Anna Körnung

Magkänslan leder oftast fel. Orden är inte mina utan Kristoffer Ahlströms, författare och doktor i filosofi vid Köpenhamns universitet och som snart kommer med boken ”Magkänslans anatomi”. Jag hävdar motsatsen. Magkänslan består av våra lagrade erfarenheter och gör att vi ofta kan fatta rätta beslut. I helgen pratade jag med honom om detta och i skön svensk anda landade vi i att det nog, generellt sett, var bra i de flesta situationer att var trogen sin känsla men också väga in fakta och analys i det slutgiltiga beslutet.

Kristoffer Ahlström menar att det är helt fel att använda magkänslan då vi nu – 17 dagar kvar – ska välja parti. Just magkänslan var bra då vi levde på savannen men har inget att göra med de helt faktabaserade övervägande som måste göras i politiska sammanhang.

Tyvärr har dock näringspolitiken varit extra svår att få kläm på i årets valrörelse. Skälet är enkelt: de näringspolitiska frågorna är i princip borta från valagendan. VA:s Jonas Malmborg har tagit reda på varför och vilka frågor som står på näringslivets önskelista för den kommande mandatperioden.

Med dryga tre veckor kvar till valet borde ju de stora, avgörande frågorna ha varit i fokus på den politiska agendan. De borde alltså vara avbetade och väl genomtröskade.

Vi pratar då innovationskraft, demografiska förändringar (som bland annat ökar trycket på vården och på pensionssystemet), energipolitik och effekterna av den omfattande globaliseringen av näringslivet. Etc. Alla är de frågor som kräver långsiktighet och ofta blocköverskridande lösningar.

Är dessa frågor är uttjatade? Knappast.

I dag säljs det runt 15 miljoner bilar i Kina. Om tio år räknar man med att 130 miljoner bilar rullar på landets vägar.

Klart att världens biltillverkare vill ta del av en sådan megaexpansionen. Få saknas på plats i det som beskrivs som ”världsekonomins draglok”.

Ett av dem är numera Volvo som genom Geelys köp kan nå den alltmer välmående kinesiska medelklassen vars köpkraft tilltar i takt med att tillväxten slår världen med häpnad.

Carl-Henric Svanberg rättar till den diskret blåmönstrade slipsen än en gång, känner den välstrukna skjortan klibba en aning mot ryggen och torkar diskret bort ett par svettdroppar från överläppen. Anspänningen är påtaglig. Om ett par minuter ska BP:s ordförande möta Barack Obama för att reda ut ansvaret för en gigantisk oljekatastrof.

Mer än fyra timmar senare är mötet över och på presskonferensen säger Obama:

”Jag berättade för honom om de fiskare som jag träffat nere vid kusten som mist sitt levebröd på grund av katastrofen. Och jag betonade att Svanberg, när han pratar med aktieägare och är på styrelsemöten, ska tänka på de här individerna. Att de är desperata och kan förlora företag som de har haft i generationer.”

Tjugo år är en lång tid för en relation. Varje år registreras runt 20 000 skilsmässor i Sverige. Och ofta har det då bara gått tre fyra år – flest äktenskap spricker just vid den tidpunkten.

Så det är nog bra kvalitet på den förbindelse som Sven Hagströmer och Mats Qviberg, båda storägare i Öresund, byggt upp under snart två decennier. Men under den senaste tiden har det säkert sagts både ett och annat hårt ord. Relationen och samarbetet har varit under en extrem press. Efter att HQ Bank (Qvibergs skötebarn) tvingats avveckla sin tradingverksamhet efter storförluster måste Öresund rädda banken från krisen och pumpa in 1,4 miljarder kronor. Pengar som nu måste skakas fram genom att Öresund får sälja en rad innehav, bland annat i flera svenska storföretag. Därmed försvinner möjligheten för denna ofta obekväma och bångstyriga ägarduo att röra om och ifrågasätta.

Dessutom begränsas Öresunds manöverutrymme framöver. Med en skralare kassa går det inte att agera mot snabba förvärv. Om Hagströmer och Qviberg blir köpsugna måste de i stället tulla på kärninnehav som Avanza, Bilia etc.

Efter finanskrisen i svallvågorna av Lehman Brothers och klimatkrisen efter fiaskot i Köpenhamn är det allt tydligare att vi lider svårt av en ledarskapskris.

Vem är och var finns de ledarfigurer som är beredda att driva en linje och frågor som varar längre än nästa kvartal eller nästa mandatperiod? Som vågar vägra oppurtunism och orkar stå emot högröstad klagan?

Förändring möter i princip alltid hårt motstånd eftersom det kräver uppoffring och omprogammering. Hur ska vi agera när vi inte självklart kan göra som vi brukar? Oavsett om det handlar om ägare som ställer nya krav på sina företag när det gäller hållbart företagande och mångfald eller politiska ledare som sätter ner foten och ger tydliga ramverk för klimatfrågan.

Ryktena snurrade intensivt för ett drygt år sedan, i början av mars 2009. Swedbank- aktien hade rasat under en tid och de lån som bland andra Folksam och SEK, Svensk Exportkredit, gett bankens storägare, Sparbanksstiftelserna, var nu högre än vad säkerheten, Swedbankaktierna, var värda. Skulle Folksam nu kräva tillbaka sina lån och därmed få aktier som gjorde försäkringsbolaget till storägare i banken?

Jo, så blev det.

Men vad och vilka låg bakom raset och blankningen i Swedbankaktien?

De klarar det som inget annan euroland fixar: estländarna är i dag den enda ekonomi som klarar EMU:s tuffa budgetkrav. I skuggan av Grekland och PIIGS-ländernas krackelerande ekonomier reser sig ett av våra baltiska grannländer upp ur den kris som drabbade Baltikum för ett par år sedan. Och Estland gör det med en stabilitet och kvickhet som får många att höja ögonbrynen.

Hur grejar landet det som nu verkar näst intill omöjligt för de eurokrisande länderna? Vilka är framgångsfaktorerna?

VA:s Emanuel Sidea åkte över Östersjön för att förstå vad som lyft Estland och gjort landet till bäst i klassen inom euroområdet.

Golvvärmen i mitt badrum är på trots att det är i slutet av maj. Något slags vardagslyx, skulle jag kunna hävda men känner samtidigt hur skammens rodnad sprider sig. Heltokigt är naturligtvis det enda rätta att kalla detta överutnyttjande av energi.

EU:s övergripande mål är att minska koldioxidutsläppen med 20 procent redan till 2020. För att lyckas måste vår energianvändning bli mycket mer effektiv och dessutom måste den förnyelsebara energin svara för en allt större del av vår förbrukning. I en stor del av detta nummer vänder och vrider vi på frågan hur vi når ett mer energieffektivt samhälle och vilka faktorer som påverkar den utvecklingen.

Klimatmötet i köpenhamn floppade och nu ställs ett visst hopp till det uppföljande mötet i Cancún, Mexiko, som hålls under slutet av året. Tove Carlén reder ut hur förutsättningarna ser ut för detta klimatmöte på toppnivå.

Jaha, den här veckan är det dags att komma ut. Både som nej-sägare och sektmedlem.

Den 14 september 2003 röstade jag nej till EMU.

I dag, mitt i en brinnande eurokris, skulle det vara en ganska lättköpt poäng att väsa något självgott i stil med ”vad var det vi sa…”, men jag skippar det. Konstaterar bara att mycket av det som EMU-kritikerna då, vid folkomröstningen, varnade för sker just nu med Greklands katastrofläge som det mest tydliga exemplet. Och på tur står betydligt större ekonomier, som Spanien och kanske till och med Storbritannien.