Klimatbloggen

Det bidde verkligen bara en tumme. Redan några veckor innan COP 15 så började vi få signaler om att det stora klimatmötet kanske inte skulle bli så avgörande. Världens politiker fick kalla fötter, de högtravande orden och målsättningarna som lanserades på COP 13 på Bali för två år sedan skulle bli verklighet. Och det var svårare än man trott.

Innehållet i den politiska deklaration, The Copenhagen Accord, som kom fram efter långa nattsittningar är svagt; man nämner tvågradersmålet men inte hur det ska nås. Ett bindande avtal skjuter man fram ett år, till COP 16 i Mexiko och man ska stämma av arbetet om ett halvår i Bonn.

Visst är det några steg framåt, men långt ifrån det man hoppats. Hopenhagen blev till Brokenhagen.

Av flera skäl. Många vill skylla misslyckandet på ordförandelandet Danmark - vilket är en alltför enkel väg ut. Danmark gjorde vad de kunde med de verktyg de fått. Problemet är större än så.

Det främsta skälet är nog att COP 15 med all tydlighet visat att FN-modellen inte fungerar. Det går inte att föra samman 200 länder och statsöverhuvuden under några dagar och tro att de ska enas om ett mål och en handlingsplan. Världens länder har olika målsättningar och förutsättningar och de tänkte inte böja sig frivilligt. Ö-nationer som Tuvalu och Maldiverna ville se hårdare tag, oljenationer ville inte se några tag alls, de afrikanska länderna kände sig förfördelade av världens rika länder och Kina och USA väntade och avvaktade varandras olika drag. Alla bråkade med varandra och under mötets sista skälvande timmar tvingades vi lyssna då Evo Morales och Hugo Chavez höll ett brandtal mot kapitalismen. Klimatet tja, det hade försvunnit i den politiska retoriken.

I backspegeln kan vi nog slå fast att vi var en smula naiva. Den demokratiska konsensus-modellen som FN står för låter fint på pappret. Men när det gäller att lösa akuta kriser som klimathotet så är den fullständigt ineffektiv. Och efter baksmällan från Köpenhamn är jag övertygad om att man måste se om vilket organ som ska ansvara för klimatmöten framöver och kanske släppa taget om konsensusmodellen. Det är inte rimligt att ett enda litet land ska kunna stjälpa eller sabotera hela prodessen. Som några redan fört fram är behovet av ett Klimatets Bretton Woods stort.

COP 15 var också det möte då vi fick svart på vitt att maktbalansen i världen är förändrad. Kina kunde utan problem motsätta sig krav, t ex på en internationell övervakning av deras utsläpp. Stormakten USA kändes mer bakbunden än någonsin och Obama som vi hade så stora förhoppningar på levererade väldigt lite.

Att vi ska gå mot en klimatneutral framtid är klart, men hur den strategin ser ut är fortfarande ganska oklar.