Fyra bolag av totalt 254 på börsen har en kvinna som vd: Annika Falkenberg, Mia Brunell Livfors, Susanne Börjesson, Elisabeth Lindner.














Här ovan kunde det ha stått ytterligare 123 kvinnonamn om varannan hade gällt också för börsbolagen. Det finns alltså en del kvar att göra. VA bidrar genom att i detta nummer lyfta fram Näringslivets 125 mäktigaste kvinnor, en lista vi gör för tolfte året i rad.

Under den drygt tre timmar långa bilresan till farmor och farfar i bohusländska Brastad var det vid ett tillfälle alla rutor absolut måste vevas upp (vi pratar 60- och 70-tal så bilfönstren var inte elektriska…) och det var när vi passerade Vargön med sitt stinkande pappersbruk, vars skorsten sprutade ur sig en fruktansvärt illaluktande rök.

För några månader sedan lade Holmen, med storägaren Lundberg, ned det 134 år gamla pappersbruket i Vargön. Maskiner skeppades till Kina och 340 anställda förlorade sina jobb. Och stanken är nu bara ett nostalgiskt luktminne.

Men trots att Västra Götalandsregionen drabbats hårt – teko-kraschen, varvsnedläggningarna och nu senast fordonsindustrins kris – är det långt ifrån så deppigt som det är lätt att tro. Nya jobb skapas i företag kopplade till just de tidigare stora arbetsgivarna på orten. Så nu är man på god väg att inte bli lika beroende av en, dominerande, industri. I stället växer mindre, innovativa företag upp. Detta bidrar självklart till att orterna inte blir lika sårbara.

Några gånger om året når kreativiteten på landets (pappers-)tidningsredaktioner oanade höjder. När de senaste siffrorna (och då framför allt årsresultaten) från Tidningsstatistik, TS, som mäter upplaga, och Orvesto, som mäter räckvidd, alltså hur många som faktiskt läser en tidning, landar ägnar vi oss åt kreativ akrobatik..

I fredags var det dags att summera 2009 års TS-upplagor, och inte så långt innan det levererade även Orvesto besked.

Och sällan har väl en bransch varit så skakad som nu. Förutom en iskall finanskris är media mitt uppe i en genomgripande strukturell kris som gör att själva fundamenten krackelerar rejält.

Har Grekland lurat byxorna av EU med friserade siffror? Och i så fall en stilla undran: Hur fungerar egentligen kontrollsystemet inom denna union?

Det grekiska dramat har verkligen inte varit ett sömnpiller. Tvärtom. Dramatiken verkar vara det enda som inte går att klaga på. Konsekvenserna på finansmarknaderna har ju varit lika eruptiva som någonsin vulkanen Santorini.

I stället har annat kapsejsat rejält. Svag konkurrenskraft och med turism och varvsindustri som bärande näringar samt en galopperande statsskuld i kombination med en väl utbredd korruption (enligt OECD svarar den informella ekonomin i Grekland för 30 procent av BNP) är några komponenter som bäddat för den grekiska kollapsen.

För några veckor sedan avslöjade VA:s Camilla Wagner att Moderaterna gör en kovändning då det gäller att lagstifta om kvotering av bolagsstyrelser. Fram skickades partisekreterare Per Schlingmann för att släppa testballongen i luften. Hans chef och tillika statsminister Fredrik Reinfeldt fick sen kryssa sig över minfältet av kritik som följde.

Fart på diskussionen blev det i alla fall. En diskussion som följer ungefär samma dramaturgi som den gjort under de senaste tio åren då frågan bubblat upp med olika intervall. Och argumentationen låter i princip på samma vis.

”Kvotering är enda sättet att få till en förändring” och ”ägarna måste få styra styrelsesammansättningen”. Så kommer några fler ut ur garderoben och säger att kvotering ändå verkar vara nödvändigt. Medan Alliansvänliga debattörer hojtar om för stort petande av statsmakterna.

Maud Olofsson, näringsminister, och Stefan Löfven, ordförande för IF Metall, har svettiga månader framför sig.

Den ena ska övertyga väljarna om att hon är en del i ett vinnande regeringskollektiv medan den andre är en av de viktigaste kuggarna då nya löneavtal ska förhandlas fram för runt 3,3 miljoner arbetstagare.

Båda har också ett körigt år bakom sig.

Jag känner inte Ebba Lindsö (tidigare bland annat på Saléns, Transferator och Svenskt Näringsliv) och har aldrig jobbat med henne. Jag kan alltså inte bedöma hennes professionella insatser utan har bara följt henne utifrån, via medierna. Plus en del branschskvaller eftersom hon lett både TT och Affärsvärlden, om jag ska vara ärlig (och det ska man ju).

Nu ger hon ut en bok ”Livet, makten och konsten att vara sig själv” (Albert Bonniers Förlag).

Även om det är en bok skriven i ilska, en ilska över att bli utpekad som delansvarig för att Christer Elmehagen, då vd för AMF, fått en rundlig pension på 62 miljoner kronor.

Jo, jag vet att jag på denna plats (VA, nr 52 2009) efterlyste mer av obotlig optimism och frustande framtidstro. Så därför bär det emot att så här direkt dystert blicka i backspegeln. Men hur man än vrider och vänder på det slutade 2009 i moll när världens ledare misslyckades att enas om ett vettigt klimatavtal i Köpenhamn.

”Vill de att vi ska dö”, frågade min 11-årige son apropå det skrala resultatet.

Och han lyckades nog tänka mer långsiktigt än många av statscheferna på plats i den danska huvudstaden. För medan de ängsligt såg mer till de kortsiktiga hindren (som till exempel: hur ska kostnaderna fördelas och hur ska väljarna på hemmaplan regera?) försvann chansen till en riktigt avgörande avtal, ett avtal som hade kunnat ingjuta just en tro och ett hopp om framtiden.

Skumpan har knappt torkat på äldsta dotterns studentmössa innan nästa dotter beställer sin.

De är två av alla unga vuxna som ska ta sig vidare mot mer studier och jobb.

Men vad väntar alla dem, i runda slängar miljonen, unga svenskar som nu borde injicera näringsliv och samhälle med nytänkande, entusiasm och energi?

Kina både lockar och skrämmer svenska företag. Ericsson har självklart funnits på plats i flera år och slagits om uppdrag på den interna marknaden. Lika tuff konkurrens har företaget mött från kinesiska telekombolag i kampen om kontrakt på andra håll. Ta till exempel Huawei, som ryckt åt sig initiativet på flera områden och utmanar Ericsson och andra.

I en intervju med VA:s Per Olof Lindsten förklarar också Atlas Copcos vd Ronnie Leten varför kompressorjätten flyttar inte bara produktion utan även stora delar av koncernledningen till Kina.

”Från att ha varit ett exportföretag vill vi i dag vara ett kinesiskt företag också, lika mycket som ett svenskt”, säger han och pekar på att Kina nu gått om USA som Atlas Copcos enskilt största marknad. Och missa inte veckans genomgång om vad som talar för att Volvos varumärke inte kommer att stå sig särskilt starkt efter köpet av just kinesiska Geely.