qviberg. Tvärtom.

Mina källor (som inte är särskilt förlåtande i de här frågorna) förstod Mats Qviberg som att han ville belysa att jobben på de operativa nivåerna är mycket roligare. Han sa att det är bara roligt att sitta i en styrelse om du är ordförande eller vd. Men han sa INTE att män därför var bättre lämpade för det.

Han, liksom många andra, ville poängtera att det är viktigare att få in mer kvinnor på operativa nivåer än i styrelser. Personligen förstår jag inte varför man måste värdera dessa två mot varandra. Det är klart att det är viktigt att få in fler kvinnor på operativa nivåer, men det är en helt annan fråga.

Men det gör inte Mats Qviberg till en särskilt skurkaktig person för att han framhåller den ståndpunkten. Hur införstådd Mats Qviberg verkligen är i frågan om jämställdhet i näringslivet, vet inte jag. Han har sagt grodor tidigare, som han har fått äta upp. Men i det här fallet förtjänar han definivt inte platsen i skamvrån.

Vill man bli upprörd över något som sas på mötet tycker jag att Katarina Bonde gjorde ett värre självmål när hon sa att det var lika logiskt att kräva att kvinnor ska komma in i styrelserummen som att sätta en treåring i styrelsen för ett leksaksföretag. Smaka på den en stund.

Hur ser Katarina Bonde på kvinnors kompetens och erfarenhet? Kvinnor ska inte in i styrelser som kundrepresentanter. Kvinnor ska inte in i bolagen för kvinnornas skull. De ska in för bolagens skull, därför att de är kompetenta och har erfarenhet.

Även de bolag där Mats Qviberg är delägare behöver fler kvinnor. Men andelen kvinnor i hans bolag är högre än för börsen i snitt. Det gör honom inte till hjälte. Men låt oss spara på krutet till dem som förtjänar det mer.

Visst är det märkligt att varje gång det politiska läget gläntar för att kvinnor ska kunna flytta fram sina positioner händer två saker.

Först en principiell debatt om policyfrågor och sedan, som ett brev på posten, kommer biologisterna och skuldbelägger kvinnorna för allt de försakar.

Plats i korgen! Kvinnorna har av naturen, kanske till och med av Gud, givits rollen som mannens och samhällets stabfunktion. Vi är vårdande i hemmet, vi är vårdande i offentlig sektor och om vi nu måste ut i det privata näringslivet vore det bra om vi kunde ta platserna som sekreterare, assistenter eller på annat sätt stötta männen som gör affärer. Om vi utmanar detta kommer den stora skulden fram.

Jag går sällan på föräldramöten, men igår pallrade jag mig iväg.

Jag ville helt enkelt känna av vilka de andra föräldrarna var i sonens nya klass. De kommer att vara en del av mitt barns uppväxt så det är rätt bra att ha koll, tänkte jag.

Kanske var de andra där med samma agenda och i så fall får nog sonen leta efter andra kompisar nu.